Linar en Mith'Arwen

(...)

2011-08-26T21:32:00.003+02:00

Aloha! Det har varit tyst här en stund, mestadels för att jag har haft en period där jag stängt alla känslomässiga tankar inne. Med mer eller mindre bra resultat, så att säga. Så till den grad att jag känner att jag måste skriva av mig för att inte bli galen. Kanske inte det mest djupa och innersta då jag alltid varit ganska hemlighetsfull med det allra värsta och den senaste tiden, speciellt den här sommaren, har definitivt inte hjälpt på den punkten. Tvånget att hålla käften har varit starkare än någonsin men om jag bara får ur mig det mundana, såsom vardagsfunderingar och dylikt, så får jag förmodligen orken tillbaka att hantera det andra...

I alla fall, så ser mina tankar ut i nuläget.

Som ett sista inlägg vill jag även påpeka att även om jag skriver bloggen som en slags dagbok där jag får känslan av att jag pratar med någon så finns det tydligen folk som läser och även de som kommenterar. Och till dem vill jag säga att jag ska svara, om än i det fruktansvärt sena laget. Not to worry.

Peace out!

Epica - Pirates of the Caribbean (Live in Miskolc)

People, don't you understand

2010-12-16T13:47:00.004+01:00

Aloha! Chattade med L igår om det ganska roliga ämnet sex. Hon tycker jag bör göra mitt projektarbete om sex då hon upptäckte vad jag fullkomligt brinner för ämnet. Jag brukar vara passionerad när jag pratar om det men igår överraskade jag till och med mig själv. Tänk er kraften i Do you hear the people sing, fast i stället för mänskliga rättigheter till alla invånare i samhället så pratade jag om ungdomars rätt till det sexet de vill ha. Eller något sådant.

Det hela slutade med att jag skickade ytterligare ett mejl till UMO.se om varför de, trots sin kvalitet, inte tar upp sex utanför normen. Visserligen tar de upp sex mellan olika och lika kön, sex med sig själv, de som inte vill ha sex, sex första gången, etc. Skitbra! Men varför är det bara "normalt" sex? Jag tänker på ungdomar som när de fantiserar och experimenterar upptäcker att smek, kyssar och gulligull inte är tillräckligt. De som tänder på något annat, de som inte vill ha "mjukt" sex, so to speak. Ungdomar med fetischer och kinks utöver det vanliga, helt enkelt. Det mest uppenbara exemplet bdsm.

Ska jag vara ärlig, så vet jag inte hur det känns att växa upp och känna sig onormal och kvävd sexuellt. Att bli påtryckt att vad jag gillar inte är okej, att det är fel, att det är äckligt, att det bara är galna människor som vill ha sådant. Eller kanske till och med sjuka människor. Jag växte inte upp så. Sex, för mig, har alltid varit något så fullkomligt naturligt i alla dess former, oavsett hur man kan "spexa" upp det hela. För mig, har det varit en rättighet, inte ett privilegium, att tända på det jag tänder på och jag tycker att alla borde växa upp så. Och inte sitta där, 40 år gammal med äkta hälft och vuxna barn och först då känna att det är okej att vara fri sexuellt efter 20-30 år av undantryckta önskningar och tron på att man är en mentalt störd person. Om man ens känner sig fri då.

Så jag kanske ska göra ett projektarbete av det här. Dock, oavsett, så kommer jag jobba med det i framtiden för jag brinner för det.

Peace out!

Elvis Presley - In the ghetto

Taget 7 juni, 2010. Ja, det är en kondom och ja, det är ett "hundhalsband" al a bdsm.

Now dance, fucker, dance

2010-12-10T18:11:00.004+01:00

Aloha! Den här veckan har varit mäkta intressant. Åtminstone för självreflektion då och nu. På det sociala, menar jag då, och kontakt med människor. Det är ju ingen direkt hemlighet att jag har Aspergers Syndrom, och det är väl en ganska general kunskap att det är en lättare form av autism. Och det är ännu vanligare att folk vet, i stora drag, vad autism handlar om. Främst sociala svårigheter. Har man då, som jag, inte haft möjligheter till social, och fysisk, kontakt med människor, blir "symtomen" värre.

I grova drag menar jag på att jag, innan gymnasiet, inte hade kontakt med människor min egen ålder - förutom en mycket liten, mycket exklusiv skara - och definitivt inte att jag rörde vid någon. Ni vet, så där tjejer kan krama på sina kompisar, t.ex. Nope, never, aldrig. Då ville jag hellre fly de enstaka gånger det hände. Trots att jag själv försökt vara en sådan där fnittrig, kramig, nästan kawaii-ig, fjortistjej, så... nej. Jag tyckte till och med bättre om att bita en väninna i ögonbrynet än att krama henne. Bokstavligen.

På senare tid har väl det ändrats. Eller, jag vill fortfarande inte krama folk. Det finns enstaka få som jag älskar att krama och skulle kunna göra det i timmar men majoriteten uppbringar bara fly-eller-fäktas-känslor. Jag har dock upptäckt att jag trivs relativt bra i en grupp, att umgås, att välja att göra saker andra vill istället för att gå undan själv. Jag hoppar inte längre till någon råkar stöta till mig. Jag tappar inte längre tankeförmågan varje gång någon sitter bredvid mig. Visserligen är jag fortfarande hypermedveten när någon annan fysiskt rör vid mig, även av misstag. Nästan som en infraröd kamera som visar alla delar av min kropp som stöter i någon annans.

Framsteg? Well, I'd like to think you can teach an old dog how to sit.

By the way, apropå ingenting, jag har nu blivit övertalad att starta min sexblogg. Något jag velat göra i några år. Med min egna lilla twist på saken. Dock kommer den bli anonym och fullständigt separerad från den här då jag vill ha möjligheten att vara brutalt ärlig. Det är nämligen så att till och med jag som är relativt öppen med det mesta vill kanske inte att alla ska veta allt. Åtminstone inte när de känner mig och vet att det är jag *ler*. Det återstår dock att komma fram till någon slags struktur på hela, vad den ska heta samt en design. Men det sistnämnda kan Akademibokhandeln hjälpa till med. De har nämligen en fotobok med mycket inspiration.

Peace out!Taget 25 januari, 2008.

The Offspring - You're gonna go far, kid

I've got a feeling this year is for me and you

2010-10-04T00:35:00.002+02:00

Aloha. Jag sitter här i mörkret med tårarna i ögonen. Men nu är det bara underbart, fastän det är tårar av sorg. Och lycka, på samma gång. Det är nämligen så att i julas hos b och bihang, så spelade hon The Fairytale of New York. Eftersom den julen var jobbig, to say the least, på grund av pappa, men ändå glad för, let's face it, det var jul, så är låten väldigt speciell för mig. För det första är den bra på egen merit och för det andra påminner den mig om pappa. Och pappa påminner mig om allt.

Pappa påminner mig om tiden då allt var mörkt och jag mådde hemskt, när tiden stod still och dagarna bara passerade, när nätterna betydde allt och inget, när allt gjorde ont fastän det inte kändes. Jag och pappa hade nästan ingen kontakt under den här tiden. Fast å andra sidan existerade inte någon i min värld förutom g för hon var som jag. Jag var lycklig då, men på ett miserabelt sätt. På ett uppskattande sätt som jag inte kan förklara.

Det är annorlunda nu, men ibland saknar jag den tiden. Och låten påminner mig om den saknaden och den om pappa fast också det som är bra. Tydligen så förstod han det också, för han var nyss här tror jag. Nej, jag är säker och han gjorde något åt mig som betyder världen, fastän det var så litet. Så trots att detta skulle bli ett långt inlägg, så blir det inte det. Jag ska lyssna på låten igen istället och drömma bort och veta att han fortfarande finns.

Peace out,

The Pogues feat. Kristy MacColl - The Fairytale of New York

Take my hand and let's end it all

2010-09-22T17:39:00.004+02:00

Aloha. Jag skulle lätt kunna bli rasist. Det kan du också. För att inte ens tala om resten av mänskligheten. Tillsammans gör vi det ännu enklare för oss. Eller hur?

Tänk dig en situation där du som är svensk sitter på bussen och är irriterad över de där invandrarna bakom dig som pratar snabbt på ett språk du inte förstår. Invandrarna som är så olika dig. Mörkhyade, mörka ögon med hår och kropp noga gömt för omvärlden. Och du finner dig undrandes: Vad pratar de om nu? Pratar de skit om mig som är svensk tjej - till exempel - och vågar slampa mig så att jag har håret synligt med kort kjol och leggings? Eller du kanske till och med funderar på om de skulle misshandla sina fruar, döttrar och systrar om de såg ut som du?

Och tänk dig en annan situation där du som är nysvensk - om du ser dig själv som sådan - kanske sitter framför de där ljushyade killarna som snackar om festen i helgen och de där snygga brudarna de låg med? Och kanske finner du dig tänkandes vad vidriga svenskar är? Horiga, respektlösa, ogudfruktiga svennesvin?

Det är lätt att bli rasist, eller hur? Jag skulle kunna slå vad om att mer än 99.9% av alla som just nu befinner oss i Sverige - i hela världen, till och med - någon gång fått sådana tankar. Fördomar. Okunskap. Rasistiska, kränkande tankar. Och det skulle vara så jävla enkelt att ge efter och tro på vår ignorans. Att svenskar är horor och invandrare är misshandlande kvinnoförtryckare. Bara hur jag valt att skriva den här texten tyder på vad enkelt det är. Att hitta fördomar är inte ett dugg svårt, de finns där varje dag. Speciellt i det publika rummet.

Du som är människa, vad tänker du? Tycker du att det är okej att detta inlägg talar om en fruktansvärd sanning där det är lättare att vara rasistisk, än medmänsklig? Det handlar inte om Sverigedemokraterna eller ens politik, det handlar om mig och dig - oss - och vad vi själva deltar i varje dag oavsett bakgrund. Och vad vi kan göra för att stoppa skiten.

Så, vad kan vi göra? Och är du beredd att tillsammans göra det?

PEACE OUT!

Serj Tankian - Lie lie lie

So dance, fucker, dance. You never had a chance.

2010-09-19T02:18:00.003+02:00

Aloha! Hade en dålig dag igår. Sådan där när oavsett hur mycket man än försöker så lyckas man bara irritera skiten ur halva världen, följt av en sjuhelvetes massa skuldkänslor. Så med risken att bli mordhotad av resten av världen, så gömde jag mig i en liten del av internet där ens föräldrar skulle misstänka en som en skolmassakertonåring om de hittade en. Nah, kanske inte.

Point being, jag har gjort väldigt lite de senaste två dagarna. Försökte mig dock på lite faktorisering av andragradsfunktioner tidigare med tanke på att jag ett x antal tal att komma ikapp med. Annars har jag tagit en liten promand med G tidigare idag. Mycket politik och även det varit mitt senaste specialintresse så börjar även jag önska att imorgon kan vi nog bra gärna hoppa över.

Apropå det... Igår - läs: fredag - så tröttnade jag på all smutskastning inom politik. Också anledningen till varför jag ogillar den så mycket. Varför är folk så jävla intelligensbefriade att de måste kalla andra för intelligensbefriade om de inte tycker likadant? Ta debatten på tv4 i torsdags som exempel. Våra blivande ledare av Sverige kunde inte hålla kommentarerna i styr så de blev till och med ombedda att tillägna 15 sekunder åt att vara trevliga. Och inte ens det lyckades de med. Reinfeldt gillar att dammsuga? What the fuck...?

Vad hände med det faktum att de har miljontals djurs liv och dess kvalite att ta hand om? Om de skulle spendera lika mycket tid att samarbete som de gör med sitt motarbete så kanske - kanske - de t. ex. inte skulle behöva käftas om SDs väg till vågmästarroll och kanske fixa ungdomsarbetslösheten utan att varken höja skatterna eller sänka lönerna. Fast man borde kanske ta hänsyn till att trots medelsvenssons behov att vara trevlig och omtyckt av alla förlorar ganska starkt emot människans biologiska behov att skada och mörda andra både psykiskt, fysiskt, mentalt och vad fan else.

Med detta i åtanke, så vill jag rösta på vänstern och Lars Ohly som utnyttjade sina 15 sekunder väl på ett sätt som gjorde till och med mig inspirerad. Passion for the win.

PEACE OUT!

The Offspring - You're gonna go far, kid

In this brief flight of time

2010-09-16T17:45:00.004+02:00

Aloha! Visst är det fantastiskt att lämna huset kl 7 på morgonen och inte komma hem igen förrän efter kl 17, nästan vareviga dag? Jättetrevligt, jovars. Speciellt med en håltimme på sisådär två och en halv timme runt lunch. Jag är ett litet skolfreak - varför finns det ordet med som rättstavat enligt Mozilla? - men någonstans måste även jag dra gränsen. Extra speciellt när man hade kunnat vara hemma 16.15 men då kemiutrustningen krånglade så gick inte det. Suck.

Anyhow, jag kikade förbi valstugorna på torget i Karlstad idag. Tänkte höra mig för om de höll med SD som tyckte "onsdag var en dyster dag för demokratin". Skrämmande nog, eller inte, så gjorde de flesta det. Moderaterna var ganska tydliga med att i Sverige har vi mötesfrihet och yttrandefrihet och de rättigheterna bröt vi mot igår medan Miljöpartiet var lite mer osäkra. What..? tänkte jag, då för mig är det väldigt tydligt att vi också utnyttjade vår rätt till yttrandefrihet samt att mötet de skulle hålla i var på allmän plats för publik beskådan. Borde inte detta översätta till att alla, oavsett åsikt - eller hudfärg - får vara där?

Intressant.

I övrigt så hade vi också skolval idag - som en del av de ca 1500 skolor som deltar i Skolval 2010. Min lilla plan att rösta på olika grupper inom olika val sket sig ganska rejält då jag tänkt köra Vänsterpartiet till riksdagen, Folkpartiet till kommunen och möjligtvis Kristdemokraterna till landstinget. Men nej, bara ett val, så det blev Piratpartiet vars enda fråga tillhör mina hjärtefrågor. Call me mainstream, men internet är tamigfan en frizon och oavsett om man följer lagen eller inte så vill jag ha rätten till min privata integritet. Punkt.

Nu ska jag slänga i mig lite mer coca cola och vänta på V. Kanske plugga fysik.

PEACE OUT!

Nightwish - Amaranth

Sensible, logical, oh responsible, practical

2010-06-23T17:56:00.004+02:00

Aloha! Ofta blir det att jag inte skriver av två anledningar: Jag vill skriva om något vettigt, eller jag har för mycket vettiga saker som jag tänker på. Jag har skrivit om det förut även om minnet har sållat bort inläggets namn. Nu fick jag dock en liten intressant tanke.

Jag läste nyss en fanfiction som heter Finding Peace. Visserligen är temat baserat på BDSM, men även när det gäller kön. När Harry är liten så hittar han sin mosters gamla kläder i en garderob. Han klär ut sig i hennes klänning och leker tjej. Men hans familj kommer på honom och börjar väldigt noga berätta vad pojkar "ska" göra. När han sedan växer upp är han inte värst intresserad av sex för, tja, han är väl inte värst intresserad av att runka eller ha omslutande sex med tjejer. Kort sagt, det märks ganska tydligt att han inte tycker om vad som hänger och dinglar mellan benen.

Men till slut hittar han till BDSM och får veta att Severus Snape är dominant och ber då denne om hjälp med sin undergivna sida. Severus reducerar några gånger hans namn till "boy", något som även hans familj gjorde t ex "Do the dishes, boy!" men när han märker att Harry inte är bekväm med det, så slutar han. Den ledtråden tillsammans med det faktum att Harry inte är intresserad sex, leder honom till vissa slutsatser och på alla hjärtans dag ger han Harry en uppsättning "flickkläder" att använda. Harry blir helt förstörd eftersom han hela sitt levt med tron som de flesta av oss: killar har kukar, tjejer har fittor, killar har byxor, tjejer får ha klänningar m.m. Men Severus säger att vissa flickor har kukar. Harry tror honom och på så vis börjar leva sitt liv som kvinna, en hon, fast med kuk.

Jag har berättat den lilla sammanfattning för att de som läser detta ska få en uppfattning av vad jag menar. Jag har själv haft en period i mitt liv där jag funderade över mitt kön. Flera gånger ändå sedan jag varit barn har jag haft tankar över att jag varit kille. Detta blev starkare när jag började läsa slash, nämligen killar som är tillsammans med killar. Jag tänkte, fan, jag vill ju vara kille och bög! Ibland ville jag även genomföra en könskorrigering, jag tyckte inte om brösten eller det faktum att jag hade en fitta. Kort sagt, det blev en hel del problem eftersom jag uppenbarligen inte var kille. Trodde jag.

Flera gånger mådde jag dåligt pga det. Jag var tjej, jag gillade att vara tjej, men jag ville vara kille och alla andra tankar jag hade under den tiden. Det var några år som jag funderade över vad jag trivdes med. Till slut kom jag fram till att, fan, jag trivs med att vara tjej att vara en hon. Processen, mer eller mindre, slutade med att jag var en flicka som var queer. Det tog mig en stund att ta mig hit och tankarna finns fortfarande. Till exempel om någon skulle kalla mig kille eller han, så skulle jag bara bli skitglad och säga till den personen att hen mer än gärna fick fortsätta med det. Ofta uttrycker jag ofta att jag är tjej, men lite lutande åt "mitt-i-mellan". Det trivs jag med nu, helt klart. I "värsta fall" kan jag alltid rollspela och binda brösten om jag skulle vilja få utlopp för den sidan av mig.

Tanken som väcktes nu var mina egna erfarenheter baserat på Harry's i historien applicerat på hur andra ungdomar funderar när de växer upp. Många tjejer och killar växer upp, blir attraherade av killar respektive tjejer. Det är inget med mer det. Kanske slår de dem aldrig att de har en stor möjlighet för hur de vill vara? Kanske vet de inte att de kan vara killar med fittor eller tvärtom. Eller kanske är det så att många går igenom en liknande förvirrande period där de krigar med tanken på att det är något som känns fel? Är det ens något som vet det?

Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga. Det är väl att man kanske för uppmuntra ungdomar att fundera över vilka de vill vara även i könet utan att kalla det transsexualitet. Att det inte är svart på vit utan en enorm gråskala där vi själva väljer vad vi vill vara och kallas. För det är väl, eller hur?

PEACE OUT!

Rave Allstars (Även Scooter!) - The Logical Song

Let the midnight special shine a light on me

2010-05-19T17:24:00.005+02:00

Aloha! Det är sommar. Underbart värre, eller hur? I skrivande stund har jag solen i ögonvrån, det är varmare ute än inne och världen är explosivt grön. Det, in my book, är sommar. Jävligt skönt nu. Ta det lilla lugna efter helvetesdagen - återkommer till det! - för att inte tala om vintern. Även om jag var dökär i vintern i början också. Typiskt människobeteende det där, på sitt egna lilla vis.

I alla fall. Den där dagen var väl mer som natt. Kommer ni ihåg mitt pluggande som aldrig ville bli av? Tja, det blev ju av i slutändan. Började på kvällen dagen innan och jag hade fyra stora moment kvar att göra: ekvationssystem, andragradsekvationer, sannolikhetslära och statistik. I slutändan var jag inte klar förrän 5.30 på morgonen då det blev en paus innehållande en dusch, lite smink, lite musik och iväg till bussen 6.53. (Ja, jag går verkligen till bussen exakt på minuten.) Provet började 8.45 och var slut 12.45.

All things considered, så är jag ganska nöjd.

Prickade in en ¤ också, vad jag vet, så möjligtvis blev det MVG vilket jag hoppas. Matte B må endast vara en 50 poängskurs, men jag måste ha ett medel på ca 19.60 - exklusive meritpoängen - för att med säkerhet komma in på den utbildningen jag vill. Med andra ord, jag har inte råd att få VG i en kurs jag vet att jag klarar högre på. Skiter det sig i den här kursen, tja, då gör det det men jag vill ändå ha ett mål att sträva mot.

Apropå universitetsutbildningar... Idéen för tillfället är att läsa till civilingenjör i Teknisk fysik. Vart vet jag inte riktigt än. Jag har börjat sammanställa hur olika universitet lägger upp utbildningen så KAU är inte med i räkningen längre då de inte alls fokuserar på vad jag vill läsa. KTH, Chalmers och LU står högt på listan, tätt följt av UMU.

Nu blir det att slappna av, lyssna på musik och njuta av sommaren!

PEACE OUT!

Creedence Clearwater Revival - Midnight special

The red flag waving never meant the same

2010-05-16T20:32:00.004+02:00

Aloha! Jag har ett problem. För några veckor sedan var jag och en vän och lyssnade på några talare från RKU, SUF och FAS. Intressant värre, så vi skrev upp oss på RKUs lista för mer information. Strax därefter fick vi information om ett möte vi var välkomna på för detta. Vi gick dit och träffade några trevliga typer. Ja, en schyst grupp som framförallt var aktiva och mer tillmötesgående än andra organisationer jag träffat. Där var vi som sympatisörer bland medlemmarna och vi blev tillfrågade vad vi tyckte. Annars är jag van vid att man får slita som fan för att veteranerna ska lyssna.

Kort sagt, jag trivdes och tyckte alla kommande aktiviteter var definitivt något för mig.

Problemet ligger i det faktum att vi blev tillfrågade ifall vi ville bli medlemmar. Det borde inte vara ett problem, tycker man kanske. Jag har dock dragit det hela lite ur proportion. Jag har mina principer jag lever efter. Och då menar jag verkligen att jag håller starkt på dem för att jag trivs med dem. Till exempel att alla har en fri vilja, alla får tycka som de vill samt att jag ska vara neutral inför allt a.k.a inget är varken rätt eller fel. Linar en Mith'Arwen betyder Songs of a Grey Lady som essentiellt betyder att den här bloggen handlar om mina tankar från ett neutralt perspektiv.

Detta menar också att jag bestämt mig för att hålla mig politiskt obunden. Jag säger vad jag tycker, jag älskar att lyssna på vad andra tycker, men jag vill inte ha med politik att göra. Punkt. För mig så är politik något vidrigt, gräsligt, korrupt, övertygande som jag inte vill ha med att göra. Inte heller håller jag med RKU om allt de står för. Men! De står också för den där fria, demokratiska viljan som jag tycker så mycket om, om än lite korrupt sådan även där. Den fria viljan är något som jag vill kämpa för samt jag trivdes ju i den gruppen med människor. Medlemmarna sa också att träffar de har är väldigt utbildande och diskussionsrikt, vilket jag också uppskattar enormt.

På ett sätt känner jag mig smutsig om jag skulle bli medlem men på ett annat sätt så... tja, jag vet inte hur jag ska förklara, men det känns också bra. Frågan blir då: Ska jag bli medlem eller inte? Här är också ett exempel på hur jag kan argumentera alla sidor, då detta är bara en sjukt kort sammanfattning av allt som forsar genom min huvud för tillfället! Annat är hur detta är något jag och min vän kan göra tillsammans, hur min gammelmorfar gick runt och drömde/väntade på socialistisk revolution. Också positiva sidor, tills jag tänker på min egen integritet, vad jag lever och slåss för.

Hmm, svårt det här...

Red flag - Billy Talent

So, take it to the stage in a multicoloured jacket

2010-05-16T17:19:00.003+02:00

Aloha! Sitter i soffan och väntar på pizzagubben så jag tänkte se ifall jag kunde vränga ut lite fler ord idag. Vem vet? Jag kanske lyckas slå mitt rekord snart! Men, jag har faktiskt något kul att berätta. Förra sommaren så hade jag ju en himla massa planer men de flesta rann ut i sanden - förutom Arvikafestivalen - och detsamma har jag ju iår, självfallet. Skillnaden är bara att i år är det låsta planer. Det blir Peace&Love, det blir Queertopiafestivalen och det blir KAOS. Samt eventuellt Arvika i år igen.

Fick nämligen information om när och vad jag ska jobba med under KAOS för någon timme sedan. Områdesvårdare: "Dina uppgifter blir att hjälpa besökare på plats, hålla rent och snyggt på festivalområdet, se till att alla har det bra och också vara en av de som syns mycket "ute" på festivalen och därmed också blir lite av ett ansikte utåt. Som områdesvårdare skall ni också vara beredda på att rycka in där extra hjälp behövs. I och med att ni arbetar ute på festivalen ges också möjlighet att höra och se mycket av konserterna som pågår."

Wicked!

The Ark - It takes a fool to remain sane

Early one morning just as the sun was rising

2010-05-16T14:33:00.004+02:00

Aloha! Jag vaknade smått underbart imorse. En liten Ozzykatt låg på min mage och sov. Det är ju lätt en sådan grej som hamnar högt upp på topplistan över sätt att vakna. Rakt däruppe med när jag vaknade på min 17-årsdag: Utvilad med en varm sol lite försiktigt skinandes över mig. För att inte tala om att jag hade sovmorgon då!

Men nog om uppvaknande...

Idag bör jag plugga som ett litet blåstroll. Vi har nationella i matematik B på tisdag och rolig som jag är så har jag fortfarande ett och ett halvt kapitel kvar att göra. Grejen är att vi började med kursen efter jul och i väntan på julafton hade jag tråkigt och spenderade vad? Tre dagar? med att jobba i förväg. Resultatet blev att jag latat mig hela terminen till den grad att jag kom efter. Ironiskt, eller hur? Such is life när man är kass på att göra saker som inte är intresset för tillfället. Det är samma sak i alla de andra kurserna. Spanska 1 är ett extremt exempel...

Jag längtar till studenten. Inte för att "Yay, nu är skiten över!" utan för att då har jag lärt mig allt som vi ska lära oss. Ärligt, jag kan knappt bärga mig tills jag har läst Fysik B eller breddningskursen i biologi, till exempel. Idéen är att jag har lätt att lista ut mycket själv bara jag kan grunderna, så mitt huvud har bestämt sig för att om jag läst the basics i gymnasiet kan jag bygga på det själv. Tänk den där reklamen med tabletterna som gör att om du går ner 10 kg på egen hand, så gör tabletterna att du går 5 kg till. Det är typ så jag tänker mig.

Liten söt rödtopp brukar skämta om att jag aldrig lär sluta skolan. Att jag kommer sitta där i pensionstider fortfarande läsandes en kurs på distans här och där och tanka dokumentärer like there's no tomorrow. Hon har förmodligen rätt. Den tiden jag inte var i skolan så började jag känna mig dumförklarad. Jag märkte det inte själv först, men så började jag titta på Next World och grät nästan när jag märkte vad mycket jag tappat.

Galen? Pretty much.

Early one morning - Nana Mouskouri

Morion. En annan medlem i vår lilla familj.

I got million dollar charm

2010-05-15T22:07:00.004+02:00

Aloha igen! Nu har jag suttit i några timmar och lekt med bloggen. Något som bara försvårades av att datorn dog stup i kvarten av överhettningen. Jag hade det problemet för ett tags sedan. Till slut spenderades min skärtorsdag med att leta kylfläktar som i slutändan löste mitt problem tills nu. Men det visade sig att fläkten hade dammat igen så fram med dammsugaren och så var det problemet löst. Eller, jag rättar mig: så var det I-landsproblemet löst. Usch, så blåst jag känner mig.

I alla fall, jag är nöjd över kvällens lilla uppgift och med mer inspirerande blogg så lär jag väl skriva oftare? One can only hope!

Jag behöver skrivandet av samma anledning som jag skrev om tidigare idag. De där jävla myrorna som vägrar försvinna såvida jag inte sliter ut dem. Slitandet genomförs av att jag berättar för någon om dem. För några månader sedan gick jag och tänkte på något som... tja, det var inget vidare att gå runt och bära på det, men när jag berättade för diverse vänner så kunde jag slappna av för första gången på länge. Tankeattackerna kommer inte lika ofta.

Detta är dock ett stort problem för mig som är en väldigt privat människa som har tillit lika med noll. Paradoxen i den meningen lämnar jag åt någon annan gång. Poängen är att jag helt enkelt inte vill vara beroende av någon, inte vill dela med mig av allt och är panikslagen inför tanken att någon skulle lära känna mig. Exempelvis ger jag bitvis av information till olika personer så ingen vet allt och därigenom känna eller "förutspå" mig. Min paranoia som hoppar upp och biter mig i arslet? Ohja, big time.

Aja, jag ville bara skriva lite...

I got life - Hair

Anti-depressants - Controlling tools of your system

2010-05-15T16:32:00.006+02:00

Aloha! Jag är hypokondrisk. Nämn en sjukdom och jag kan ge dig fjorton argument till varför jag har den. Detta går i perioder för mig. För ett eller två år sedan var jag skräckslagen i tanken på att jag var schizofren och jag misstänker att de närmaste veckorna lär jag behöva slåss mot tanken att jag har OCD. Mitt huvud är som myrornas krig där varje färg är ett symptom liksom den kvällen för några år sedan.

Personligen, så tror jag det har och göra med syndromet jag faktiskt har: Aspergers. Förmågan att fastna i tankebanor tills de är så uttjatade att hjärnan hittar ett nytt objekt att fokusera på. I skrivande stund har jag mentala listor i huvudet om det är med psykiatriska problem. Jag kan också ta vilken tanke som helst och bryta den i uti, vända den ut och in, upp och ner samt klistra ihop den för att verkligen se alla synpunkter utav den. Som Carrie säger om Miranda: "You can argue any side of every case."

Det är då lätt att förstå varför jag är hypokondrisk.

Bakgrunden till detta inlägg är en dokumentär jag nyss sett - How Mad Are You? - där fem volontärer med "mental disorders" samt fem "normala" undersöks av en grupp experter. Syftet är att ta reda på om man kan se på en person om de är "sjuka". Tydligen går inte det då de identifierade endast två samt att en person gissade de fel på inte mindre än två gånger. Undersökningen gällde OCD, anorexi, depression, bipolärt sjukdom samt social fobi.

Jag är lite besviken att AS inte togs upp eftersom syndromet är nästan ökänt i svårigheterna att identifiera. Själv har jag också varit där. Mina gamla lärare var chockade när de fick veta eftersom jag aldrig visat några sociala svårigheter. Endast min... tja, intelligens (i brist på bättre ord) har varit ett tydligt symptom. Jag har aldrig varit den som suttit i ett hörn, gungat fram och tillbaka och undvikit ögonkontakt - som kanske är de flestas syn på autism m.m. - även om jag har de andra klassiska symptomen, bl a mitt minne och ämnesöverskridande förmåga.

Allt det här visar på hur svårt det är med dessa syndrom och sjukdomar. Vilka är sjuka och vilka är det inte? Vad gör en sjuk? Vem bestämmer att det är så? AS upptäcktes av en läkare som märkte att en grupp pojkar stod ut från mängden. Var de sjuka bara för att de stod ut, eller betedde de sig bara på ett annat sätt? Varför, om de bara betedde sig olika, var de sjuka istället för gruppen som de stod ut ifrån? Och ADHD... är de sjuka på riktigt eller är de bara kravet från de som är "friska" som gör dem sjuka? Är det jag eller du som är sjuk, eller är vi bara människor?

Serj Tankian - The Unthinking Majority

Don't you think that this will be the night you'll remember?

2010-03-26T15:00:00.005+01:00

Aloha! Livet är underbart, eller hur? Sitter här med dörrar och fönster vidöppna i ett något sånär nystädad vardagsrum och bara andas in frisk vårluft inomhus. Det är nu man känner vad instängd man är på vintern egentligen. Vintern i all ära men sin mysiga kyla, mörka nätter med upplyst snö och tjocka tröjor att burra sig in i. Men våren... våren kommer med den där mystiska känslan av ren lycka. Eller så tycker jag bara så nu eftersom vi alltid vill ha vad vi aldrig har och nu har vi en bit av vad vi ville ha igår. Vad vet jag? Ler gör jag i alla fall, fastän den där vinterkylan börjar dra lite gåshud över armarna.

För övrigt har jag fått underbara nyheter den senaste veckan. Till exempel funktionärsjobb på både Queertopia - en för i år nystartad festival med fokus på queerfeminism - och Peace&Love - som i år har en ruskigt mycket bättre lineup än förra året då jag sökte första gången. Det blir med andra ord en fartfylld julimånad för mig till sommaren. Men ack så skrämmande kul det kommer bli.

Jag hade också utvecklingssamtal i tisdags och ojojoj vad där var goda nyheter! Matematik A och B, Kemi A, Fysik B, Biologi A, Svenska A och Engelska A... allt på VG+ och MVG än så länge. Och närvaro, för den som är nyfiken. Perfekt närvaro! För den som känner till historian om min skolgång och kanske är nyfiken för hur det går. Kan också berätta att nu har jag ett mål i och med studenten. Jag ska satsa på ett betygsnitt på över 18.00 och fan om jag inte lyckas!

Det här blir visserligen ett kort inlägg men känner jag mig själv rätt så kommer det nog ett till snart. Ville bara få ut lite av de tankar som stökar till i huvudet.

PEACE OUT!

Skilla - Summer in December
(Som ska spela på Queertopia, för den som är intresserad)

I was made for you

2010-02-19T23:09:00.003+01:00

"Det här är en historia om en sten. En liten grå sten med vit prick på sin yta här och där. Den var helt alldaglig där med gränslösa mängder andra stenar varav de flesta var den andra lik: gråa, vita, kanske rödspräckliga men totalt opersonliga och livlösa. Inte ens en geolog skulle ha gett den här stenen eller alla andra särskilt mycket uppmärksamhet. Och så förblev det i så lång tid att ingen kunde räkna den. Väder och vind gav stenarna sin egen lilla prägel. Tusentals utav dem nöttes ner till mindre gruskorn, rundades av eller helt enkelt bröts itu. Det var just detta öde som gick dem alla till mötes förutom just denna lilla sten.

Ingen tänkte mycket på det och stenen själv visste inte varför just den blev utvald av vattnet. Men allt eftersom tiden gick så utsattes den lilla gråa stenen för speciell vård. Det gick inte länge förrän den omärkbara gråa ytan var ett minne blott och kvar fanns bara en vit, slät klädsel många gånger lenare än det mjukaste rosenbladet.

Många var de runt omkring stenen som nu undrade varför detta var. Varför fick en av dem bli så skön men ingen annan, frågade de varandra. Men det skulle dröja ytterligare innan de fick svar. Så länge att även dessa icke-levande varelser kvävdes av avundsjuka. Varje chans tog de att undanröja den bland dem som var magisk. Den som märktes och stod ut. Så när väl dagen kom för vattumannen att hämta sitt konstverk fanns den inte längre att beskåda. För gömd var den där under all alldaglighet.

Efter många stunders sökande tappade vattumannen hoppet om att finna sin stolthet. En ensam tår rullade ner för hans kind innan den föll graciöst ner till marken utan en sekunds tvivel. Han försvann senare i tomma intet men inte utan att avge ett löfte att återvända.

Och så fortsatte historien. För varje år som gick vandrade vattumannen upp och ner för havet av stenar utan paus. Men varje steg drog honom längre och längre ner i djup sorg och skuld för vad han åstadkommit. Vad har hänt min lilla skatt, tänkte han ofta, kan jag någonsin förlåta mig själv vad min skapelse kan ha genomlidit? Under dessa många vandringar föll fler tårar som var och en träffade den vita stenens grannar. Grannar som svikit vattumannens skatt och som för var tår greps av samma känsla som droppen de träffats av.

Till slut kom ett år då vattumannen ej återvände. Stenarna som infekterats av hans tårar visste nu vilken hemsk handling de begått som kapat banden mellan älskare och älskad. Hade de haft hjärtan i deras centrum var de övertygade att det skulle ha smärtat. I och med den kunskapen tog de ett beslut.

Likt vattumannens låga av hopp hade oundvikligen släckts med tiden så började stenarnas tro att vekna. Sakta och säkert började många tro att de aldrig mer skulle veta hans närvaro men så en dag mörknade deras färg av väta. Överlyckliga men inkapabla att tala började de närmast den vita stenen att dra hans uppmärksamhet till dem. Dagar och nätter passerade i deras tålamod men vattumannen var nu blind inför sin skatt som nu låg öppen för världen. Nu lämnades inga tårar när han försvann i intet.

Stenarna som kämpat att göra upp för sina misstag, dock, de grät för vattumannen och det band de visste aldrig skulle knytas igen. Även den vita stenen som denna historia handlar om grät i den stunden men inte av sorg: Dennes tårar var för de andras skönhet, så mycket vackrare än sin egen."

Jennifer, januari 2010

Brandi Carlile - The Story

It's because I get disconnected

2010-02-19T17:30:00.002+01:00

Aloha! Jag är en av de som tror att våra personliga erfarenheter formar - delvis - vilka vi är. Visserligen är den skaran ganska stor. Jag vill dock hitta vilka erfarenheter eller tankar som lett till en viss del. Ungefär som att leta efter genen som ger någon en specifik egenskap. I alla fall, jag har tänkt en del på det här igår. Kanske speciellt efter inlägget igår som speglar en ganska stark erfarenhet i mitt liv.

Några utav de saker som jag lärt mig under min uppväxt vet jag exakt när jag lärde mig. Som till exempel att pengar har ett värde och att de bör användas ansvarsfullt. Då var jag sex år gammal och ville ha något - kommer tyvärr inte ihåg vad - och som de flesta barn så berättade jag om min önskan för mina föräldrar. De sa att det fanns inte pengar till det. Men, tänkte och sa jag, det ligger ju flera femhundringar på bänken så då finns det ju till min leksak. Nej, sa de, för de pengarna var till räkningar. Ända sedan dess har jag vetat att man ska prioritera hur man använder dessa köpföremål.

Jag vet också vart jag ska härleda min nyfikenhet och instinkt att lyssna på alla konversationer som pågår runt mig. Det kommer från låg- och mellanstadiet. Då var jag väldigt utanför. Inte kanske mobbad specifikt, men utfrusen och ibland gjort till åtlöje. I den ensamheten - som egentligen passade mig ganska bra då jag aldrig tagit åt mig av vad någon sagt till mig och jag är ganska mycket av en ensamvarg - utvecklade jag en försvarsmekanik. Jag började nämligen tjuvlyssna. Och inte lite heller. Med mitt minne kunde jag rita upp mentala dokument av alla jag mötte samt pussla ihop små bitar av information för att bygga en helhet. Detta fungerade som utpressning. Någon sa något mot mig, jag sa något jag hade hört. Folk slutade till sist.

Det pågick såpass länge att det blev instinktivt. Numer är det omedvetet intresse och allt jag hör och ser håller jag mig strikt till mig själv. Det är bara för mig själv som jag fortsätter "samla" på information. Till exempel, jag kan kartlägga vilka personer som går på en buss vid specifika tider och var de går av för att bygga mig en uppfattning om vad de gör om dagarna. Ibland går det dock överstyr när jag märker att jag blir fruktansvärt nyfiken om någon är på "fel" plats än vad jag räknar med att de ska vara.

Nu var det väl inte tänkt att jag skulle skriva om mitt minne, men such is life. Pratade nämligen en hel del igår och idag om mitt minne och att göra logiska kopplingar av lite information. Den här delen av min uppväxt som jag nyss skrivit om spelar en stor roll i detta. Jag är en samlare på information. Det är inte "Haha, jag vet något som inte du vet" utan bara ren vetgirighet för mitt eget nöje. Vissa samlar på frimärken, andra flygvärdinneuniformer, men jag på information av alla de slag. Kanske därför jag är inkapabel till att ha ett favoritämne i skolan: jag vill helt enkelt veta så mycket jag kan om allt och bara den detaljen gör att allt blir intressant.

Hmm... Det här inlägget blev inte heller som tänkt. Jag började på rätt spår sedan sket det sig. Tredje gången gillt?

PEACE OUT!

The Offspring - Staring at the sun

So let mercy come and wash away

2010-02-18T22:24:00.003+01:00

Aloha! Igen har det blivit en liten paus i mitt skrivande. Men det blir så ibland. Man tappar skrivlusten eller känner att man har för mycket att säga för att få det på pränt. Så har det varit för mig på sistone. De senaste veckorna har varit... jobbiga, för att vara ärlig. Sömnen har aldrig varit min styrka. Inte sedan jag "glömde" bort den och allt annat livsnödvändigt man behöver. Det har liksom aldrig rättat till sig efter de där åren som allt sådant var så sporadiskt.

Jag får perioder ibland när kroppen glömmer bort att jag har rutiner att följa nu. John Blund vill helt enkelt inte kasta sig magiska pulver över mig. Ligger vaken i timmar och ångesten kryper sig på. Men på sistone tror jag att det har varit mer än bara brist på sömn. Så fort jag blir själv, speciellt på kvällen, så har jag känt att de kryper i kroppen, jag blir rastlös. Det börjar med att jag får en kanske lite mörkare tanke, suckar på grund av den och vill bara slå huvudet i närmaste hårda yta. För att det gör ont i kroppen. Inte fysiskt, men mentalt så gör det så jävla ont. Helt utan förklaring.

Så har jag legat i timtal, väntat, försökt somna. En sömn som aldrig kommer leder till enorm frustration. Den läxan har jag lär mig för längesedan men det har varit på tydligt nu. Allt har bara eskalerat tills allt krashar: alla tankar jag någonsin haft, allt jag ångrar, all sorg, allt tvivel, all skam. Våg på våg på våg. Till slut kan man inte ligga still. Kroppen börjar gå runt och rota i smäckfyllda skåp efter något fast man vet inte vad. Men när man hittar det, så blir man rädd för sina egna undermedvetna - om än preliminära - beslut.

Man tänker tillbaka på den där natten för snart två år sedan.

Minnen fyller ens huvud. Beslutet, glädjen, lättnaden, agerandet, frustrationen och väntandet innan rädslan slår en: Vad fan har jag gjort? Man kanske ångrar sig och då tar man konsekvenserna, oron om det gick för långt, om det är för sent. När allt är över, dock, så är man glad att man gjorde det. Tog skräcken och uppvaknandet för man får styrkan att fortsätta. Det händer inte igen för man har minnena kvar, ett rus man surfar på en lång tid...

Ändå kommer nu rädslan: Är vågen över nu? Varför? Är det allt man jagats av som äntligen kommer ikapp?

Allt det här är en process. Ett ögonblicks önskande är långt ifrån allt man behöver. Det tar tid för tankarna att gro, för sinnet att förbereda sig, att se det som den enda utvägen, innan man verkligen bestämmer sig. Efter det kommer väntan på den rätta stunden, när man verkligen är redo. Det är många steg på vägen dit. Vissa har jag redan passerat och visst har tanken funnits där att ta skräcken igen.

Men... det kommer jag inte för det var otroligt skönt att bara få de här tankarna ur sig.

PEACE OUT!

Linkin Park - What I've done

Hours seem to disappear

2010-01-23T13:52:00.003+01:00

Aloha! Idag är det tänkt att jag ska plugga som ett litet blåas för de dagar jag missat. Det gäller fysiskt mekanik och optik, att räkna med substansmängd m.m. i kemi plus finslipa lite på mitt fördjupningsarbete för tentamen i engelska A. Om det nu blir av är en annan fråga. Min självkontroll på den punkten... leaves something to be desired.

Som det ser ut nu dock sitter jag i vardagsrummet med en liten Ozzy i knät, musik i hörlurarna och är allmänt rastlös i väntan på... tja, något i alla fall. Förmodligen att London ska gå online på facebook eftersom jag missade henne imorse. Är det inte konstigt att en dag kan kännas fruktansvärt tom och meningslös om man inte har pratat med en viss person just den dagen? Att man kan sitta och nästan skaka av abstinens men när man väl pratat med person kan man gå runt och le som ett mufflonfår resterande tiden av dygnet? Nästan som en drog...

Jag vet inte om den känslan förstärks av att hon är längre bort från mig än hon brukar och vi pratar inte i telefon varje dag som vanligt. Nu är det mest bara att vi kan chatta fastän vi pratade i telefon varje dag. Och satan och fanskap vad underbart det var att äntligen få höra människans röst igen. Dialekten ändrad eller inte. Gått runt väldigt länge och tänkt att jag saknar den rösten, saknar den rösten, saknar den rösten och när jag väl hört den så känns världens färger genast så mycket mer bländande än vanligt.

Visst, man har ju om fjärilar i magen, om leenden, önskningar, fnitter och allt annat som hör till men när man väl är där känner man sig rätt löjlig. Men kul är det och nu är det bara bara 33 dagar kvar tills hon är tillbaka i England. Och där... där väntar 2000 minuter samtalstid. *le*

PEACE OUT!

Studio Allstars - Young folk

Religion falls behind the walls

2010-01-23T00:25:00.004+01:00

Aloha! Idag har jag gjort något jag i vissa stunder aldrig trott att jag skulle klara igen. Visst, vissa kanske skulle tycka att det är löjligt att jag tänkt så. Men faktum är, som jag kanske nämnt förut, att musik har en enormt stor del i hur jag mår. En låt som påminner mig om något otroligt sorgligt kan ha monstruösa effekter i hur jag mår. Ändå sedan juni har det varit vissa låtar som fått mig att instinktivt skrika rakt ut att byt låt för i helvete. Några av dessa låtar har varit i princip allt material från Sissel Kyrkjebö.

Men idag, gott folk, har jag lyssnat på denna kvinnas röst. Och inte bara det, jag har lyssnat på låtar som redan betyder en hel del för mig. Till exempel Vårvindar friska och Sissels overture till Titanic.

Det fick mig att tänka en del på diverse traditioner, eller kanske till och med ritualer, i våra liv. Såsom begravningar och bröllop, för att nämna de mest känslosamma. En persons vars åsikter jag värdesätter trots våra små olikheter här och där sa här när det gäller bröllop: "Jag tycker att bröllop är något mellan två personer, sen gästerna är där för de gläds åt de här två personerna och vill fira dem. Då vill jag ha en melodi som är våran, inte någon som jag har tillsammans med någon annan." Log faktiskt när jag läste det, men, jag tänker lite annorlunda.

Trots att Sissels overture är väldigt sorglig så är det en låt - om man nu kan kalla den för det - som påminner mig starkt om min far. En person som jag önskar skulle kunna ha varit med på mitt bröllop. Eftersom han dock inte kan vara det fysiskt så känns det nästan rätt att ha med den biten av musik för att skapa en känsla för honom att han är där.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här förutom att det är en tanke jag behövt få ner på papper, so to speak. Är det så att man kan använda musik för att andligen göra en ej längre levande men fortfarande mycket älskad person närvarande vid några av våra speciella ritualer? Eller är de ritualerna till för de levande som ska firas eller den avlidne som vi ska säga adjö till? Det är frågor jag pusslat lite med idag av nyfikenhets skull och det är skönt att fått det nedskrivet nu faktiskt. Om inte annat bara för att berätta lite om min dag...

PEACE OUT!

The Crüxshadows - Carnival

I've got a feeling I'm ready to release

2010-01-21T23:44:00.002+01:00

Aloha! Nu ligger jag här i mörkret igen med huvudet fullt av tankar. Roliga tankar. Sentimentala minnen som poppar upp lite här och där. Finner mig själv i att skriva till liten söt rödtopp vad hon betyder för mig, komma ihåg gamla minnen och att le som en liten fåntratt. Och det känns underbart. Alltihop. *le*

Som jag nyss berättade för denna rödtopp, så tänker jag på när vi gjorde en shoppingtur till Karlstad till en enorm grej. Planerade, sov över hos varandra, gjorde falsk fransk manikyr, lockade håret, sminkade oss och fixade. Detta var 1 november, 2005. Snart fem år sedan. Vissa kanske skulle säga att det känns hemskt; Jag tycker det är fantastiskt.

Pratade också med moderskapet om ett gammalt fik här i Grums. Det finns inte längre. Längan hette det och det hade de smaskigaste räkbaguetterna man kunde få tag på. Efter varje skolavslutning brukade vi alltid åka dit och äta. Detta gjorde vi naturligtvis i mormor och morfars DeSoto '56. Jag älskade då och älskar fortfarande känslan att åka i den bilen med dem, lyssna på gammal musik jag växt upp med, se sig omkring på all grönska, känna vinden i håret och bara... Fan, det är lycka det.

Ett annat roligt minne jag har, är från när jag först mötte C. Det var i juli 2004, har jag för mig. Pappa drar mig till Grums Pizzerian där jag får en coca cola innan vi går och sätter oss framför en person jag aldrig träffat i hela mitt liv. Där satt de pratandes medan jag fortfarande var lika förvirrad. Till slut går vi ut och där kysser han henne. Först när vi är på väg ut ur parkeringen med lastbilen säger han: "Det där var C. Vi möttes [då] och nu är vi tillsammans." Det var hans förklaring och det klarnade upp för mig allting. Så var min pappa. Lite udda, lite förvirrande, lite entusiastisk, lite ensamvarg och den mest perfekta pappa jag någonsin skulle vilja haft!

Och så kommer jag ihåg när jag pratade med Fontana för första gången. Det var på sensommaren 2007 och jag var blott 14 år. Han hade erbjudit sig att betaläsa min fanfiction Family Trait. Det som är så kul med själva historien är att jag var så ung och så förskräckt talade om för honom att inte berätta för någon min ålder i och med att jag läste och skrev NC17/XXX-rated material och tja, ljög om min ålder. Men, så ung och så som jag var då är jag fortfarande men med lite mer skinn på näsan och honom som en av mina bästa vänner.

Självklart kan jag inte avsluta denna tirad utan att nämna hur jag mötte London den 14 mars 2008. Hon skrev en fanfiction om Harry och Severus i ett kontroversiellt förhållande som intresserade mig väldigt mycket. Självklart när hon efter hon avslutat historien frågade sina läsare om deras åsikter så var jag tvungen att dela med mig. Fick hennes msn den natten och vi pratade, skrattade, flirtade och hade allmänt trevligt hela tiden. På morgonen när hon gick och lade sig gick jag direkt ut på Bilddagboken och lade ut att jag vandrade på små rosa moln. Kanske borde jag förstått att det var hon jag skulle bli djupt förälskad i redan då?

Fan, under åren har jag träffat så mycket fantastiskt folk som ligger mig nära och som jag aldrig kommer önska mig utan. Tyvärr kan jag inte skriva om er alla nu, men, ni finns här inne i huvudet med alla minnen jag har med er!

PEACE OUT!

Aqua - Roses are red

I just want to start things over

2010-01-21T13:43:00.003+01:00

Aloha! Det är så frustrerande det här med sömnen och svårigheter med att somna respektive vakna. Jag har sömntabletter på recept - Atarax - men grejen är att de håller i 12 timmar a.k.a jag somnar men jag vaknar inte förrän det har gått minst den tiden. Oavsett hur trött jag var till att börja med. Inte direkt praktiskt till skolan, eller hur? Nej, precis så därför tar jag dem endast på helgen. Detta leder till, naturligtvis, att jag somnar inte under veckan får därför bara några timmars sömn och tar igen det med 14-16 timmar varje natt på helgen. Ett bra system när det fungerar.

Nyckelordet är självfallet fungerar. För att likt mina insomningsvårigheter som går i perioder gör också mina svårigheter att vakna. I två veckor nu har det varit stört omöjligt för mig att vakna. Jag har missat spanskan respektive kemin en gång och kommit för sent så många gånger att det har blivit ett internt skämt i klassen att jag alltid kommer för sent.

Idag... var ingen skillnad. Moderskapet panikväckte mig 8.55. Now, bussarna går varje heltimme och är framme i Karlstad varje hel och halv. Men snabbussarna ligger längre bort och jag får astmaanfall när jag försöker gå dit nu på vintern. Då kvarstår 801:orna som tar en timme. Idag blev då utfallet jag skulle blivit tvungen att åka med 10:00-bussen och vara framme 11.20 - om man räknar med stadsbussen till skolan. Biologin är mellan 11.00-12.40 och är självklart min sista lektionen för dagen.

Resultatet? Jag blev hemma. Sjukt frustrerande med tanke på min bakgrund. Påminnelsen jag får varje dag jag är hemma eller varje enstaka lektion jag missar är inte trevlig. Det sista jag vill är att säga att jag hatar situationen men jag ogillar den verkligen skarpt. En lärares erbjudande att gå till specialpedagogen låter väldigt lockande för tillfället. Såpass lockande att jag ska nog slänga iväg ett mejl och be om en tid. Detta fungerar inte längden.

PEACE OUT!

Tool - Sober

Clutched by the still of the night

2010-01-20T20:10:00.006+01:00

Aloha! Jag sitter här i mörkret med musik i hörlurarna och en TV som visar TV4 i bakgrunden. Ja, jag kollar på Handbolls-EM trots att jag för mindre än 5-10 minuter sedan inte visste att det pågick ett EM nu. Live and let learn, right? Men ska jag vara ärlig så har jag faktiskt fattat tycke för just handbollen sedan idrotten i måndags. Sport är roligare när man förstår vad som försiggår. Känner samma sak inför amerikansk fotboll sedan jag såg Benknäckargänget och fick reglerna förklarade för mig av Fontana.

Idag har dock varit en sådär omtumlande dag. Ena sekunden så sitter man leendes med tankarna på alla underbara stunder i livet och i andra slår något slint i huvudet på en vilket kan resultera i en dator som tjuter. Vilket också blev mitt resultat. Inför detta tjutande som skrämde skiten ur mig - datorn är dörrhållet till en värld jag känner mig trygg i - och stressande för att jag skulle hämta mat så bröt jag ihop.

Det är intressant att jag berättar det, tycker jag. Min hjärna har varit så inställd på att folk förväntar sig att jag ska må bra nu så jag har inte velat erkänna dessa stunder då man känner sig som Atlas med himlavalvet på sina axlar. Stunder då bara tanken på att någon ska prata med en, att något ska gå fel, att det är något man måste göra, etc. får en att krypa ihop till en skakande liten boll med ett sinne som penetreras av alla hemska minnen och tankar man har tills väggarna man byggt brister.

Detta händer mig fortfarande varje dag. Varje dag kan jag urskilja ett tillfälle då jag måste koncentrera mig det där lilla extra för att inte ta känslorna för långt. Det kan vara allt möjligt som triggar detta inom mig. Även något så litet som för någon vecka sedan då jag såg en lång man komma gående mot mig. En man vars silhuett i mörkret urskiljde en tjock arbetsjacka med reflexer på och en upprullad mössa på huvudet. Detta är något jag kommer ihåg från min far så det var bara naturligt att det högg inom mig.

Med det positiva med dessa tillfällen är att jag kan nu urskilja dem. Jag kommer ihåg en tid då mina sinnen krävde musik för att framkalla känslor överhuvudtaget. Då jag för att bli glad var tvungen att lyssna på en låt som förde fram diffusa minnen om gammal lycka eller för att bli ledsen behövde bara göra samma sak. Jag känner saker nu. Jag kan känna igen glädje, sorg och hela det känslomässiga spektrumet däremellan nu. Starkare för var gång jag kämpar. Så visst får jag ha dåliga tidpunkter, dagar eller kanske hela veckor för nu har jag dem i alla fall.

PEACE OUT!

Loreena McKennitt - The mystic's dream

Today I woke up screaming

2010-01-19T19:14:00.003+01:00

Aloha! Long time, no seen, eh? Jag skulle faktiskt ta det som något bra. Började skriva på den här bloggen när jag fortfarande mådde rejält kasst och bortåt sensommaren började jag må bättre så, tja, jag slutade skriva. Men nu är jag här igen...

Började som en jävligt bra dag. Tog mig flera timmar långsamt vakna till och sova ut, hängde med lite folk i skolan, skämtade och hade kul, fick reda på ett prov - till och med spanskan gick bra! Träffade en gammal vän jag inte pratar så ofta med på bussen. So far so good, right? Förutom att jag de senaste dagarna har varit utom mig av oro för en person jag älskar. En person som ställdes inför ett val som hon inte gillade för ett par dagar och som jag inte hört något från.

Det har varit total tystnad från henne och det har varit bortom hemskt. Men så kommer jag hem och hon är online, och hon beter sig om inget hänt, och jag blir så fruktansvärt arg. Jag ville bara skrika och skaka hennes axlar för att få henne att fatta att jag oroat mig, att jag saknat henne, och FAN, hon kunde ha hört av sig att hon var OK. Nonchalans är dock det bästa ordet jag kan använda beskrivande till hennes sätt.

Och jag... jag vet inte vad jag ska göra för samtidigt som hon gör mig glad, trygg, älskad så är det också hon som jag spillt mer tårar på än någon annan. Det blir en snöbollseffekt för det river upp så mycket därinne. Hela mitt huvud fylls med röster av allt jag vill säga, allt jag vill skrika samtidigt som kroppen skakar av behov att få ut det men jag kan inte. Kan inte säga till henne, kan inte säga det här, kan inte säga det till Fontana, inte till liten söt rödtopp, inte till moderskapet, inte någon. Vad som blir kvar är bara ett rum fyllt med fel sorts mörker och kyla och där inne känner jag mig naken, ensam och totalt förstörd. Tankar jag inte haft på länge kryper sakta in under skinnet på mig och jag tänker på vad jag min bakgrund, vad jag gjort, och jag undrar...

Men värst av allt det här att det är just idag. Idag som jag alltid brukar ringa och säga "Grattis på namnsdagen, pappa!"

PEACE OUT!

D-A-D - Evil Twin

I start spinning, slipping out of touch

2009-10-26T15:09:00.004+01:00

Aloha! Vem är man? Vem definierar vem man är? Vad gör en till den man är? Hur vet man? Varför ska man veta? Finns det svar på det? I så fall, vad går man efter? Vad man har gjort i livet? Vad man vill göra? Vad man gör? Vad man inte gör? Och vems synpunkt ska man gå efter? Sin egen? Någon annans? I vilken situation ska man bedöma? När man är själv? När man är med folk? När man mår bra? När man mår sämre? Och för den delen, vad är "bra" och vad är "sämre"?

Ska man gå efter intressen? Åsikter? Vänner? Aktioner och inaktioner? Tankar? Begränsingar? Styrkor? Är vem man är bestämt efter vad man vill göra eller det man väljer? Utvecklas man eller är man alltid samma person? Om man utvecklas, varför utvecklas vi? Vilka händelser leder till att vi gör det? Om inte, varför då? Är man ens en person eller är man flera? Om man är flera, när är man vem? Varför är det då så? Om man är en person, varför är man då så olika? Har man olika lager som olika personer får så? Vem bestämmer i så fall vem som får se vad? Har man ett äkta jag eller fejkar man? Kan man "vara sig själv"? Finns grupptryck?

Varför är man olika? Vad är de "olika"? Har "olika" starka gränser eller smälter de samman? Varför passar vi ihop med vissa och vissa inte? Hur kan vi veta vilka gillar och inte? Varför gillar och ogillar vi? Finns det katgorier över "olika"? Om så, vilka är de? Är det stilarna? Blondiner, tänkare, emo, arbetsnarkomaner, konstintresserade, maskulina, feminima, ensamvargar etc? Existerar dem ens? Om så, varför? Och vem sätter gränserna? Vad är gränserna? När är man något och när blir man något annat? När är man "jag" och när är man "du"? Vad är "dem"? Är de flera "du", flera "jag" eller är de bara? Är de individer eller är de en enhet? Om någon lämnar, vad blir då den? Varför?

???????????

Vem? Vad? Hur? När? Vilket? Vilka? Varför?

Vem är jag?

Vem är du?

Vilka är dem?

Vet vi det?

PEACE OUT!

Florence + The Machine - Rabbit Heart (Raise it up)

Så mycket mer än en droppe i havet

2009-09-29T18:33:00.004+02:00

Aloha! Det var meningen att jag skulle skriva om det här för längesedan, men det blev liksom aldrig av. Förrän nu då ämnet har liksom tagits upp igen och jag känner mig ganska... avsnoppad att vi inte fick fortsätta diskutera frågan som, enligt mig, är en ganska bra en. Det är nämligen så här, att, för några veckor sedan så jag lyssnade jag på radion på vägen in till skolan. Rix Morron Zoo, inget knepigt med det, tills de började prata om kattraser. Då började jag fundera lite men det föll i skymundan innan jag kom igen.

Men idag, på biologin, pratade vi om att vi, elever, inte ska se pseudovetenskap som vetenskap. Som exempel fick vi rasbiologi, som enligt vår lärare inte hade ett dugg med biologi att göra. Min första spontana tanke var: Hyckare. Efter det startades flodvågen och en massa gamla funderingar visade sina trynen igen.

Visst är det så att hör man rasbiologi så tänker man en sådär 60-70 år tillbaka i historien. Man ser koncentrationsläger, rektangelmustascher och swastikor framför sig. Eller hur? Det gjorde tydligen läraren också. Han sa något att det var något icke-vetenskapligt som inte skulle förväxlas med vad vi inom biologin gjorde. Men sanningen är ju den, att rasbiologi är ju fortfarande vad vi sysslar med. Rasbiologi ses fortfarande som något någorlunda vetenskapligt. Inte när det gäller människor. Morgana, Nej! Usch och fy! Men ändå tar vi oss själva rätten att dela in andra djurarter i underarter: Raser.

Efter lektionen gav jag ett exempel till några i klassen. Ett exempel byggt på vad jag hörde på radion, där de sa så här:

"Jag har skaffat katt."

"Åh, vad är det för ras?"

Mitt exempel var att ingen säger så här:

"Jag har skaffat pojk/flickvän."

"Åh, vad är det för ras."

Missförstå mig rätt, men vi får alltså inte tala om ras när det gäller människor som ser olika ut och/eller har olika egenskaper beroende på deras nerärvade anlag. Men, det är fritt fram inom, för att bara nämna något, vetenskapen att göra just detsamma hos våra husdjur, våra familjemedlemmar, our fellow creatures here on earth. Är inte det lite fucked up? Inte bara att det är second-nature för oss att göra det, till och med jag har rasböcker om katter och jag känner flertalet människor som är lika lite rasister som jag som har dylikt om hundar, hästar m.m. men det är också det första vi tänker på. Vi tänker på att Det är en Ras.

Är det bara jag, eller är det fler som tycker att det ska vara rättvisst på något sätt? Finns det inga människoraser som indikerar hudfärg, kroppsform, gener, egenskaper m. fl. ska det fan inte finnas det för andra djurarter heller...

PEACE OUT!

Lorentz & M. Sakarias - Vi mot världen

Angels fall from grace and sometimes heroes die

2009-08-31T22:03:00.003+02:00

Aloha! Vet ni vad? Jag klarade det! Jag åkte till skolan, jag tog korten, spenderade lite tid i biblioteket med ett gäng sköna människor från klassen, gick på ESV och åkte hem! *le* Ärligt talat låg jag dock på gränsen och kämpade mot ångest samt what-not, men, fan, jag gjorde det. Jag gjorde det till i med i klackar. Även om jag gick i strumplästen på vägen hem från busshållsplatsen...

Visserligen har inte min skumma känsla av tomhet försvunnit som jag lite småhoppats på men nu vet jag att jag klarar det här. Jag klarar av skolan trots att jag mår äckligt piss och som jag trott så är det oerhört stärkande. Bara tanken på att man vet att det gick vilket är likamed att det går igen. Vad som är lite förvånande, är att jag tror att jag faktiskt var lite social idag hjälpte. Kanske även gjorde det lite att vad jag läste i bibilioteket var om Morgan le Fay och valkyriorna: mina favoriter och besattheter inom mytologi. Eller ja, det var nog en liten mix av allt. Ett litet bevis på papper att jag kämpar mig vidare i livet trots allt. För är det något jag märkt är det att än är jag inte helt frisk. Det är väl som en ätstörning: har man väl fått det, så kämpar man mot det för resten av sitt liv.

När jag kom hem dock, så märkte jag vad jobbigt det varit. Då gamla fysiska bemärkelser dök åter upp. Till exempel frossa, extrem utmattning m.m. Det var längesedan jag märkte av att jag frusit för att jag mått såpass kasst, eller att jag fått slåss mot mina ögon för att inte somna då hela kroppen är så trött att sömn i fjorton dagar låter helt rimligt. Mitt moderskap hade dock varit en ängel och hade varm mat klar nästan direkt när jag kom hem plus lite cheeseballs över från igår och nyinköpt Monster Ripper. Hjälpte kan jag säga, med lite snabb energi som gav en en kickstart och lagad mat som höll kickstarten uppe.

All in all, en jobbig dag men som ändå varit värt det, dels för min fars skull som nu äntligen vilar på en av de mest passande 0ch vackraste ställen i Värmland man kan tänka sig (Underbart val, C!) och dels för min då den bevisat lite vad jag är kapabel till. Nu ska jag dock ta mina sömntabletter och sussa sött i några timmar innan jag ska upp och åka på hälsokontroll imorgon kl 9.

PEACE OUT and Good night!

The Crüxshadows - Dragonfly

We live in sorrow, let's die tomorrow

2009-08-30T23:08:00.003+02:00

Aloha! Jag vet inte riktigt vad som tagit åt mig de senaste dagarna. Men jag har liksom känt mig lite nere och allmänt melankolisk av någon anledning. Det började i fredagskväll/lördagmorgon men jag vet inte varför. Jag känner mig typ bara allmänt nonchalant och tom gentemot vad som händer omkring mig. Att saker och ting inte spelar någon roll. Det är visserligen en känsla jag känner igen, och det bekymrar mig en aning att det har återkommit. Om det är här för att stanna eller inte, det vet jag inte, men jag har en förmåga att känna mig det motsatta när jag berättat om något så jag väl hoppas att skriva hjälper...

Jag har dock ångest mitt i bland allt detta. Förståligt också, för imorgon ska vi begrava urnan där min pappas aska ligger i. Än så länge verkar det ganska avlägset men jag oroar mig hur jag kommer att reagera imorgon. Speciellt med tanke på att två och en halvtimme senare ska vi ta skolfotografierna. Det blir liksom som att allt händer igen. Det är andra gången nu som jag ska fotograferas efter att ha hanteras med hans död. Första gången gick det okej, men andra gången...? Jag vet inte. Det värsta är nog att jag kommer vara tre mil hemifrån med minst en timmes väntan hem om jag känner paniken.

Jag ska dock försöka. Det blir lite som ett test, ett eldprov. Förut så drog mina onda cirklar igång när jag gick igenom något och paniken kom som i princip bands med minnena vilket ledde till att jag hade svårt att återvända. Nu måste jag ta mig igenom det här, åka till skolan, åka hem och åka till skolan igen morgonen därpå. Det lär nog göra ont och en del av mina instinkter, samt mina äldre erfanheter och vanor, kommer nog säga emot men jag får kämpa. Jag vet att jag har styrkan för att orka och hittar jag den styrkan kommer jag återigen stärkas av stoltheten att jag brutit mitt mönster.

Det är de tankarna jag får fokusera på helt enkelt...

PEACE OUT!

Nomy - Let the sun die

Will you join in our crusade?

2009-08-28T16:42:00.003+02:00

Aloha! Tacka författaren till musiktexterna i musikalen Les Miserables för detta inlägg. Jag tror inte det hade blivit av annars. Men i alla fall, texten - rubriken - väckte något i mig som hände häromdagen. Det är nämligen så att jag stötte på en gammal bekant - barndomsvän? - på bussen hem från skolan. Vi satt och prata om hittan och dittan, bland annat fanfiction som vi till min stora förvåning har gemensamt, när hon nämnde att hon i högstadiet tyckte att jag var så cool för att jag var den jag var/gjorde vad jag ville.

Och jag vart helt paff, exalterad, super-duper extremt überglad för detta! Det är den reaktionen jag vill ha på folk, inte att "jag är cool", men att jag, och andra, finns som är de personligheter vi föds och utvecklats till utan påtryck av andra. (Vilket är lite totalt bullshit, för i princip alla tar åt sig lite grann. Tanken finns liksom där: "Vad tycker folk om mig om jag gör så här?") Men man kommer ingen vart om man inte försöker, eller hur? Och trycker bort den tanken...

Kan ju säga nu, att minnet av det citatet har gjort mig jublande glad igen, så att försöka göra det här enhetligt är basically a try doomed to fail.

Vad jag antar att jag försöker säga är, att det var bland det snällaste och mest awesome en människa kan säga till mig. Och det berör mig, djupt, varje gång någon säger något dylikt. Även de kommentarerna jag får på den här bloggen berör och stärker mig att fortsätta min bärsarkargång som den person jag är. Kan även säga att lite skuldkänslor får jag när jag inte skrivit på ett bra tag. *le*

Feedback är super, och jag är så glad att får den.

Tack!

PEACE OUT!

Les Miserables - Do you hear the people sing?

There is a life about to start when tomorrow comes

2009-08-12T12:37:00.004+02:00

Aloha! Usch, det känns som om det var så längesedan jag skrev. Och jo visst var det det upptäckte jag nu. Så oavsett om jag har något att skriva eller inte ska jag göra det nu. Får väl låtsas att jag jagas av en brinnande piska. Det borde få fart på mig. *le*

Kan börja med att berätta att Nej, jag kom inte in på TIME. De godkände inte fri kvoten så nu står jag som reserv. Som fjärde reserv, vilket är ganska bra, men TIME är en såpass populär utbildning att inte många hoppar av. Vilket betyder att om en vecka börjar jag på Naturvetenskap på SÄG (vilket det egentligen inte längre heter) här i Karlstad. Inte mitt första val, men lär nog underbart i vilket fall. Och som sagt, jag har länge tänkt på alternativet att jag får gå ett år på natur och sedan söka om till våren. Oavsett hur mina närmaste år kommer att se ut, så tänker jag ta vara på tiden för någon högstadietid att längta tillbaka till fick jag ju aldrig.

Fick även veta igår att jag, när jag fyller 18, kommer få ta del av mitt arv som ligger på, uppenbarligen, en hel del pengar. Pengar som i stora drag kommer säkra min snaraste framtid. Jag kommer liksom inte behöva bekymra mig att pengarna inte räcker till när jag läser vidare, att jag får hoppa mellan korttidsjobb mina första år och snåla eller att jag inte kommer få körtkort och/eller göra det där som så många ungdomar drömmer om. Redan nu, löjligt nog, kan jag se fram emot en resa genom Europa, ett besök till den ultimata Priden i London om tre år, eller platsen där Pride började. Jag kommer kunna träffa Fontana i Kalifornien vilket jag aldrig kunnat drömma om. Jag kan även träffa Cleveland om jag vill det och för Morganas skull, jag kommer kunna träffa London (personen)!

Mina tankar brukar svärma som ett gäng miljoner bin men nu har hjärnan tagit det hela till överstyr på grund av alla möjligheter som öppnar upp sig för mig! Alla oförglömliga upplevelser, minnen och erfarenheter som kommer komma min väg nu. Och aldrig någonsin kommer jag glömma personen som ger mig den chansen... Det blir lite som en tragedi som slutar som en saga, eller hur? Hmm, kanske...

Men i alla fall, jag ler nu, för han kommer att finnas vid min sida på sitt egna lilla sätt genom det här. Bara för att jag inte kan träffa honom längre så kommer han fortsätta att leva vidare i båda gamla och framtida minnen som kommer. Och det är jag glad för.

Lite för glad, tankspridd eller något helt annat verkar det som för det är nästan som om det här inlägget inte har en röd tröd för fem öre! *le*

PEACE OUT!

Les Miserables - Do you hear the people sing?

There's a lot of things to do before you die

2009-08-04T18:08:00.005+02:00

Aloha! Jag har tagit en paus i mitt i städande som pågått i tre dagar. Musiken har öst på som fan och det gör den även nu. Tills en viss låt dök upp och jag kände med en gång att jag var tvungen att blogga lite. Så det gör jag, för låten handlar om en hemmafru som närmar sig 40-årsåldern och upptäcker att hon aldrig gjort det hon alltid drömt om. Texten är viktig, därför ska jag göra något jag svurit till mig själv att aldrig göra: Lägga upp en låttext. Men låten säger allt och mycket mer än vad jag någonsin skulle kunna...

The morning sun touched lightly on the eyes of Lucy Jordan,
in a white suburban bedroom in a white suburban town.
As she lay there 'neath the covers dreaming of a thousand lovers.
'Till the world turned to orange and the room went spinning 'round.

At the age of thirty-seven she realised she'd never,
ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair.
So she let the phone keep ringing and she sat there softly singing,
little nursery rhymes she'd memorised in her daddy's easy chair.

Her husband, he's off to work and the kids are off to school.
And there are, oh-so many ways for her to spend the day.
She could clean the house for hours or rearrange the flowers,
or run naked through the shady street screaming all the way.

At the age of thirty-seven she realised she'd never,
ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair.
So she let the phone keep ringing as she sat there softly singing,
pretty nursery rhymes shed memorised in her daddy's easy chair.

The evening sun touched gently on the eyes of Lucy Jordan.
On the roof top where she climbed when all the laughter grew too loud.
And she bowed and curtsied to the man who reached and offered her his hand,
and he led her down to the long white car that waited past the crowd.

At the age of thirty-seven she knew she'd found forever
As she rode along through Paris with the warm wind in her hair ...

PEACE OUT!

Johnossi - There's a lot of things to do before you die
Marianne Faithfull - The Ballad of Lucy Jordan

The world is burning up, what can I think about it?

2009-07-25T15:39:00.005+02:00

Aloha! För det första vill jag rätta ett litet misstag. Det var Europa som Zeus den vita tjuren fick barn med. Om jag nu varit duktig att skriva detta direkt när jag kollat upp det så hade jag kunnat berätta namnet på barnet, men alas, tyvärr, jag var för lat. (Det faktum att mitt exemplar av Prismas Stora Bok om Mytologi ligger mindre än en meter ifrån mig, det tänker jag inte på.)

På tal om böcker... Jag har varit "dum" nog att låna ut Sofies Värld till Auntie efter att ha bläddrat lite i den. Hur galet är inte det? Nu vill jag ju läsa den! Typiskt nog hamnade jag på sidorna om brevet där han beskriver vad filosofi är för Sofie. Speciellt den delen där han talat om kaniner och barns ovana syn på världen. Hur ett litet barn som ser sin far flyga litar fullständigt på att fadern faktiskt flyger medans modern, som är världsvan, skulle tro att hon är galen om hon skulle se samma situation.

Med det hela menar han ju att barn fortfarande lär sig hur världen är medans vuxna vet hur världen ska vara och inte kan se ur denna bubbla. Han menar också att filosofer strävar efter barnets syn på världen där inget är rätt eller fel, normalt och onormalt, vanligt och ovanligt etc. Han beskriver det hela genom att säga att vi föds på tippen av en kaninspäls och allt eftersom vi växer så kryper vi längre in mot huden, där vi trivs i kaninens varma och skyddande miljö. Att vi stadgar oss där inom ramen av vad som är världen, tror vi.

En gång så fuskade jag faktiskt på ett fysikprov. Jag ritade en svamp på min hand. Läraren hade ingen aning att det var ett slags fusk, för det var ju bara en svamp. Eller hur? Men jag såg det annorlunda. För mig så stod svampen för "Jag vill bo i en svamp annars får jag kramp" som i sin tur hjälpte mig komma ihåg ordningen av något fysiskt som jag i nuläget glömt bort. Men grejen är, för läraren var det en vanlig svamp och för mig något helt annat. Det visar ju att inget är svart och vitt, det finns inga rätt eller fel, det är ju bara en uppfattning vi har. En uppfattning som jag anser är ett bevis på att världen är vad vi ser den att vara och oftast är den synen intränad recis som ovan. För ett barn så flyger fadern och för en vuxen så är modern galen om hon ser fadern flyga.

Min lilla avslutningsfråga är då: Vart skulle du helst vilja vara? Vid kaninens hud där världen är vanlig, trygg och säker eller pälsens tipp där världen är ovanlig, spännande och oförutsägbar?

PEACE OUT!

Adiam Dymott - Pizza
think = do

When the senses are shaken and soul is driven by madness

2009-07-22T00:21:00.003+02:00

Aloha! Jag blev just lite smått chockad. Jag har aldrig varit den som trott på diverse gudomliga makter. Men jämt nyss satt Cleveland och jag och pratade om en bok som handlade om den grekiska mytologin. Hon hintade lite åt att hon trodde på de grekiska gudarna, så jag frågade. Och i den splittsekunden som jag tänkte fråga så upptäckte jag att jag trodde på dem! Så där satt jag, troendes på mytologiska gudar och gudinnor när jag i evigheter distanserat mig från troendet på gudomlighet.

Jag har fortfarande inte listat ut hur det gått till att jag tror så här. Ända sedan jag kan minnas har gudomlighet helt enkelt inte funnits. Men när jag tänker på det nu så är det ju logiskt, eller hur? Jag har alltid trott att vart det finns rök finns det eld och tror jag definitivt på mytologi av diverse sorter. Och detta är ju grekisk mytologi, och romersk om man nu vill se det så.

Tänker man, så kommer flera andra förklaringar fram. Och ja, jag vill kunna förklara allt jag tror på och hålla fast vid det som känns rätt för mig. Till exempel att dessa är en del av detta oförklarliga detet jag pratat om i tidigare inlägg. Att de är urgamla varelser med vissa specifika gåvor. Att de är gudar och gudinnor. Och ja, alla andra exempel och förslag man kan komma på.

Men, vad jag alldeles nyss kom på att jag faktiskt tror, är att de är en urholkad idé ur detta detet. En bild, en personifikation av något specifikt, att hylla, att be till, att tillkalla. Som jag pratat om förut, att detet blir det som personen i fråga tror att det är.

Det finns dock ett fel med detta. Om de nu är en falsk bild av något övermäktigt, hur kunde då Zeus stiga ner till jorden som en vit oxe, eller hur nu historien gick igen? Hur kunde hans halvblodsdotter Europa födas? Och hur kunde årstiderna skapas att hon, vars namn jag glömt, blev förd till underjorden och tillbaka igen var sjätte månad?

Förklaringen hänger inte riktigt med historierna som finns. Och visst, jag säger alltid att vi människor inte är menade att förstå, men, som den människa man faktiskt är så finns behovet att förstå där. Det här kräver, för mig, ett långt samtal med någon jag kan byta idéer med tills jag hittar något som känns rätt. Det krävs också att jag får koll på vad legenderna säger och inte bara något något vagt minne från när jag läste hela religionsboken i mellanstadiet. Vilken tur, för mig, att jag ändå planerat att läsa en tjock bok om just ämnet den kommande tiden...

Nåja, jag ville bara få ut mina tankar om något nytt redan innan jag kommit underfund med det. För att få en idé om hur jag funderar fram något nerskrivet. Ska försöka sova nu dock. God natt!

PEACE OUT!

Loreena McKennitt feat. ? - Celtic lullaby

It hurts so bad, just like I knew that it would. But I'd do it again if I could.

2009-07-20T17:51:00.002+02:00

Aloha! Jag har, sedan inatt, funderat på vad som är vackert. Det hela började med att London skrev en massa underbara "historier" som vi kallade dem. Jag fick tårar i ögonen för hon kan läsa mig rakt av och måla mig med ord som obeskrivligt underbara. Jag skäms nästan för mitt eget sätt att skriva när jag läser något från henne.

Hon sa att hon påminns om en porslinsdocka, a China doll, som en gång i tiden varit oskadad, så underbart perfekt, men som nu är täckt av små, ärriga sprickor från smärtan av dockans erfarenheter när hon tänker på mig. Att hon påminns av ett stormigt berg, när hon tänker på mig. Ett berg som är så svårt att nå toppen, att det gör så fruktansvärt ont, om alla hjärtskärande upplevelser på vägen men när man äntligen når toppen så är det värt det. Att jag är en vacker duva för en konstär utan inspiritation som i sin frustrationen rivit sönder alla sina verk tills konstnären ser den där duvan som är så vacker att den skapar tusen tavlor.

Jag har inga ord för det hon skriver. Jag sparade alla historier och jag har läst dem om och om igen. För varje gång, så är känslorna så råa såsom första gång jag läste dem. Jag är så försvunnen i dem att jag inte ens vet vad jag ska skriva nu...

Men, kommer ni ihåg när jag skrev om en fanfiction där Draco vet att han kommer och dö om man han ger in och älskar (Ja, jag använder det ordet nu) med Harry? Det var också något jag fastnade för, och läste om och om igen. Jag vet att jag tänkte, varje gång, att om något är så fruktansvärt vackert, om ändå bara för några små stunder, så är det värt att dö för. Smärtan, och till och med döden, gör det värt det för då har man kämpat sig dit så är det så awe-inspiring att tårarna rinner av lycka. Hela kroppen skakar av känslor för vad man upplever. Man tänker att jag kommer aldrig glömma det här och man skulle göra det igen ögonblickligen.

Så lever jag mitt liv. För mig, är det äkta skönhet. Om det inte är värt att dö för, då är det inte vackert, då är det inte perfektion, då är det inte kärlek...

"--You remind me... Of that first kiss... You remind me of being scared to show yourself completely... To be vunerable and nervous of not how to do it properly... You remind me that perhaps if I did it wrong even the slightest... I would be pushed back roughly and be all left alone... Standing by myself and no one to kiss...You remind me to lose myself in the moment...You remind me to overcome my fears, my thoughts, my mind... My everything and lose yourself in the moment...You remind me that it's OK to live through the moment...--"

PEACE OUT!

The Sounds - No one sleeps when I'm awake

Would you go along with someone like me?

2009-07-18T18:41:00.003+02:00

Aloha! Kan ni tänka er, nu ligger jag här och skriver igen. Helt full av tankar men inget som vill komma ut för de är så många. Hur ofta händer inte det? Ganska ofta. Grejen är att ibland har jag oftast för mycket tankar. Jag ser dem flyga förbi i huvudet, typ som den där skärmsläckaren där textremsor susar förbi på skärmen. Bara... jag har för många textremsor i olika storlekar, färger och typsnitt att jag inte kan separera dem.

Och nej, jag skojar inte, jag ser verkligen mina tankar så. Och sedan min egen röst som i olika tonlägen påpekar vad som sägs i textremsorna som är mest aktuella för tillfället. Mestadels så är textremsorna också som citat ur en redan skriven text, highlights av vad som i texten är viktigast. Bara att istället för att de redan är nedskrivna så är de förslag över vad jag ska skriva. Oftast när jag ska skriva ett inlägg, så är hälften redan mentalt skrivet innan behovet att få det "på papper" blir för stort. *le*

Även det här inlägget var förberett. Jag har redan beskrivit hur mina tankar "ser ut" och därför plockade jag direkta citat från det samtalet för att skriva det här.

När jag sitter och funderar över saker, typ hur jag ser på saker och ting, så sitter jag och mentalt pratar med mig själv. Också här hör jag min egen röst med egna tonlägen beroende på personligheten som den rösten har. Jag kan sitta och föra hela diskussioner med flera olika versioner av mig själv, lyssna på deras argument och fundera på saken hur deras synpunkt. Ibland kan det hända att jag svarar högt. Någon i mitt huvud kan säga något och jag svarar högt "Jo, så kan man ju också se på saken. Men det går att tänka så här också..." Speciellt när jag gör något metodiskt arbete, typ att städa, så går jag runt och muttrar för mig själv.

Ibland, speciellt när jag inte gör något av större betydelse och har ganska tråkigt, så sätter jag på en mental film. Oftast så är det en scen ur en fanfiction som jag sitter och tittar på, lyssnar på och integrerar med. Det kan också vara något jag skulle vilja göra eller vara med om. Så jag placerar mig själv i filmen och upplever det precis så som jag vill uppleva det. Det är därför jag har så lätt att fastna i drömmar, varför jag kallar mig själv för en självklar drömmare. Det händer också att jag intalar mig själv att jag vill ha saker bara för att jag placerat mig själv i en viss situation...

”--It briefly occurs to her that it’s pathetic that she feels more at home in a place that doesn’t exist than in this world she’s living in.--”

PEACE OUT!

Studio Allstars - Young folks

When I find a new game to play

2009-07-10T16:14:00.002+02:00

Aloha! No long, no see! Shit, jag vet inte ens vad det var jag skrev senast, men mycket har hänt. Begravning, Arvikafestivalen, luftrörskatarr, även lite på kärleksfronten... Orkar inte ta upp det med begravningen nu. Fick en, ska man säga, relaps igår så såret känns lite för rått ännu. Men Arvika... Shit, Arvika, Arvika, Arvika!

Så jävla underbart, kan jag lova. Jag hade mina stunder där jag kände att ångesten skulle ta över, men fan, jag vägrade ge upp. Och det är nog det jag ser som bäst med hela tillställningen. Det faktum att jag tog kontrollen över mig själv. Jag duschade till och med i gemensam dusch, för Morgana's skull! Jag träffade redan kända underbara människor, jag träffade nya underbara människor och jag träffade underbara människor jag förlorat kontakten med och hade hejdundrade kul. För att inte ens tala om vad Arvikafestivalen är till för egentligen. *le*

Tragiskt nog började jag bli sjuk på torsdagskvällen och på lördageftermiddag var det så illa att jag fick mitt första, riktiga astmaanfall. Då var det liksom kört och jag fick åka hem. När jag inte var bättre efter en vecka, och började bli sämre igen, blev jag övertalad av London att åka till farbror doktorn. Väl där fick jag reda på att min förkylning utvecklats till luftrörskatarr p.g.a min astma och min rökning. Så, redan då när han sa det så bestämde jag mig att nu jävlar är det dags, nu är det stop, jag ska bli rökfri. Men, uhm, ja, det går lite sådär med den saken än så länge men slå på fan och hans moster om jag inte lyckas!

Som vanligt när det gått lång tid utan uppdatering så har jag inte blekaste koll på vad jag ska skriva och därmed inte heller vet jag hur jag ska formulera det så jag sätter punkt här. Men mer kommer, om inte annat referenser till vad som hänt den senaste tiden!

PEACE OUT!

P.s, jag fick ta ett blodprov och jag är panikslaget rädd för sprutor så jag tjatade till mig en lila, glittrig blyertspenna som pris för att jag gjorde det. *le*

The Ark - Glamour for glamour

So I might as well begin to put some action in my life

2009-06-25T13:08:00.003+02:00

Aloha! Okej, first off, jag är så bloody trött på alla som skriver till mig på Qruiser som är 30-40+. Hade jag velat en extra mor- eller farförälder hade jag bett om det. Charmen att skälla ut er har liksom också försvunnit efter flera sexuella erbjudanden om dagen i över ett år. Det var kul, ett tag, när ni skrev till både mig och Liten söt rödtopp, då materialet för förolämpning var totalt, men, shut the fuck upp nu, okej? Så, den lilla ranten över. Nästan...

Second off, jag har skickat mitt första fungerande internationella sms! Abstinensen var stor, desperationen oöverkomlig och behovet gnagade, så jag antar det var därför! Jag har skickat, och fått ett svar, av London, i ja, London-staden. Och roligt nog, även i sms kallade hon mig för China Doll. Underbart och gulligt värre, eller hur?

För det tredje... Det här med fina kalas, ja, ni vet, sitta-och-le-kalas? Där man ska vara fint uppklädd och föra sig efter oskrivna sociala lagar? Ja, dem. Bara ett ord: Varför? Varför ska det finnas regler för att fira eller umgås på? Till exempel om någon fyller år, varför måste hela tjocka släkten samlas hemma hos personen i fråga och dricka kaffe samt äta tårta och kakor efter konstens alla regler? Det är så stelt, up-tight och socialt uttröttande att i timmar sitta och skvallra, på fint vis, självfallet? För mig är sådant mer ett sörjande än ett firande. Kan man inte spexa upp det hela och ha kul istället för "trevligt"?

Fick denna tanke av en viss person som de senaste dagarna nästan tjatat öronen av mig av hur man ska och inte bete sig, göra, säga, ge bort och allt kan komma på på en begravning. Håller fast vid min plan, på mina kommande födelsedagar ska jag lämna hemmet ostädat, en skattkarta till kylskåpet där det finns något tårtliknande, med instruktioner att ta en bit och sedan åka iväg och göra vad ni vill för att fira mig. Och, på min begravning, om ni känner för att supa skallen av er på energidryck, springa konstsim på rullskridskor i en sådan ordentlig hall medans ni sjunger Allsång på skansen-låtar för full hals? Gör det!

PEACE OUT!

Judas Priest/Doro Pesch/många andra - Breaking the law

Här kommer känslorna igen

2009-06-24T19:12:00.003+02:00

Aloha! Jag borde, kanske, jobba lite på någon slags packlista. Men jag väntar tills jag pratat med Auntie om vad som kan vara bra att ha med. Vilket är en total ursäkt, självfallet, för även om jag har har så tråkigt att jag vill klösa ögonen ur mig, så orkar jag inte. Musik är bättre! *le*

Jag väntar på slutintaget för Gymnasiet. Extremt mycket nu. Det är nämligen så att jag varit helt och hållet inriktad på att de skulle komma nästa vecka. När jag var i Arvika. Min hjärna har då sagt "Hopp, då får vi väl vänta tills veckan efter, eller hur?" Inget mer med det, right? Right. Jo, visst, tjena... En kompis till mig spräckte nämnligen min lilla säkra bubbla igår när hon nämnde att SYV sa att de kunde komma vecka 26 redan, inte bara 27. Så självklart springer jag runt som en halshuggen höna i tron att resultatet kan kanske, förmodligen, förhoppningsvis, jag vill, imorgon eller på fredag! Så tiden kryper fram. Suck. Man ska tydligen plågas lite innan man får reda på hur ens framtid kan se ut.

Okej, jag plockar allt ur arslet nu, för jag känner för att skriva men skallen är tom. Och ja, jag erkänner mig skyldig till brottet att skriva, sudda ut, börja om, sudda ut, etc...

Ååh, nästa brillianta idé! Nostalgi! Som sagt, lyssnar på musik, och helt plötsligt så hoppar Spotify igång Dragostea Din Tei med Haiducii! Hela kroppen ryser! Jag kommer ihåg när den gick, och gick, och gick, och bytte man radiokanal, ja men då fan spelade de den där också. Haha. Sedan kom skivan Absolute Music 46. Den första och sista, tror jag, skivan jag någonsin köpt. (Nej, köpte A-teens första också) Jag var besatt av den skivan och jag bara skulle ha den. Synd att den är helt repig nu, men... Ååååh, minnen! *ler som ett fån* Jag älskar Spotify, nu slängde det igång Jimmy Janssons Som sommaren...

Haha, och jag ska till Arvikafestivalen? Men alla har ju något smärre pinsamma barnminnen. Eller pinsamma och pinsamma? Have Pride damnit! Äsch, ger mig nu i denna minnestrip. Rocka på! (Ja, Markoolio feat. The Boppers)

PEACE OUT!

P.s, jag slänger in all musik jag gillar, någonsin gillat eller som betyder för mig då det är kopplat till ett speciellt minne i samma spellista. *le*

Jimmy Jansson - Som Sommaren

Let's do it like they do on the Discovery Channel

2009-06-22T16:13:00.005+02:00

Aloha! Det börjar dra ihop sig nu. Var på apoteket nyss för att hämta ut mina sömntabletter när moderskapet börjar prata om att jag bör nog köpa sådana där små schampooflaskor, öronproppar, småplåster, skoskavsgrejer m.m. Inte trodde jag att jag hade en överbeskyddande mor, men, lite kul är det ju. Att få en sådan konfirmation att snart händer det! Jag åker ju till Arvika om en ynka vecka! Det enda jag pratat om är gummistövlar. *le*

Det blir mindre festivaler i sommar än först beräknats, och hoppats, på. Från E-tuna Spring Pride, Karlstad Pride, Stockholm Pride, P&L och Arvika till Arvika, Karlstad Pride och Sonisphere. Morgana dock, det blir Depeche Mode och Metallica till sommaren! (Och The Hives samt The Sounds!)

Är på ett sådant roligt litet humör nu. Ingen aning om varför, eller ens vad egentligen. Kanske för att mitt liv börjar ta en sådan där riktning jag längtat efter. Det är sommar, jag slipper Jättesten (Ja, skolan på top-5 av värsta i landet), börjar om på nytt snart, känner mig inspirerad, och dra på trissor, jag känner mig till och med lite kär! (Kanske också därför jag känner mig så passionerad för okonventionella förhållanden då det är ett poly-"drama" inblandat.)

Jag känner mig glad och på gång despite allt som hänt. Almost blessed by the very same events. Det känns inte heller så viktigt att komma in på TIME, för gör jag inte det, så kommer jag ändå in på Natur som jag kan gå ett år och sedan söka om. På så sätt får jag ju också läsa fler kurser och tillgång till fler personligheter. Kanske jag inte får det där behovet att prata med en person som för länge sedan sade upp kontakten med mig, som jag fick igår. (Även om jag fortfarande har personen på min MSN-lista. Han är till och med inloggad nu.)

Nah, jag kan inte beskriva mig själv i flytande ord just nu, så jag sätter punkt här! *le*

PEACE OUT!
Följ min blogg med bloglovin

The Bloodhound Gang - The Bad Touch

Väntat på livet, det har jag gjort i tjugo år

2009-06-22T01:29:00.004+02:00

Aloha! Är det inte dags vi är lite mer spontana? Igen, det här med sociala regler om vad som är okej och inte. Folk som är spontana, roliga och skiter apa i vad folk tycker när de gör något de känner för kan ofta bli beskrivna som, tja, galna? Pinsamma? Ohyfsade? Ja, och annat.

Pratade med London nu. Tydligen har jag visat henne många sidor, men inte helt min riktigt spontana, barnsliga sida. Hon visste inte att den fanns. Naturligtvis, så berättade jag för henne...

"It's not childish, per se, though. It's just... I don't care what people think of me, if I want to play with rubber swords in a grocery store, I do that. (In fact, I did, on... thursday?) If I want to buy one cherry just to see if it would be so cheap that I can't even pay for it, then walk back in the store to buy one more, again and again, until I have a bag full, I do that. (I did that, too.) My mother was ready to die of embarrasment, but in the car, we all laughed as I ate my one cherry. (The guy I bought it from recognised it as a joke and actually charged me 1 SEK for it ^^ )

If I can't walk around a table to get to the empty seat, then, well, I crawl under the table to get there. (Did that on a birthday celebration a few weeks ago.) If I feel like going through Stockholm wrapped in my Pride-flag 'cause I'm cold, or simply because, I do that. (And guess what? I did that too, on June 9th.)

Is that childishness, spontaniousness or self-confidence?"

Och, jag har en lista med saker jag ska göra innan jag dö. Bland annat att klä ut mig till pacman, hålla något skummande medel i en fontän, spela tic-tac-toe i en öken, gå vilse i (staden) London, skjuta en spruta i rumpan på någon, äta en glass i varje land jag besöker m.m. Visst, det är väl inte direkt spontant, men tänk, vilken inspiration man får av en sådan lista. Att göra en punkt kanske får en att tänka "Åååh, det måste jag ju också göra!" och sedan bestämma sig för att göra det.

Att stoppa sina impulser och tänka en andra tanke är bra i vissa lägen, men vad fan, när man får ett helt oskyldigt, roligt förslag i huvudet, gör det, färga världen lite gladare! Och varför inte tänka på Anonyma Klubben när man har en krona eller flera över?

PEACE OUT!

P.S, kan också lägga till att jag gick i strumplästen genom hela Drottninggatan i Stockholm och in på Shock Store så. Många vart lite fundersamma: Jag bara log.

Raymond & Maria - Nej

Three and a half when we met the first time

2009-06-21T14:56:00.003+02:00

Aloha! Jag sitter och läser en fanfiction nu, vid namn Good Life Becoming. Den handlar om hur Harry, Draco och Severus sakta men säkert blir vänner som sedan utvecklas till något mer. Så klart måste ju Harry berätta för Ron om hans förhållande med inte mindre än två män, på samma gång. Reaktionen han får är: "It's unnatural!" Men är det?

Som ni som följt bloggen en längre tid säkerligen vet, har jag kanske en väldigt öppen syn på det mesta. En syn kanske inte många håller med om. Men com on? Är det verkligen fel, till och med onaturlig? Vad som är "naturligt" och inte är väl ett begrepp där man inte jämnför med normen, men vad som faktiskt händer i naturen? If so, så är ju människan också ett djur. Och om jag inte minns fel från diverse biologilektioner, böcker och Animal Planet-dokumentärer så är människor faktiskt väldigt löjliga när det gäller sociala regler om vad som är accepterat, eller hur?

Många djurarter är inte så noga med att hålla sig till en partner. Sure, det finns de som "mate for life" men så vitt jag vet är det ganska ovanligt, alltså inte majoritet. Jag orkar inte ta itu med som faktiskt händer, men ta en kik på ovanstående exempel så vet ni vad jag menar.

Om vi nu ska prata i mänskliga påhitt, typ det här med kärlek. (Jag säger mänskliga påhitt väldigt löst, för jag såg våran katt när hon var så otroligt dökär att hon följde sin kärlek som en "lovesick puppy" överallt.) Vi hittar på något otroligt, som den äkta kärleken, den där man inte kan leva utan. Men sedan ger vi skiten regler? Typ, "du ska hitta din livskärlek, men det får bara vara en, du får bara vara med den personen, och är du tjej måste personen i fråga vara en riktigt familjekarl!" Come on! Det är ju som att köpa en tårta och sedan bara titta på den. Look but don't touch.

Varför limitera sig? Missförstå mig rätt, de som väljer och känner att de vill ha ett "mate for life"-förhållande... Perfekt, jättebra, underbart! Jag är glad för er skull. Men om jag känner att det inte riktigt stämmer för mig, att jag vill älska flera, både i grupp och i separata förhållanden, eller att jag helt enkelt bara vill älska en person men ha sexuella förhållanden med andra, ska inte jag få det då? Borde inte andra, med andra val, vara glad för min skull?

Nej, vad jag tycker är onaturligt är att sätta restriktioner, speciellt när man hela tiden säger "You can't help who you fall for".

PEACE OUT!

Laakso - Norrköping

You may rise to find the sun

2009-06-18T18:27:00.003+02:00

Aloha. Jag var och såg honom nyss. Jag är faktiskt glad för hans skull nu. Han såg väldigt lugn ut, fridfull. Precis som om han somnat, och var mitt i en snarkning när han blev frusen i tiden.
Det var fint...

Enya - May it be

So close no matter how far

2009-06-18T13:58:00.004+02:00

Aloha! Några dagar efter allt, så fick jag en sista present av mitt faderskap. Jag fick ett examenskort utav honom, och en dikt samt en hundralapp som för alltid ska ligga i det kuvertet. Men, jag tror faktiskt inte det var "huvudpresenten", inte slutavskedet...

När min gammelmorfar dog av gammal ålder, så visste vi alla om det. Jag hade till och med gjort en "profetia" om det en och en halv månad innan. Så det kom inte som en överraskning när telefonen ringde klockan tre på morgonen den 16 Augusti 2007 att han avlidit. Vad som inte heller var överraskande nu i efterhand var att han exakt tre timmar senare stod bakom mig och gjorde sitt meddelande tydligt: Det räcker nu. Jag gav dig tre timmar. Sörj mig inget mer nu.

Det verkar som om min pappa gav mig lite mer tid än så, nämligen några dagar. I förrgår, så såg jag en bild av honom och allt brast, på det sättet jag ville. Jag hade inte världens koll på tiden, men jag grät ett bra tag innan den energin fanns bredvid mig igen. Skillnaden var att Åke stod bakom mig, på samma sätt han gjorde när han vakade över mig som liten, på avstånd. Pappa, on the other hand, lade sin arm runt mig och strök mig i håret och sa att det var lugnt, det räcker nu. Oavsett hur jag än försökte, hur mycket jag än ville, så kunde jag inte få ut en enda tår, inte den minsta snyftning.

Strax efteråt vart jag fruktansvärt trött, men ändå inte, såsom det nästan apatiska tillstånd jag befann mig i istället för sömn när jag mådde som värst. Så jag gick och lade mig, somnade och vaknade några timmar senare och allt var bra. Det kändes okej, det kändes över, jag kände ingen sorg längre. Saknad? Ja. Ledsamhet? Nej. Ändå var inte det nog...

När jag öppnade min mejl, vet ni vad jag hittade? Ett mejl från festivalen Sonisphere. Den som det görs reklam om på TV, den som Metallica ska spela på. Jag hade fått ett funktionärsjobb där, en möjlighet att se Metallica spela, live, utan att ens komma ihåg att jag anmält mig... Det finns inte ett enda litet tvivel i hela mig att det var Pappa som gav mig detta. En otrolig möjlighet, en önskan från honom han ville dela med mig. Det tror jag var det stora, det sista men ändå inte, ett minne för livet att komma ihåg honom från...

Min pappa gav mig Metallica, även om det inte är helt hundra säkert på att jag kommer dit, men jag fick chansen, möjligheten...

Jag älskar dig!
Vi ses snart,
om ett sekel!

Metallica - Nothing else matters

Sitting all alone inside your head

2009-06-16T00:59:00.003+02:00

Hej... Just nu, mår jag ingenting. Totalt och fullo ingenting. Inte ett skit. Inte ett enda jävla dugg. Jag har inte ens en tanke i huvudet. Nada. Det är nattsvart i mitt huvud. Alla röster är tysta, precis som om de håller en väldigt lång, sörjande tyst minut. Det kan hända, ibland, när jag blir påmind, att någon liten jävla Jen säger "Han är död." ... Och jo, visst är han det.

Jag orkar inte längre prata i kodord. Det går inte, så jag ber om ursäkt om jag säger något olämpligt, men nu är det dags att den här bloggen blir vad den var tänkt som: Ett skrivande utlopp för mina tankar. Existerande eller icke.

Min pappa är död. Som i totalt väck. Som i att han lever inte längre. Som i att jag aldrig kommer få prata med honom igen. Som att jag aldrig mer, fysiskt, kommer få se honom igen. Inte ens för att fråga varför...

Han tog livet av sig...

...natten till min skolavslutningsbal för 9:orna.

Och jag... jag fick reda på det, när jag skulle börja göra mig i ordning. Jag tror jag var arg först. Lite kanske. Det försvann. För jag känner ju han så väl, eller hur? Jag visste precis hur han tänkte, jag kunde förstå varje beslut han tog, så jag förstod detta också, right? Jo, det gjorde jag. Så jag kunde inte vara arg. Jag kunde inte skälla på honom, jag kunde inte vara ledsen, jag kunde inte göra något, för jag förstod. Perfectly, chrystal clear. Det har också varit något på känn, eller hur? Jag tror jag förstod, redan i början av December, när han ringde och berättade om sitt första försök. Jag tror till och med jag förstod lite till för varje gång han åkte in tillbaka till avdelningen. Så kommer det som en chock? Nej, inte direkt.

För jag för i helvete förstår!

Så hur fan ska jag då lyckats och bryta ihop så miserabelt att jag kan ta itu med skiten?! Hur jävla lätt är det, när jag är så förstående och kolugn över det hela? Mycket skit har jag fått, och jag har bearbetat det med att göra det hela lite värre för mig, gråta mig själv tills sömns i självsympati, och vaknat nästa morgon återuppstånden like the phoenix out of the ashes och accepterande att Detta. Är. Mitt. Liv....

Säg bara hur jag ska göra så att dammarna släpper, så att jag gråter och gråter och gråter tills mina ögon svider fysiskt så att jag kan hantera det! Snälla!

Stone sour - Through the glass

Raw force, the deadly force

2009-06-07T00:53:00.003+02:00

Aloha! Jag har haft för mycket att tänka på på sista tiden hence my too-long absence. Speciellt igår. Allt från vem jag är, romantiska fantasier, religion, etik till vanligt strunt. Att jag nu lyssnar på en låt som gör mig nästan hög hjälper inte det hela. Grejen är att låten får mig att tänka på satanism, som får mig att tänka på en miniserie som heter Revelations, som när jag såg den fick mig att fundera enormt på religion och "högre makter". Det med satanismen får också fram en slags magisk känsla inom mig (det som gör mig "hög") så jag sitter typ och gungar i sidleds, njuter och känner mig allmänt... religiös och nästan besatt av något. Mig själv kanske, min själ?

Grejer är att jag tror jag tror på djävulen. Eller nej, jag tror inte på den som en ensam grej, men jag tror på demoner. Kanske därför jag faschineras av just satanism, även om jag kan erkänna att jag vet ingenting om den rörelsen. Det känns bara... rätt? att fascineras. På samma sätt jag gör med Wicca. Jag är väldigt intresserad av mörker, som märks kanske genom att varje gång jag får chansen så vänder jag på dygnet. Jag beundrar också Morgana och inte Merlin, även om jag är intresserad av hans mor (eller är det far?) som är en incubus/sucubus (st?) (= förföriskt demon).

I en fanfiction jag läser beskrivs också Avalon som den enda platsen i den här världen där det finns en källa för mörk magi, vilket gör att jag även fascineras av det. Inte konstigt, eller hur? Morgan/a le Fey (m.m.) var ju The Lady of the Lake.

Ända sedan Revelations och några diskussioner med mitt faderskap och CA, har det här ämnet varit constantly on my mind. Pratade också med Fontana för någon vecka sedan om en teori jag har. Också den baserad i en fanfiction. Det är så att i den är Harry djupt troende i en fiktiv religion kallad Havanism där de tror på det gudomliga som The Great Godesse. Han studerar också för att bli präst. Han träffar också en mindre canon-karaktär kallad Blaise, som valt att bli döpt och är troende katolik. När de i slutet slåss mot Voldemort släpper de lös en så awesome kraft att de dör, i princip. Men de separeras och Harry får träffa The Great Godesse. Han frågar varför Blaise inte är med honom och Hon svarar att han träffar en annan manifestation av Henne, nämnligen Gud som han tror på. Hon förklarar att Det manifesteras av vad personen må tro av.

Det fick mitt sinne att snurra. Kanske är det så att det, som jag tror på, finns ett Det, ett Allt som är oförklarligt. Detet är Alltet och därför är Det också vad vi tror på. Det finns kanske en Gud, flera Gudar och Gudinnor, Allah, Buddah, Vishnu, Shiva, Parvati, Thor m.m. för att detta Detet manifesteras utifrån vår tro. Det är för mäktigt och för mycket för att vara "något" och därför märker vi av Det som något vi mer kan förstå. Sagor som skapelseberättelser är något vi kan förstå, det är ett mänskligt påhitt för att vi är för medvetna att vara otroende men för primala för att inte kunna "se" vad det är vi tror på? För kristna blir Detet Gud, för muslimerna blir Detet Allah o.s.v. Det tål att tänkas på...

PEACE OUT!

P.s, jag går äntligen ur 9:an på fredag!

The Bloodhound Gang - Something Diabolical

Tell me exactly what I'm supposed to do

2009-05-20T18:58:00.003+02:00

Aloha! Såg nyss ett avsnitt av How I met your mother, som handlade om hur en av karaktärerna förundrades över varför han umgicks med Barney. Det hela spelades ut i ett spontan, mer-och-mindre-lyckat äventyr till Philadelphia som slutade i att de gjorde något helgalet men spontant. Så vill jag leva mitt liv. Sluta tänka och bara "go with the flow", se vart livet tar en.

Förra sommaren var jag och en kompis iväg och fiskade. Jag fick en idé att vi skulle bada trots att vi inte hade någon handduk eller något annat med oss. Till slut så gjorde vi det i alla fall: Jag i klänning och hon i tunga punkarbyxor. Just den incidenten var en sådan liten sak, men ändå något kul att hitta på. Jag vill vara mer spontan. Jag är ganska spontan, bara att jag tänker efter för mycket annars.

Det är möjligt att jag ska till London till vintern, och ja, träffa "London". Hon frågar mig ganska ofta vad vi ska hitta på då, men jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Visst, jag vill se allt som man "normalt" ser där men det är inte toppen på min prioritetslista. En grej jag skulle vilja göra är att bara sätta mig ner på gatan bredvid någon frän person och bara umgås. Hoppa på någon random buss och se vart den för mig. Springa förbi någon urtypisk liten bar i Skottland (vi ska dit också). Fan, det finns så mycket att jag får hjärnsläpp på idéer och de jag kommer på är apkassa.

Har någon sett filmen Yes Man? Jag vill göra som dem, när de hoppar på första bästa plan till Lincoln, Nebraska och går på telefonutställning, football/baseboll-match i mer hejar-anda än de som faktiskt är inbitna fanatiker på ett visst lag, kollar in ett slakteri... Okej, kanske inte ett slakteri, men de hittar på en hel del kul. För att inte ens tala om alla andra stolligheter han har för sig. Skulle inte livet vara underbart om man faktiskt levde efter den teorin att faktiskt säga Ja till allt? Minsta lilla förfrågan och tanke man har? Än så länge är jag, i största fall, ganska lik honom innan han börjar leva så. Det kanske är dags för ändring?

Ja för fan! Dags för att lägga till lite extra i min lilla Severus Snape-självdisicplin!

PEACE OUT!

Disturbed - The game

From the confines of our mind

2009-05-19T14:58:00.003+02:00

Aloha! Det regnar. Fy fan vad underbart, eller hur? Jag läste en bok om talmagi för några veckor sedan. Natten till min födelsedag faktiskt. När jag tog bröt ner mitt numerogram fick jag fram att min livsväg var siffran 7. Vad som var intressant med det var att där stod det att jag skulle älska vatten, finna lugn i vatten. Och just den biten av boken var mest intressant.

Jag älskar vatten, jag älskar månen, jag älskar nätter, jag älskar... allt som har med de att göra. Det har med kraften i vatten att göra. Visst, eld och jord är kraftfulla, mäktiga till och med. Men det är ju ytligt, eller hur? Luft och vatten, speciellt, kan vara lugnet självt innan det slår till med en styrka mäktigare än något annat. Det var det som drog mig till vatten. Jag kallade mig själv till och med för Siren ett tag.

Så nu, när jag märkte att vatten öste ner i mängder, så, ja, jag slet av mig kläderna jag hade på mig, kastade på mig min nya klänning, släppte ut håret och sprang ut barfota. En sådan enkelt sak, en sådan speciell sak för mig, är underbar. Att låtsas, kanske, att man är en älva och dansa runt i grönt gräs i en klänning som fladdrar omkring en när man stänks av regnet. Helt befriande fritt. Det är magiskt för mig...

PEACE OUT my dears!

Serj Tankian - Empty walls

Far too shallow, must too deep

2009-05-18T13:37:00.003+02:00

Aloha! Igår, så träffade jag Spanjorskan för första gången sedan strax innan jul, tror jag det var. Vi pratade lite om tjejer och så, vilket i sin tur ledde till ett längre, mer privat samtal om kärlek på msn senare. Det fick mig att fundera lite, när jag berättade om min syn på kärlek och förhållanden. Sedan upptäckte jag att det här blir mitt 50:e inlägg, så varför inte dedikera det till ämnet?

Vad är kärlek egentligen? Är det någon som vet? Någon kanske skulle säga att det är något man inte klarar sig utan och att det är det mest fantastiska i världen medan någon annan skulle säga att det inte är mer än en kemisk reaktion av hormoner i kroppen. Jag tror inte något är rätt eller fel, det är upp till var och en vad deras definition är. Som jag ser det dock, när man verkligen älskar någon, skulle man inte kunna leva utan den personen. Man skulle bli förkrossad utan personen i sitt liv, såpass mycket att man aldrig riktigt läker, aldrig glömmer.

Jag har sagt "Jag älskar dig" till sex personer och menat det. Moderskapet, faderskapet, gammelmormor, Liten söt rödtopp, London och Fontana. Tre tillhör min blodsfamilj. Utan dem, skulle jag få det där såret som inte läker. Detta är något som definitivt sätts på prov det senaste halvåret. De andra tre är mina absoluta närmaste vänner någonsin.

Flera gånger i historien har jag och Liten söt rödtopp haft det samtalet att skulle den andra dö, skulle vi följa efter. Jag tror att nu, är vi såpass starka att vi skulle överleva, men det skulle göra förskräckande ont. Fontana sårade mig djupt för några månader sedan, och jag slutade prata med honom. Det gjorde så fruktansvärt ont och var dag tänkte jag på honom tills jag inte kunde göra annat att upp kontakten och förlåta honom för det han gjorde. London, hon, ja... Hon är svår beskrivlig. Hon är en av väldigt få som jag ser upp till, som jag respekterar på ett visst sätt. Hon är speciell, och utan henne skulle livet inte vara detsamma. Det är henne jag önskar jag vore hos när jag gråter.

Det är något speciellt med de tre som gör jag, faktiskt, älskar dem och ser dem i en liga för sig självt i min bekantskapskrets. Men de är mina vänner, och det har tagit mig åratal innan jag kommit så här långt.

Hur är det med romantisk kärlek? För mig, så är ju kärlek något överväldigande, jag skulle inte klara att vara tillsammans med någon i ett par månader och sedan älska henne (eller honom). Det hjälper inte direkt att lista ut det här när min syn på förhållanden är i skiftning just nu. Saken är också den, att jag vet att jag med största sannolikhet inte är monogam. Men kan man älska flera vänner, flera familjemedlemmar, då borde man kunna älska flera "romantiska vänner", eller hur? Jag tror inte det finns något riktigt svar på den frågan, eller någon fråga om kärlek. Det känns lite för stort, för djupt, för att man ska analysera det till förståelse. Det kommer märkas, whatever it is, när stunden kommer. Som slutsats dock, kan jag väl säga att när jag älskar någon, så är det mycket.

PEACE OUT!

(Och ursäkta för ett lite, osammanhängande-med-sitt-egna-liv inlägg! *le*)

Emilie Autumn - What if

Yes man! Let's go for a ride!

2009-05-17T17:50:00.005+02:00

Aloha my little lovelings! Jen är på bra humör idag! Haft en pissig vecka där jag trott gång på gång att jag var rakt påväg ner i mörkret igen, men, nu känns det som i somras, när jag plötsligt mådde bra. Ett mående som höll i sig tills början på December. Lovely, huh? Jag börjar nästan tro, att det är inte anti-depressiva jag behöver (som det ibland känns som), men solterapi under vinterhalvåret för att hålla depressionen och ångesten i schack. Jag var i mycket sol idag och ser man på, jag mår bättre! Det är nog inte allt, men solterapi skulle nog hjälpa en hel del.

So, vad har den här underbara flickan gjort idag då? Efter att ha varit vaken 36 timmar igår, which was sustained by Monster Ripper Energy Juice, så sov jag lite och gick upp idag för åka in till Karlstad och dela ut flygblad om IDAHO (= International Day Against Homophobia) som är idag. Skulle ha varit till Karlstad Universitet och pluggat med min kontaktperson egentligen, men när jag hörde om IDAHO kände jag att jag behövde det.

Den enda bussen som skulle gå i tid var framme en timme för tidigt. Typiskt. Men jag gick till H&M och spenderade mina presentkort från min 16-årsdag där. Hittade en klänning jag förälskade mig i, en grön tröja ur den ekologiska serien (fast jag redan har en annan grön tröja därifrån), Peace-tröjan jag velat ha sedan jul, och, wait for it, en hatt! Jag vet inte vem som är mest förvånad. Jag, Jen, eller Jennifer. Gick en stund till Åhléns och hittade ett par röda solbrillor där som hjärtat bankade hårt åt vid första åsyn.

Eftersom det här inte är, och aldrig lär bli, en modeblogg så sätter jag punkt där. Efter utdelandet av flygblad gick jag till Hemköp, och tro det eller ej, där fanns den gröna varianten av Monster Ripper, energidrycken jag blivit nästan beroende av de senaste veckorna, köpte två (Jag köpte tre gula igår) och en jolt. Jag erbjöd mig också att betala panten åt en liten kille som skrapat ihop till en burk fanta men glömt bort att det var pant, men kassörskan sa att det behövdes inte. Mötte ett gammalt par utanför som sa ett par ord om min överfulla väska (Den gick knappt att stänga) innan vi sa hejdå med ett glatt "Ha en bra dag".

Min utflykt till den lite större staden slutade med att jag satt på torget och senare busstationen läsandes Harry Potter and the Half-Blood Prince för sjunde gången iklädd min stora Pride-flagga samt solglasögonen. Nu, här hemma, lyssnar jag musik ostört på hög volym och är så jävla lycklig! Jag ska ta vara på den här känslan!

PEACE OUT!

Munchausen by proxy feat. Zooey Deschanel - Yes man

With the thrill of a kill

2009-05-15T00:06:00.003+02:00

Aloha! Ni anar inte hur lättad, på en viss punkt, jag är! Min jävla fri kvot-ansökan är äntligen skriven, signerad och inlämnad, med en dag till godo. Underbart! Det är gjort. Nu återstår 35 dagar som jag kan jobba med min lista, vilket är alla, och de enda, uppgifterna jag har kvar plus att de näst-kommande elva dagarna är helt fria av tvång att gå till själva skolan och därmed slippa den ångesten. Fucking-wonderful-unbelievable-gloriously AWESOME!

Jag har också, äntligen, "made peace" med det faktum att blir jag inte beviljad fri kvot, kommer jag med största sannolikhet in på Naturvetenskap där jag kan läsa första året med alla dess kurser, och sedan söka om till TIME. Då har jag också kurser som jag redan gjort som jag inte behöver gå om och på så har poäng kvar till andra kurser. Fantastic, huh? Hell yes!

Men, det var svårt att skriva om sig själv. Historiken om min skolgång var lätt. Det var svartvitt, alltså det fanns där, det hade hänt. Jag behövde bara skriva ner det. Men sedan skulle jag man beskriva sig själv, vilka styrkor och svagheter man har. Däri kommer problemen. För, det här kommer låta som en och annan konspirationsteori, vi blir så inpräntade att vi ska vara starka, att vi ska vara på ett visst sätt, men aldrig i livet att vi får se våra styrkor och berätta dem för andra! Det är ju arrogant. På samma sätt som vi uppfostras att vara oss själva, och sticka ut ur mängden, men för Morganas skull får vi aldrig bryta normen! Vi ska alltså vara oss själva, men vi får inte vara annorlunda. Är inte det en paradox som försvårar för oss när vi ska beskriva just detta om oss själva?

Jag försöker strida mot sådana tankar hos mig själv, men det finns ju där, eller hur? Undermedvetet blir vi så hjärntvättade av alla. Man vill vara sig själv, men det är ju inte lätt när en planets hela mänskliga befolkningar trycker oss att tänka så här eller så där. Man tillåts inte heller vara lite-mitt-i-mellan. Antingen är man "cheerleadern alla vill vara", "vetenskapstönten", "estetiska emon" eller någon annan irriterande kategori. Och bestrider man dessa kategorier, då placeras man i en annan kategori: "De där pessimistiska, cyniska upptkäftiga typerna".

Så vad gör man? Ser man det så här: Medvetet blir vi lärda en viss sak medans undermvetet blir vi lärda motsatsen. Tänk om vi skulle bli tillsagda det undermedvetna medvetet istället, att alla ska hålla sig inom en viss ram, då kanske vi blir som en upprorisk tonåring (Jag vet, dessa fördomar) och gör totalt tvärtemot vilket äntligen ger alla rätten att vara sig själva och att detta är okej? Komplicerat värre, men komplicerat kanske är bra om man går efter den här motsatsteorin?

Usch, människor är jobbiga, anyhow...

PEACE OUT!

The Bloodhound Gang - Something diabolical

Bring along your tricks and try

2009-05-11T00:33:00.006+02:00

Aloha! Jag gillade inte fetstilen, så jag struntar i den. Anyhow, kommer ni ihåg mitt inlägg Are we human, or are we dancer? Kanske svårt att glömma, med tanke på att jag tjatat av och på om det sedan dess. Men i alla fall... Jag har hittat en till låt som inspirerar den känslan. Nämnligen Laakso - Norrköping. Jag vet inte riktigt, jag bara fylls av en känsla av en underbar, villkorslös sommar med de man älskar mest. Tänk Summer of '69! Låten går nu på repeat, blandat med några andra känslolåtar som jag har, i hopp om att lyfta mitt humör och ge mig någon likhet av styrka att fortsätta denna jävla sista månad!

Jag måste verkligen komma igång och uppdatera dagligen igen. Jag har för mycket att berätta och för lite ork att få ner allt på en gång. Bara en liten notering så där, för nu ska jag hjälpa en vän att kämpa lite...

Det är nämnligen såhär: Liten söt rödtopp, en av de tre som jag anser mina närmaste vänner och min närmaste i sin egen aspekt, är vegan. Något som hon får ta skit för dagligen. Det går inte länge emellan gångerna jag hör eller läser henne säga att hon vill för i helvete bara bli respekterad för sina åsikter! Varför? Varför ska det vara så? It doesn't make sense.

Vare sig man tycker att andra djur inte ska dödas för människans konsumption eller om man tycker att de existerar bara för människan är det ens egen åsikt. Om man nu tycker att en människas värde mäts i pengar och endast överklass har rättigheter eller om man står på motsatt sida och endast de som inte är blindade av rikedomar har betydelse så är det allas rättigheter att tycka så. Någon kanske tycker att Fritzl ska hängas långsamt medans någon annan kanske tycker att han helt enkelt hade "äganderätten" över sin dotter och kunde därför göra som han ville (som också majoriteten tyckte för inte alls många år sedan) så är det upp till var och en vilka åsikter de har och alla ska fan respektera dem även om det så skulle vara att någon tror jorden är platt!

Det står till och med i något regelverk någonstans att det är våra rättigheter att tro vad vi vill sedan om man håller med eller inte, det är en annan sak. Men inte fan ska man kommentera veganers bloggar med bilder på slaktade djur och skratta åt eländet och inte heller ska man jaga någon med facklor och gafflar för att någon väljer att inte äta eller använda animaliska produkter. Sådant är trams och fjanterier. Varför inte använda den intelligensen ni fått och bete er enligt majoritetiskt vett och säga "Okej, du tycker så här. Starkt av dig att gå emot massorna. Men jag tycker så här så på den punkten är vid oense." istället? No more, no less. Av båda parter!

On a last note, stå på dig vännen! Jag står bakom dig, och slutar inte skiten ber jag min pacifism dra åt helvete på ett eller annat vis! ;)

PEACE OUT!

Eisely - Many funerals

...And you, you will take the cherished people!

2009-05-05T19:13:00.003+02:00

Aloha! Återigen ett par dagars missat bloggande, menmen. Kan inte hitta något att skriva om. Allt som händer nu, alla tankar jag har, är så privata både för mig och för andra att jag inte kan få ut dem här. Jag kan komma på flera grejer jag måste få ut. Ut bara. Få ut dem ur mitt system fast de är låsta där och jag vet inte hur jag ska få ut dem. Känslan är inte så extrem som den var för några veckor sedan när jag fick panik och den enda tanken jag hade var att det måste UT!

Jag försökte både det ena och det andra. Både något positiva och mycket negativa saker. Som till exempel ett försök att bryta armen. Minnet är lite... hazy, men jag vet att jag slog och slog och verkligen drämde min vänstra arm i hårda ytor i ett försök att bryta den, eller bara något. Det var nog ett av mina "darkest moments" den senaste tiden. Hmm...

I efterhand skäms jag lite att jag tagit till sjävskada för första gången på över ett år igen, men som jag sa till LSS-handläggaren idag och som jag sagt till en kompis ett flertal gånger: Ibland går det inte längre, det finns bara ett sätt och det enda man kan göra är att hålla sig på en så säker nivå av självskada att det hjälper psykiskt men inte skadar alltförmycket fysiskt. Svårt att förklara, men ibland måste det ut, inte sant?

BUP har nu också nekat mig hjälp eftersom de anser att de inte kan möta de önskningar, i rad med krav, jag har för att kunna lita på dem och öppna upp mig. It sucks, men jag tar den smällen. Finns andra att vända sig till förhoppningsvis. Kanske min nya kontaktperson som jag träffade idag? Eller min skolsköterska? Eller min SYV? Alla, som är bland de enda, som verkar lita, och verkligen tro, på mig samt vet och vill att jag ska nå så långt som jag kan.

Jag har iallafall fått tillbaka något som liknar motivation för att gå tillbaka till skolan för första gången sedan påsk och "fight, tooth and nail, to make it". 38 dagar. Så få ynka dagar till examen. Piece of cake, ska jag tänka nu. Inte bara för mig själv utan för alla ni som tror på mig!

PEACE OUT!

Eisley - Invasion

Glory to the brave

2009-05-01T21:14:00.004+02:00

Aloha! Long time, no see, huh? Shit, det var verkligen längesedan jag skrev men fan, mitt liv har varit som krossat glas de senaste veckorna. Först nu börjar jag kunna limma ihop delarna igen. Jag vet inte ens om jag har ett gäng läsare, men jag hoppas innerligt att om jag haft, att jag inte tappat några!

Det är nämnligen så att ett par dagar in på mitt påsklov, fick jag ett samtal att någon mycket nära till mig hamnat på sjukhus igen för tredje gången sedan December. Det var också tydligen värre än de trott innan. Jag reagerade inte direkt... eller jo, det gjorde jag. För jag blev besatt av att planera en fanfiction jag tänkt på länge. Och sakta men säkert kopplade jag ner allt annat i mitt fram tills ungefär en vecka senare och jag fått ytterligare en uppdatering om läget som allt brast. Badly.

Det börjar klara upp sig nu dock och personen ifråga är så gott som hemma igen. Kanske ska träffa personen imorgon också, när vi firar min sextonde födelsedag. Som jag för första gången i mitt liv inte ser fram emot, så det är väl ett tecken på läget. Men, man får bita ihop och rida ut stormen så gott man kan. Det är lite mer än månad kvar till skolan är över och då kan jag slappna av helt. Och Morgana fy fan satans skap ser jag fram emot det!

Som en höjdpunkt på allt dock, har jag äntligen fått min piercing. Vaknade imorse och det såg ut som om jag fått en ordentlig käftsmäll. Var lite orolig för det känns som om det här smycket är kortare än det förra och svullnaden nu tryckte väldigt. Det avtog dock en efter en halvtimma eller så...

Vilket intressant inlägg det här var, eller hur? Haha, jag har just smällt i mig säsongens premiärgrillade mat och är übertrött. Så, jag sätter punkt förtillfället så höres vi snart!

PEACE OUT!

Och grattis till liten söt rödtopp som fyller år idag och ett otroligt stort grattis till alla par som idag äntligen fick gifta sig! Nu visar vi alla heteros hur man klarar sig 'til death do us apart, eller hur? ;)

Hammerfall - Glory to the brave

The riddle

2009-04-15T00:31:00.003+02:00

Vad skriver man i en fri kvot-ansökning?

Nik Kershaw - The riddle

The botten is nådd

2009-04-14T15:03:00.005+02:00

Aloha! Vad ska man skriva? Det är frågan. Spenderat den senaste halvtimmen till att förklara för moderskapet hur man läser en blogg och för en amerikansk vän hur man gör en smörgåstårta. Men det senare endast i utbyte mot ett recept på "american pancakes". *le* Retade FRA lite igår också. Man blir ju så illa tvungen när man har vänner utanför Sverige och vet att det är någon som trackar vad man skriver!

Drömde en sjuk dröm inatt också. Det var jag, några från klassen och en syster till en i klassen. Vi var i ett fantasy tv-spel. Spelet gick ut på att spela nio banor, samla en ring (Ja, fingerringar) från varje, som sedan skulle förstöras av systern i en vulkan på sista banan. Spelet var i en serie av tre spel, varav i det första skulle ringarnas förstörelse resultera i sabotage mot Hitler. I det andra spelet skulle de ge oss åtkomst till Hitlers bunker (som i spelet var vardagsrummet i min gammelmormors gamla hus) där vi skulle ha ihjäl honom. Vilket vi gjorde genom att med stenar (som såg ut som The Death Stars I & II från Star Wars) bränna honom såsom lilla Harry Potter gör mot Voldemort i första filmen. Han smälte till en metall som vi knycklade ihop och sedan också skulle föras till vulkanen där han skulle förintas för alltid.

Det tredje spelet visade tydligen tecken på att vara ett sådant där spel som bara släpps för att de tidigare dragit in pengar. Det hade inte med Hitler och göra den här gången, men vi skulle ändå samla ringar men det var fler ringar i varje bana. Spelet hade också sämre grafik, mer fantasy och hade ingen mening. Det såg också ut som en blanding av Diablo II och Zelda till Nintendo 64...

Alltså, vem drömmer sådant här?!

En annan gång innehöll en dröm bland annat att jag, och en random grupp med människor, bland annat min förra drilltränare, som åkte buss genom Sverige. Vi åkte mitt i natten i en snöstorm på en liten, liten skogsväg när vi plötsligt möter en MC-karavan. Vi får den briljanta idén att lussa för dem. Så vi går ut ur bussen och vissa har magiskt med sig lucia-kronor. Men vi sjunger inga luciasånger utan vi rabblar reklamcitat på olika språk, till exempel japanska. Sedan säger körledaren till en kyrkokör i våran grupp att vi måste åka vidare för de ska sjunga på en julotta så vi packar ihop och åker igen.

Jag menar, hur pysslar man ihop det här i sömnen? Vad är det för sjuk humor min hjärna har egentligen? Och det värsta är att nu kommer jag ju ihåg skiten längre än ett par minuter också!Men, man får se det positiva: Det leder ju till en hel del hysteriska skratt, om än på ens egen bekostnad. *le*

PEACE OUT!

Timbuktu - The botten is nådd

Jerk it out

2009-04-12T13:49:00.005+02:00

Aloha! Framför datorn igen, som en riktigt nörd då en halvdrucken Jolt står bredvid mig. *le* Det finns lite nörd i oss alla, grejen är bara att vissa inte lever ut den till fullo. Synd att det är så, men men, vi äro alla olika.

Faktum är att jag inte har den blekaste aning om vad jag ska skriva om. För tankarna bara susar förbi och jag får ingen riktigt koll på dem. Jag skulle kunna skriva om vad jag läser för tillfället, men det har jag redan gjort, så vad är idén? Sedan att det är vår, men också är ett ämne jag skrivit om. Jag kan berätta dock, att jag fått kontakt med författaren till en fic jag läste häromdagen (den historien som fick i gång mitt läsarmaraton igen) och som också ledde till att jag fick tag på den där älskade historien jag läste för drygt ett år sedan, och inte hittat igen.

Nu fick jag något att skriva om också. Jippi! Nämligen det faktum att det finns en otrolig samhörighet bland läsare och författare inom fanfiction. Nästan som en "underground-värld" där alla på något sätt har en kompling till alla. Och vissa har ett rykte till sig. Inte som att en viss person är en lite bättre lönnmördare än de andra, utan att hon/han/hen skriver ett visst sorts berättelser med en speciell stil och att de är skrivna på ett visst sätt. Man känner liksom varandra, även om man inte gör det. Man kan prata med vem som helst om tips på någon fic att läsa, eller hjälpa varandra hitta försvunna fanfictions. Alla är också på samma nivå, för alla är läsare eller amatörförfattare där ingen är bättre eller sämre än den andra. Alla kommer också från alla delar av världen, med olika upplevelser och uppfattningar, där engelska är det universella språket.

Hmmm... Det här inlägget är väldigt osammhängande och knasigt, men är det någon som läser bloggen som tillhör ett fandom som håller med? Att fanfiction-världen är ganska samhörig plats, där man lätt blir välkommnad? Eller så är det bara lilla naiva *host* jag som tror att jag hamnat i ett utopia av Stepford-liknande varelser. *le*

Anyhow...

PEACE OUT! :)

(P.s, det här mitt 40:e inlägg *le*)

Caesar's Palace - Jerk it out

All my friends are dead

2009-04-11T15:44:00.003+02:00

Aloha! Ytterligare en vacker dag i vårens tecken. För tredje dagen i rad har jag spenderat en tid på trappan ute med datorn. Underbara bärbara *le* Men annars har jag inte gjort mycket alls. Förutom att tänka på mina påskkärringstider. Då när man var liten och besatt. Jag tog det till amerikansk Halloween-nivå genom att beräkna hur många brev jag behövde, vilken väg jag skulle gå, vart man fick mest godis och så vidare.

Men jag har ju slutat med det. Till och med slutat fira påsk, även om vi aldrig firat en riktigt kristlig påsk. Den enda högtiden jag firar nu som började i kristendomens namn är jul, men den högtiden är så avkristifierad nu så det känns liksom inte fel att göra det. Fel på det sättet som att till exempel gå in i kyrka känns. Fel på det sättet som det faktum att jag är döpt känns. Men folk konverterar ju till en annan religion även om de är kristligt döpta hela tiden, så jag förstår egentligen inte varför det känns så obehagligt att ha ett dopbevis...

Jag har väl egentligen inget specifikt datum, eller tid, då jag "konverterade". Det har väl skett gradvis tror jag. Även om jag aldrig var troende. Jag har alltid lutat lite mot "övernaturliga" saker fastän jag anser fullt och fast att de hör naturen till. Det är bara en grej vi inte är menade förstå helt enkelt.

Sedan att man lyckades komminucera med vårat hus första ägare och att hans fru jagat folk ur mitt rum är väl bara... beslutande. Att nu är det bestämt, nu tror jag på det här. Sedan har det bara gått vidare, djupare liksom. Speciellt när jag mått som värst, och man funderat hit och dit på vad man själv vill tro på och vad som bara känns rätt. Att det är uppenbart att så är det ju.

Jag har dock haft flera perioder i mitt liv, på senare år, då jag kollat upp existerande religioner ifall det funnits något för mig. Speciellt Wicca. Som jag även nu, efter att ha kommit fram till är inget för mig, är något jag är fascinerad av. Jag har till och med sabbaterna nerskrivna i min kalender och slänger en extra tanke på religion när de dagarna är.

Jag försöker också leta upp mer information om andra hedniska, keltiska och naturliga religioner. Helt enkelt för att jag inte får nog. Jag är inte klar än känner jag. Det finns mer att utforska, mer att fundera över, mer att tillägga i min religion/tro. Vad som känns rätt för mig.

Och är det inte så? Att vi aldrig ska sluta utveckla oss och våran uppfattning om världen?

PEACE OUT!

What else is there?

2009-04-10T22:57:00.003+02:00

Så, okej, som några kanske listat ut vid det här laget, att när jag fastanar i ett tankespår kan jag inte släppa det på ett bra tag... Today's topic: Vampires. För det första är jag fascinerad av dem. Så till den grad att jag kommit på en scarification jag vill ha. Nämligen punkturhålen på halsen. Huruvida detta är genomförbara, av ganska uppenbara skäl, vet jag inte ännu.

För det andra, så tror jag på dem. Det finns inget som säger att de inte existerar, så varför inte? Finns det rök finns det eld. Legenderna måste komma från någonstans, eller hur? Dessutom, så känner jag någon säger sig ha stött på en. Och hennes beskrivning av deras samtal är skrämmande, utmanande och oerhört "believable". (Samt att jag litar på denna flicka till 100%)

Vampyrer är inte heller de enda varelser jag tror på, som jag kanske nämnt. Och som jag också kanske nämnt, och då inte kommer ihåg, så tror jag inte de finns närvarande öppet längre, av den enkla anledningen att vårat samhälle tagit en vetenskaplig väg frammåt. De vet att de inte är väntade att finnas längre i denna värld. Att vi, som lever nu, ser tillbaka på historiens människor som dumma vidskepliga saker, troendes på monster och magiska ting som aldrig funnits.

Tror jag på ett samhälle likt det i Harry Potter? Jag vet inte. Men jag tror jag på magi? Absolut.

So the question is, what else is out there?

PEACE OUT!

Röyksopp - What else is there?

Last of the wilds

2009-04-10T13:47:00.003+02:00

Aloha! Tillbaka efter en dags uppehåll. En dag som jag tillbringat helt med att läsa och att prata om sådana där konstiga saker med en vän. Konstiga saker som bara jag kan komma på enligt honom. Men det finns en anledning...

För det första så frågade jag honom om han kände någon i Irland, för min engelskafördjupning. Då kom vi in och prata på det faktum att jag "samlar" på människor. Människor av olika "kategorier". Kul va? Men det stämmer egentligen, för det gör jag. Jag vill prata med alla sorters människor, och har därför en mental lista med grupper som jag vill prata. Sjukt värre, men such is life. Det hela gick, självfallet, över till något komiskt när han nämnde att han ville prata med någon från Asien, och jag sa att jag redan haft "two Asiens... Gay ones even."

Vi, han och jag alltså, brukar ofta komma in på ämnen som relaterar till vad jag läser. Och hela dagen igår läste jag Vampire!Harry-fics. Alltså fanfiction där Harry är vampyr. Pairingen på alla var Harry/Draco. I speciellt den ordningen. För 2/3 innehöll S&M. Där Harrys sadistiska vampyrinstinkter talade till Dracos extremt masochistiska mänskliga sida. Som vanligt när jag hittar något jag gillar, så letar jag efter mer i den genren. (Jag har förtillfället elva fanfictions i denna genre som jag läser, samtidigt.)

Men i alla fall, detta vart också ett samtalsämne igår. Speciellt om en fic kallar Harry Potter and the Inconvenient Condition där varken Harry eller Draco kan motstå dragningen mellan dem, och Draco inställer sig för att han ska dö vid Harrys... tänder. Då frågade jag min vän "Are you ready to die?" helt sådär, utan vidare. (Han är van detta. *le*) För jag hade kommit på, att sätt i en situation där chansen att jag dör är stor, skulle jag, även nu, vara redo. Att dö. Helst skulle jag vilja, likt Draco, i så fall välja dag så jag har möjligheten att säga adjö, "and put my affairs in order."

Det är inte det att jag är självmordsbenägen, de tankarna är borta nu, men jag känner så. Jag gör verkligen det. Och det är en grej jag borde ha listat ut för längesedan, då jag bestämde mig att skulle jag insjukna i cancer eller smittas av HIV eller drabbas av någon annan dödlig sjukdom, skulle jag inte söka behandlningen. Då jag bestämde mig att skulle jag drabbas, skulle jag lugnt möta mitt öde för då är det meningen att det sker, att jag blir sjuk, och jag kommer inte motstå det. För enligt mig finns det anledning om saker händer utom vår kontroll....

Anyhow, jag har väl egentligen ingen annan fundering att nämna nu, så byeybye!

PEACE OUT!

Ååh Färjesta'!

2009-04-08T22:16:00.001+02:00

VI TOG DET!

FAN VAD GÔTT!

PEACE OUT!

(L) :D (L)

Just a little bit more

2009-04-08T14:51:00.003+02:00

Aloha! Som folk kanske har märkt, har bloggen bytt adress från "Lotessei" till "Aspergersbarn". Nu när jag ändå märkt att det finns något slags tema för bloggen. Det passar liksom mer. Det är också något som jag skämtsamt sagt om mig själv i flera månader. Jag passade på ett byta email också. Min gamla msn kommer jag ha kvar, men mejlen där kommer jag inte använda igen. Det positiva med det är också att jag kan lämna ut min email till folk som jag känner behöver den och så, men ändå hålla msn mer privat och VIP-ig. *le*

Tack så enormt till alla er på Qruiser. Ni gjorde så jag kände mig inte lika ensam och jag fick prata ur mig like skitsnack! Och tror det eller ej, men vi har pratat med en av mina lärare nu. Fick veta att Georgrafifördjupningen är prio ett, därefter engelskan följt av en uppgift i svenska jag inte ens visste att jag behövde. Hon skulle också prata med min NO-lärare om vad jag behöver där, innan hon skulle sammanställa en lista som mejlas till mig imorgon.

Och rektorn har sagt sitt om hur det blir med mig när de andra åker till Spanien. Jag kommer få arbetsuppgifter som ska redovisas via mejl varje dag, som jag får jobba hemma med!

Huruvida de faktiskt fullföljer dessa saker, det återstår att se. Suffice to say, jag har inte mycket tillit till dem med min historik. Men fan, jag vill hoppas på att det löser sig nu. Äntligen.

On a last note, för att skryta lite bara, så har jag fått reda på att jag klarade nationella proven i svenska med flying colours! Inte ett enda fel! På hela provet! Full pot, solklart MVG, perfekt! Och jag klarade läs- och hörförståelsen i engelska utan ett enda fel där också. Så där återstår uppsatsen och prat- och lyssna-delen, som jag inte är det minsta orolig för då engelska (genom Harry Potter) var/är lite av mitt specialintresse sedan ett par år tillbaka och jag till och med rättar fel i Skolverkets diagnosprov i engelska!

FAN VAD UNDERBART!

PEACE FREAKING OUT! :)

För i helvete!

2009-04-07T18:38:00.006+02:00

Nu har mitt humör rasat. Jag gjorde nyss ett försök att lista ut vad jag behöver göra i skolan....

Fysikprov
Biologiprov
Geografifördjupning
Engelskafördjupning
Historiaprov
Hemkunskapsläxförhör
Musikprov
Musikprov (Ja, två stycken)
Musikinlämning

Vad jag kan komma på för stunden. Och allt det här är saker som skulle ha varit gjort för längesedan eller som ska göras innan påsklovet. Som börjar på fredag.

Jag visste att jag missat en del p.g.a frånvaro för jag inte orkat kämpa den dagen. Eller sömnbesvär innan jag fick mina sömntabletter. Jag visste det, och jag har bett mina lärare i månader att hjälpa mig med en jävla lista eller något med saker jag måste göra, och när jag ska göra dem. Att de ska hjälpa mig prioritera. En klassföreståndare lovar och lovar men håller inget utav sina löften och den andra motsäger sig helt att jag har några legitima skäl och behov av hjälp, som helt reducerar mig till tårar.

Men jag behöver det stödet! Jag försöker så gott jag kan, men det går inte, det funkar inte, jag klarar det inte själv! Varför fan tror de jag gick till LSS för just den hjälpen för?! Allt jag begär är att jag ska få hjälp att planera skiten så jag kan göra arbetet sedan! Men jag kommer fan inte igång för jag drunkar i det, det är för mycket. Och det går i jävla förbannade onda cirklar! För kan jag inte göra något, får jag ångest för det, orkar inte en dag och missar något mer, så jag får mer och göra så allt börjar fan om igen!

Vad mer kan jag göra? Finns det någon jag kan gå till som kan få fart på dem, så de hjälper mig? Det är två månader kvar, det är kritiskt, jag måste ha den nu annars brister det och jag får börja om från början igen...

(edit: Angående de där 250-265 poängen jag beräknas få...
Det är endast om den listan här ovan är gjord, plus allt nytt som kommer komma.)

Barfota utan stumpor och skor!

2009-04-07T14:54:00.002+02:00

Alla som känner mig, vet att i två-tre år, med vintrar, gick jag med olika sorters strumpbyxor och någon slags kjol. Det var lite mitt kännetecken. Jag hatade byxor. Men nu i vintras var jag så frusen så jag började använda mjukisbyxor. Och ibland har det känts som om det varit jag. Nu dock, märkte jag annat.

Jag rotade igenom en IKEA-kasse med nytvättade kläder som jag skulle rensa. Och hittade en svart kjol jag älskade och ett par trasiga, vinröda och mönstrade strumpbyxor som jag då satte på mig. Just då, just då, fick jag ett nyhetsbrev från Peace&Love och just då strömmade musik ur högtalarna som talar till något inom mig. En sådan där berusande lycko-sommar-känsla. De tre, i kombation, fick mig i princip i extas!

Vårkänslorna är starka nu och spänningen mot vad som komma skall är på ofattbar nivå. Sommaren, kom och ta mig! *ler*

PEACE OUT!

(Tagen 2 Augusti, '08. Paraddagen på EuroPride i Stockholm.
Ett event som vände mitt mående till det bättre.)

Okej, once more...

2009-04-07T14:03:00.002+02:00

Jämt efter att ha publicerat mitt förra inlägg, så kollade jag Facebook. Jag hade en gruppinbjudan till Stoppa Varghatet! och utan tvivel blev jag medlem. Varför? Jo, för att vargar är också djur. Precis som vi. Det finns egentligen inget som skiljer människor från (andra) djur. Tankeförmåga och medvetenhet släng er i väggen.

Det är inte vargarna som är problemet. Det är vi. Det är vi som skapar problemen åt vargarna, som i sin tur skapar "problemen" åt oss. Om människor skulle sluta att lägga sig i saker som inte har ett shit med oss och göra, så skulle vi faktiskt ha ett X antal mindre bekymmer att käftas om.

Så allt det är med intelligens egentligen, vad spelar det för roll när den bara räcker till att skapa trubbel men inte till att förutse skapandet och att besluta att inte lägga i? Då är vi ju lika bra utan, precis som de där andra 999'999 djurarterna på Jorden.

PEACE OUT!

Requiem for a dying song

2009-04-07T13:44:00.004+02:00

Aloha! Nu har jag lugnat ner mig lite från mitt lyckorus igår. Grejen är att jag hittar inte mer information om programmet. Jag vet att det passar mig och jag vet att jag vill gå det. Men jag vill hitta mer om Älvkullen, mer om programmet, mer om allt, men Google har svikit mig. Jag känner mig som Hermione när Hogwarts bibliotek svek henne. Jag har googlat på vanliga svar, på bloggar, på bilder, på allt. Jag har letat på Gymnasium, Skolverket, Gymnasieguiden m.m. Till och med YouTube och Studentum, men icke sa nicke. Det finns inget mer än det lilla jag hittat varenda gång jag sökt frenetiskt. Jag vill veta mer! Det är som en besatthet, jag nöjer mig inte...

På tal om besatthet dock... Om en vecka tas mitt LSS-fall upp i Arbetsutskottet. Den 14:e April. Strax efter det borde jag få svar om hur det blir. Handläggaren föreslår att jag inte ska flytta till boendet, utan få en kontaktperson enligt LSS istället för enligt SoL, som jag har nu. Denna kontaktpersonen ska vara mer anpassad för Asperger och allt jag kan behöva där, typ som att komma igång med grejer och att faktiskt lära mig plugga (bl a). Det kommer vara ett långsiktigt projekt isåfall, som sträcker sig minst till att jag tar Studenten. Och jag tror att det är kontaktpersonen jag får, om jag får något överhuvudtaget. Det märks ju om en vecka plus några dagar.

För övrigt, har jag hört flera gånger den senaste veckan att jag en rolig humor. Hmm... *le* Tackar för det!

PEACE OUT!

Jaaaaaaaaaaaaa!

2009-04-06T20:21:00.002+02:00

Jag kommer nog in! FAN! Jag kommer nog in! Shit alltså!

Kollade Dexter (intagningssajten för gymnasiet) nu, och preliminärintagen hade lagts ut. Karlstads Internationella TIME-utbildningen låg på 235 poäng. Slutintagen förra året var 265. Jag beräknas få runt 250-265 om jag fortsätter som jag gjort. Vilket betyder att även utan Fri Kvot kan jag komma in! Fatta vilken känsla! Vilken lycka! Jag vill bara störtgrina nu, även om jag inte kan sluta le! För jag kan komma in! Det är ännu mer verkligt nu!

Och även om jag skulle sakna några poäng, så har jag Fri Kvot, som jag kan beviljas (med större sannolikhet med tanke på att jag har en diagnos att backa upp det hela med), så HELL YEAH!

JAG KAN KOMMA IN!

PEACE FUCKING OUT! :D

To say, put the past away!

2009-04-06T17:11:00.001+02:00

Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!

2kr.

*asg*

PEACE OUT lovelies ;)

I heard of a girl

2009-04-06T16:05:00.003+02:00

Aloha my dearly beloved! Jag har blivit uppmanad att uppdatera då det varit ett par dagar sedan sist, så jag får väl slänga in ett inlägg. Grejen är att jag varit lite ork och även om jag har haft massor att skriva, har det inte blivit av i alla fall. Men nu är jag här!

Gått med påsiga mjukisbyxor och vanlig top idag, utan jacka, med väskan slängd över axeln. Underbart! Det är varmt, soligt och jag börjar känna mig som om jag faktiskt är på väg mot det livet jag vill ha. Det har legat i luften hela dagen, att jag börjar bli Jag. Hon, Jennifer, som jag vill vara. Flickan som tar vad hon vill ha och livet bara leker. Okej, jag är en drömmare, men det är vår, då kommer det roliga känslor.

Även om det känns som om jag endast kör på bensinångorna i skolan nu, så vet jag att det är bara två månader med massor av bortfallna dagar kvar. Snart är kampen över. Allt jag behöver göra nu att ligga jämnt och fixa det här med Fri Kvot så är jag fri sedan. Fri att göra vad jag vill. Som min lärare sa, jag är på upploppet.

Och eftersom jag nu kommit fram till vad jag vill jobba med, så drog jag en sväng förbi SYV. Hon hittade massor med eftergymnasiala utbildningar med inriktning mot 3D-animering, visuella effekter, programmering m.m som är perfekta om man vill jobba med special effekter för filmer och kanske spel. Inte hunnit kolla på dem så noga än, ska göra det snart. Men fan, det känns som om i takt med att snön tinar och molnen skingras, så försvinner även mina dimmor för mitt liv. Drömmarna jag har blir mer än drömmar. Jag jobbar mot en verklighet nu.

Jag har sagt det förut, men jag gör det igen, för jag är fan på väg!

På Fredag börjar påsklovet, några veckor efter det drar jag till E-tuna på festival (och fyller 16 år), en vecka efter det drar klassen till Spanien, efter det är det en och en halv skoldagsveckor kvar. Då återstår 9:ornas vecka, med utklädningsdag, Stockholmsresa, ledigt, Balen och examen sedan är det över!

Jag kan inte sluta le!

PEACE OUT! :)

Hole in the ground (or in my lip)

2009-04-02T15:44:00.002+02:00

Aloha my sweetlings! 29 April, kl 17:00 är dags! På Skin Deep Tattoo i Karlstad som förra gången. Shit. I'm barely coherent at the moment! *le* Det ska bli sjukt kul! Det var ju planer på snakebite redan förra året, men de lades på is ett tag. Jag tänkte vänta minst ett år. Nu blir det ju inte fullt ut ett år, men close enough. Fan alltså! Jag är glad nu!

Och faderskapets reaktion: "--Du har ju redan så då spelar det ju ingen roll om du gör en till?--" Jag var nervös ett tag när han började säga det. Trodde han skulle säga att "då behöver du inga flera". För jag tänkte faktiskt respektera vad han sa och då vänta ett par år till. Men nu, nu händer det om knappt fyra veckor. Underbart!

PEACE OUT! ;)

Sommartider (snart!)

2009-04-02T08:23:00.005+02:00

Aloha på morgonkvisten! Dag nummer två med vårväder idag. Vågar man hoppas? Kanske inte, men undermedvetet - eller medvetet undermedvetet = medveten beroende på hur man ser det - gör jag det i alla fall. Om inte, så har man grymt fel när snön nästa gång bestämmer sig för att vräka ner i decimeter mängder. Ajajaj.

Jag försov mig en liten stund idag. Jag vaknade 07:06. Vilket är tiden jag brukar ha varit halvvaken i sisådär minst en kvart. Vilket nu gjorde mig väldigt oroad, som gick över i ångest. Jag brukar nämligen vakna, oftast, 06:00-06:30, ligga halvsovande tills 07:00-07:05 då jag tar min morgonrök, bläddrar lite på datorn innan jag senast 07:15 går på toaletten och sedan klär på mig och dittan dattan. Jag är klar 07:25 då jag samlar på mig allt jag ska ha med mig inför skolan såsom böcker bland annat. Då är jag klar 07:33. Fram till 07:40 har jag "fri tid", oftast vid datorn. Det sista är att sätta på mig skor och jacka innan jag lämnar huset exakt 07:44.

Detta är mina morgonrutiner. Alla morgnar ser ut så här, förutom måndagar då allt förflyttas en timme framåt. När detta inte stämmer, eller om jag måste stressa, får jag ångest och det blir svårt. En hel dag kan bli förstörd om den börjar så. Därför valde jag idag att inte följa mönstret överhuvudtaget, då det funkar mot ångesten när rutinen bryts. Alltså att bryta rutinen till 100%. Jag valde därmed att ta "ledigt" första halvan av dagen och ta bussen till skolan i tid till slöjden, för att bespara mig själv en massa sorg och oro.

Självfallet var det inte meningen att inlägget skulle hamna till fullo på detta ämne. Det skulle ha börjat så, och sedan skulle jag vackert dansa in på mina drömmar och mål med livet som jag då funderat ett tag på. Men such is life. Nu får jag extratid att fundera innan jag förhoppningsvis slänger in ett inlägg eller flera senare.

Angående piercingen dock... Jag är grymt sugen men ska prata med faderskapet innan jag gör den den här gången, och se vad han säger. Sedan beställer jag nog en tid där jag gjorde den senaste. Japp, det blir nog så! *le*

PEACE OUT!

Running out of good song titles...

2009-04-01T23:21:00.007+02:00

Är inte jag duktig? Är inte det här mitt femte inlägg på två dagar? *duktig*

Först och främst, vill jag tacka den random människa som kommenterade om min drömmar och om att jag kommer nå dem. Det värmer att någon för mig helt okänd människa kan säga så. Så tack!

För det andra, så har jag blivit officiellt funktionär till Arvikafestivalen 2009. Det, om något, är underbart! Det är inte bara det faktum att jag ska till festivalen i sig och se, höra och upptäcka ny, skön musik som är fantastiskt utan det är hela upplevelsen. Och att veta att jag kommer ha något att göra, inte att bara driva omkring bland totalt okända människor på festivalliv. Även om jag inte riktigt vet vad jag ska göra förutom lite allt möjligt centrerat runt Apollo. Hälla upp kaffe, hämta mat åt chefen med kom-radio och inget toalett-och-camping-städande är i princip allt jag vet för tillfället. *le* Jag vill inte ha för stora förhoppningar, men fan alltså, jag längtar! Nu håller jag bara tummarna för jobb på Peace&Love också!

För det tredje, så funderar jag på en piercing till. Jag har elva stycken hittills. (Beroende på vem man frågar, jag vet! *le*) Men en till skulle inte sitta fel. En till i läppen så jag får snakebite. Jag får, men bara om jag betalar den här själv. Men då gäller när? Jag vill inte göra för sent in på sommaren, av uppenbara skäl, men den första i läppen gjordes 2 Juli förra året och läkte fint på ett par veckor. Så jag skulle kunna göra den strax innan SpringPride i E-tuna och allt är lugnt. Då har jag råd också, i och med att jag får 500:- i April men ändå inte vara utom pengar på Pride, för jag fyller år då. Hmm... Det tål att tänkas på. Fan liten söt rödtopp, du fick mig på dessa tankar igen! *le*

En liten belöning kanske, för att jag, trots all skit, kommer klara skolan?

Anyhow, PEACE OUT! :)

Mine for life

2009-04-01T18:22:00.004+02:00

Aloha my dear darlings :)

Dagen? Ganska ordinär, slö dag utan mycket gjort. Nog om det. Nu, till mitt rum!

Jag har en idé om hur jag vill ha det. Hade en lång kik på IKEA igår och hittade lite smått och gott som jag vill ha, samt färger. Egentligen ville jag ha det svart och rött, men, det passade inte riktigt med de affischerna jag samlat på mig men aldrig sätt upp. Löjligt, I know, men such is life. Så det blir svart och blått! Golvet ska betsas svart, väggarna ska målas svarta och i taket, mitt moderskaps ide, ska vi hänga upp mörkt, blått tyg. Under det ska jag ha små lampor som blir som en stjärneffekt, till det nattdjur jag är. Underbart!

I rummet finns också ett fönster som blickar neråt tre våningar som jag älskade att sitta i när jag först hade det rummet. Där ska sängen stå. Den ska också höjas i höjd med fönstret så att man lättare kan sitta där och titta ut över våran lilla dal.

Strax innanför dörren ska en bokhylla stå ut från väggen, som en rumavdelare. Den ska kopplas ihop med ett skrivbord. (I svart) Som "stol" ska jag ha en av fåtöljerna som vi har i vardagsrummet nu, som jag älskar. Ska också ha en enkel garderob i ett hörn, en fullkropps-utan-ram-spegel, mina affischer (två från Harry Potter, en från Twilight som jag "stal" från skolmatsalen och förhoppningsvis en på Anakins och Obi-Wans strid i Revenge of the Sith) och min stora Pride-flagga där inne.

I'm so excited! Som ett barn på julafton och jag kan knappt bärga mig tills vi ska börja med det, och när det är klart! Jag längtar!

PEACE OUT my sweets!

(Ps, det finns officiella kopior av det där ljussvärdet att köpa, och jag är grymt sugen på en sådan. Och det är ju min födelsedag snart... ;)

Living in America

2009-03-31T15:48:00.002+02:00

År 2003 bytte jag och mitt moderskap rum, så jag skulle få det mest iordningsgjorda rummet av sovrummen i detta renoveringsobjekt. Nu, sex år senare byter vi tillbaka så jag får det rummet som prioriteras i första hand. Ironiskt, huh?

Men jag ska få mitt rum precis så som jag vill ha det! Har fått ett löfte, på dyrt och heligt, att det ska bli klart innan gymnasiet! Så hur jag vill jag ha det? Tips anyone? :)

Massive PEACE OUT!

Monoton und minimal

2009-03-31T10:17:00.002+02:00

Aloha! Nej, det blev inte skolan idag. Min logik för detta är som följer: Datan är inställd i två veckor för 8:orna använder alla till deras praktik, språkvalet gör vi lite allt möjligt på (Jag jobbar med matten där, som jag användå jobbat med i ren besatthet), Fysiken och Matten är inställda för någon har fått för sig att hela skolan ska gå på Jättestens ishockey-match mot Rättvik i en -5C* sal. Då återstår en lektion på morgonen, en massa håltimmar, sitta-av-tid och hockey-när-inte-Färjestad-spelar. Jag orkar inte detta efter igår.

Sedan så finns faktumet att jag försovit mig för jag kommit in i en insomniaperiod igen verkar det som, för jag var så fast i matten att jag inte blev trött. Jag märkte inte ens vad klockan var förrän jag kom till ett tal jag inte orkade lista ut. Då var klockan 02:06.

Jag har funderat på att starta en till blogg. Som handlar helt om skolan. Men om denna ska startas nu eller när/om jag börjar på TIME vet jag inte. Grejen är att om jag börjar nu, kommer jag tappa lusten över sommaren och den kommer att glömmas bort. Det skulle dock vara kul att ha uppgifter och lektioner dokumenterade från de sista två månaderna och tolv dagarna i 9:an. Eller inte. Beror på hur man ser det. Det märks...

On a last note, att skriva inlägget igår hjälpte lite faktiskt.

PEACE OUT!

High on diesel and gasolin

2009-03-30T16:46:00.002+02:00

First note, jag har fortfarande inte listat ut ett mirakelmedel för ångest. Annars hade jag tagit det för längesedan. Hade behövt det idag...

Dagen började bra. Riktigt bra! Hade mina nya, fräscha mjukisbyxor där det står ett av mina efternamn i guld på ena benet och hittade en grön tröja jag saknat ett tag som jag älskar. Till och med håret ville sig idag, för och vara lite smått ytlig. Promenerade till bussen som vanligt, fick hjälp med en matteuppgift jag fastnat på i helgen (fick matteryck och jobbade hela helgen) och kom igång med engelskauppgiften. So far, so good, right? Right.

Kände att idag orkade jag inte idrotten dock så jag gick till SYV på den lektionen, angående Fri Kvot. Fick reda på att endast 8-20 accepterades på fri kvot i hela Värmland varje dag. Fick ner mitt humör lite. Men, beror anledningen i grund och botten på en diagnos, som i mitt fall, ökar chanserna! Jippi! Fick ansökningspappret och en lapp där det står punkt för punkt hur det pappret ska fyllas i. Super för mig med Aspergers. Och ja, journalen och LSS-utredning kan skickas med tillsammans med BUP-utlåtande, SYV-utlåtande, lärarutlåtande och utlåtande från skolsköterskan. Vilket också ökar mina chanser då jag får mycket bakgrund och styrkande på att jag är kvalificerad för fri kvot. Ändå kommer tvivlen att det inte kommer gå. Men då har jag betygen att jobba på. Som det ser ut nu, så kommer jag klara gränsen för TIME med ett hårstrå, även med sjunkande psykiskt mående.

Sedan kom problemen...

Jag, som det AS-barn jag är, fastnade åter i en aktivitet jag helt enkelt inte kunde släppa: Matten. Så genom lunchen, Svenskan och språket så jobbade jag non-stop med dessa jävla utryck som ska förkortas hit och dit, med bokstaver och konstiga regler which makes no freaking sense! Så, jag jagar reda på min mattelärare, som tyvärr tidigare förolämpat mig totalt. Men alas... Och allt går åt helvete. Rejält. För han förstår helt enkelt inte! Han försöker inte ens! Så igen bryter jag ihop på grund av honom. Jag grät och jag grät och jag grät. Och när dammarna öppnas, forsar allt och inte bara lite ut. Så där sitter jag, i klassrummet som ett totalt vrak i närmaste 40-50 minuterna innan jag flyr i ren panik när vi slutar och jag kan ta bussen.

När jag kommer hem, kan jag inte ens ta till orda vad som är fel utan bara skriker att det var hans fel. Jag får då en tänd ciggarett i handen som lugnar mig lite innan jag får i mig mitt thé som jag blivit beroende av och kan lugna med ytterligare. Saker och ting kommer dock inte lägga sig helt förrän tidigast imorgon, troligen. Och eftersom vi bara har en lektion imorgon, i princip, så... Jag vette fan.

Nu dock, så är det enda jag kan tänka på är Callis sorgsna ansikte när jag ropade på henne för att hälsa, en timme efter att ha ignorerat hennes försök efter jag kommit hem...

Fan...

A star to follow

2009-03-29T18:56:00.000+02:00

Hur botar man ångest?

Leka mera!

2009-03-27T17:54:00.002+01:00

Aloha! Jämt bara ett snabbt litet inlägg nu då jag lekt med Photoshop en stund. Med andra ord, jag har suttit oförstående i ett X antal timmar på ett program jag inte har den blekaste kunskap om. Men, här är ett litet försök i alla fall. Vad tycks? :)

Kram!

Ready to go!

2009-03-15T14:44:00.003+01:00

Aloha! Jag var jämt tvungen att säga en snabbtanke jag fick, så jag inte glömmer bort den. Det är en riktigt filosofisk en! Jag såg en presentation som sade: "--Jag är riktigt blyg när jag träffar nytt folk. Det tar ett tag innan jag blir mig själv.--" Men, då tänker jag så här. Om hon blir blyg när hon träffar nytt folk, så är ju det en del av henne. Då blir hon ju inte sig själv efter tag, utan hon är det redan för blygheten är ju en del av henne. Så, in conclusion, kan man ju inte säga så...

För övrigt, har jag varit riktigt upptagen med att inte göra någonting. Det är riktigt uttröttande faktiskt. Så mycket så, att jag inte haft energi till att blogga *le*. Det har varit nationella prov, andra prov, skolan över lag, jobba mig upp på två ben igen, sömnproblem, Aspergersfunderande, LSS och allmänt oroande. Men, det kan kanske klara upp sig nu.

Jag har också bestämt mig för att inte bara ska jag på SpringPride, Karlstad och Stockholm Pride och Arvikafestivalen. Jag vill på Peace&Love i Borlänge också och leva livet i sommar samt spränga en trumhinna eller så. Så jag söker funkjobb på Peace&Love också, även om detta, också, kan vara löst tack vare en liten sjukling. Även om hon själv inte vet om det än. (Tack!)

On a last note, så jag måste jag tillägga att även om nyheten är smått gammal, så har det nu blivit lagligt för mig att gifta mig. Även om detta är väldigt långt i framtiden! *le*

PEACE OUT!

Tears don't fall (eller andra random låtar jag lyssnar på nu)

2009-02-24T15:12:00.002+01:00

Det känns bra nu. Jag fick pappren jag ska skriva på och skicka in till LSS-handläggaren idag istället för imorgon. Vilket är skönt, för det verkar som om handläggaren är någon som faktiskt tar en på allvar. För omväxlings skull. Så nu ska de bara skrivas på och som sagt, skickas in tillsammans med kopior på läkarutlåtande och journalen. Efter det, blir det ett möte där vilka hjälpmedel jag behöver ska utvärderas vidare. Och då ska jag lägga till en Shake-Awake-alarmklocka...

Har även kommit fram till att ett mejl behöver skickas till mina klassföreståndare för att vidare förklara saker om mig och hur jag ska fortsätta klara skolan, då jag känner varningstecken för att det inte ska gå. Som sagt, det enda som betyder något nu är TIME, och jag ska in om det så är det sista jag gör. Och då behövs en strikt plan för mig att jobba utifrån för att nå de betyg jag behöver. Samt för fri kvot.

Jag har ett underbart liv, eller hur? I snart i tre-fyra år nu, more or less, har mitt liv bestått av möten hit och dit, förklaringar, planer och what-not. Och hittills, är det inte otroligt, har ingen jag blivit lovad hjälp från följt upp sina löften. Så det här är den sista jag chansen jag ger dem, sedan tror jag fanimej att jag gör vad jag gör bäst. Nämnligen sluta mig själv inne och andra ute, och ta itu med skiten av ren jävla viljekraft tills problemen är lösta eller åtminstone sopade under mattan tills jag bryter ihop av pressen en andra, tredje, fjärde eller femte gång.

Power to the peoples' minds!

I'm back on track

2009-02-21T15:23:00.003+01:00

Dagarna har fortsatt i samma deprimerande anda. Men nu har jag tröttna på ha tröttnat och ska ta tag i allt igen. Vi har tagit kontakt med BUP igen, mejlat till min nya handläggare på soc angående en kontaktperson samt till en ny handläggare för LSS, som förhoppningsvis ska göra att jag kommer in på Odlargränd eller något annat liknande boende. För att komma ur vanan. Det känns som om jag behöver ändra något drastiskt i mitt liv för chock-startas till liv. Igen. Så jag är på gång, igen. Kanske inte går på själva vägen, men jag följer den i alla fall i diket.

I'm back on track, för att citera liten söt rödtopp.

Och hell yeah, det är awesome! Nu är planen på gång igen, med allt teoretiskt arbete jag ska göra med mig själv innan det riktigt stora testet kommer om sex månader. Det är som om jag pluggar för ett riktigt stort prov som om jag klarar det, kommer förändra mitt liv. Kanske kan kalla idag för det första - nya - steget i början på mitt nya liv.

Men jag längtar till sommaren, med värme och sol, med bad, och med varma nätter då man spontant kan ringa liten söt rödtopp runt tre på morgonen och höra om en liten promenad. För att inte tala om de faktiskta grejerna som jag har planerat! Arvika, Spring Pride, Karlstad Pride, Stockholm Pride, ett bröllop och kanske ett Harry Potter-konvent...

But, first things first, jag har hela fem dagar för mig kommande nästa vecka. Och det är underbart! Haha, jag kan inte ens hålla inlägget sammanhängande nu, så, innan allt clashar totalt, ska jag lägga ner.

PEACE OUT my little lovelings! *peace-sign*

Kick it in the nuts and pray that it's male...

2009-02-17T21:53:00.002+01:00

Börjar det inte bli en vana att jag ligger på mitt golv, i mörkret, med musik strömmandes rakt in i öronen på en volym som säkerligen skulle kunna spränga en trumhinna eller två, när lusten att skriva sätter in? Det börjar kännas så... I alla fall, mitt val av musik idag är Howard Shore - Requiem for a dream. Det passar, att lyssna på en "dödsmässa för en dröm" efter de dagarna jag haft.

Om man räknar bort fruktansvärda, gråtvärdiga kramper genom hela magen, feber och huvudvärk så återstår fortfarande en hel del. Jag har verkligen inte mått bra. Nästan som om jag fallit tillbaka i ett svart, bottenlöst hål, djupare än vad jag någonsin varit förut. Inte för att jag kommer ihåg alla de stunder då depressionen varit som värst över åren, men allt har verkligen känts meningslöst. På det där "Nej, nu ger jag verkligen upp"-sättet som i regel är fördomen för depression. Minsta lilla har gjort att jag brustit ut i tysta tårar. Jag läste även om en dödsfic jag inte läst på kanske två år. Värst var när jag hörde den låten, när jag verkligen inte var beredd på att höra den. Mentalt kunde jag se den skyddande muren jag skapat knaka, skaka, och rivas sakta, men mycket säkert.

Men, det är dock meningslöst att fortsätta tänka på det. Jag vill inte det. Jag vill verkligen bli bättre så jag begravar dessa tankar i det där svarta, bottenlösa hålet med stark övertygelse att jag aldrig kommer nå så djupt att jag hittar dem. Japp, så gör vi.

On another note, jag har kommit fram till att inte bara behöver jag en ny, större och bättre väska för mitt behov att bära allt med mig, jag vill också ha grejer att fylla den med. Till exempel ett halv-stort anteckningsblock så att jag faktiskt kan tvinga mig själv att börja fysiskt sett kategorisera "my mind", occlumency-style. Jag börjar bli mer och mer som Severus Snape, på många fler än en aspekt, men jag gillar det. Mannen har stil. Jag har också tänkt att kanske är det värt det att börja meditera, eller ta kontakt med BUP igen, och hoppas på en annan kurator så jag kan börja öppna upp. Fourth time's the charm, perhaps?

Helt självklart har jag en del självkontroll kvar att träna in, men jag har sex månader på mig...

Sankt Valentin

2009-02-15T00:33:00.003+01:00

Nu ligger jag här, i mörkret som kramar mig. Ännu en dag förbi, en Alla Hjärtans Dag. Inte för att jag direkt "hatar" dagen, den är bara milt störande... Hittills, det bästa minnet jag hade, var en dag då jag och en kompis beslöt oss för att bojkotta skiten. Vi köpte oss ett par djupfrysta tårtor på ICA, snodde ett par gafflar i skolans matsal, satt och åt delar utav tårtorna i ett litet lusthus bakom Åsfjärdens Utbildningscenter. Efter det vandrade vi upp till Bad- och sporthallen, badade, åt lite till, badade, och sedan åt vi det sista utav tårtorna, som nu var tinade, i bastun innan vi tog bussen hem. Kort sagt, en riktig sympati-fest.

Idag dock, fick jag lite kul då när i bil förut skulle till Grums och handlade. Det blev lite missförstående och vi vart lite mer i bilen än planerat. Till slut var vi en stor hund, en förare, jag, och fem till. Jag och hunden delade på bakageutrymmet. Utöver det, har jag tillbringat denna kalla sen-vinterdag till att rensa min musik så att listan var så städad som jag vill ha den. Det tog mig ungefär nio till tio timmar.

Min fantasi har återigen sprungit iväg med mig också. Jag är en drömmare ända in i märjen och fantiserar konstant om allt och inget som kanske eller kanske inte faller mig i smaken. Men, förvånande nog fanns nu en liten råtta med i denna framtidsdröm, som tar plats om kanske tio år. Och det slog mig, att det skulle vara riktigt kul om ni höll ihop så länge faktiskt! Ni två, jag, och antingen en flicka eller pojke för mig där vart-jag-än-nu-bodde-i-världen. Riktigt kul faktiskt! Säg det till honom! Man kanske kan se det som ett "Okej, jag accepterar att du kommer och inkräktar och stjäl min systers lilla oskyldighet. Välkommen till familjen! ;) "-type of thing. *le*

Jahopp, det var väl allt för tillfället skulle jag tro. Grattis på Alla Hjärtansdag, little lovelies! 'Til we met again... *blows a raspberry*

Oh sweet mother my dear Morgana

2009-02-12T22:09:00.002+01:00

De senaste dagarna har jag ytterst spenderat till att läsa om den mäktiga versionen av Harry Potter-böckerna sett från en annan sida. Ett alternativt universum som följer canon från den mest uppenbara handlingen till den mest dolda detaljen skriven av FirePhoenx8. Denna saga kallad The Black Heir med sin fortsättning Vindico Atrum. Då historien byggs mycket på The Arthurian Legend, med betoning på Lady Morgana och hennes son, Mordred såsom legenden speglades i boken/miniserien The Mists of Avalon, kände jag att nu var det hög tid att se klart serien. Vilket jag nu också gjort. (Och här måste jag lägga in en liten bit om låten i serien, The Mystic's Dream av Loreena McKennitt. Underbart... magisk!)

Eftersom jag inte tror på någon Gud, Gudinna eller annan slags sentient varelse som högre makt (beror på ens definition av "sentient" dock) så försöker jag, och har försökt ett tag, vänja mig av att säga "oherregud" eller "för Guds skull" samt liknande. Ett tag använde jag Lord Voldemort som utbytesord. Nu istället, använder jag Morgana. Och jag har gjort det en ganska lång tid nu. För det är något som drar mig emot henne, denna ibland kallade mörka häxa, eller "The Dark Sorceress". Så när vi i litteraturhistorian fick reda på att legenden är baserad på en skönlitterär bok, så vart jag djupt besviken. Som om något inom mig brast. Men nu, ja, nu ändrades det...

Efter att ha googlat lite efter att ha läst klart The Black Heir/Vindico Atrum och sett klart The Mists of Avalon, så fick jag reda på detta: Legenden är inte en myt för det skrevs en bok, utan det skrevs en bok för att myten existerade redan. Och det... det väcker den där lilla gnistan inom mig igen att hon, och Avalon har funnits. Att de inte bara existerat, utan fortfarande gömmer sig där ute, i dimmorna.

Det känns på sätt och vis tryggande då, att ge Detet jag tror på ett namn, namnet på någon jag mystifieras utav, och veta att det finns en stor chans att hon levt därute i Storbritannien för 1500 år sedan. På så vis, längtar jag än mer till den dag jag får se Stone Henge, att kanske få känna en koppling med detta jag funderar på ständigt och önskar att lära mig mer om...

The winner takes it all, but in a sense, we are all the winners

2009-02-01T23:23:00.002+01:00

Here we go again... Kommer ni ihåg mitt förra inlägg? Are we human, or are we dancer? Just nu, just precis nu, känner jag mig i samma bittersöta, lugna och ljuva lycka som inte går att förklaras med ord. På sätt och vis lite skrämmande, men efter dessa år jag haft av svarta tankar är det väl välkommet att må detta vis, där glädjen ej kan förklaras. Så varför ens försöka?

Jag önskar alla er som läser samma lycka. Nu... nu ska jag bara andas och försjunka mig i vad jag känner.

Åter till galaxen... eller jaa, cyperspace.

2009-01-29T21:12:00.003+01:00

Heh, efter en liten tid så skriver jag igen. Även om jag i princip inte rört ett finger de senaste dagarna, har mycket hänt som liksom sugit skrivmusten ur mig. Men sådant händer tyvärr. Important thing is though, jag är här igen.

Jag lämnade in mitt lilla inlägg "Are we human, or are we dancer?" till min svenskalärare idag. Som vart imponerad. Även om jag förut chockat henne åter och återigen med mina engelska kunskaper, så har texterna på svenska varit few and far apart. Men en liten impuls ledde mig till att vandra iväg till skolbiblioteket och skriva ut det. Jag vart också, igen, manad att publicera mina "verk". I alla fall på GrumsMums, som en början. Så jag tog ett litet snack med läraren in charge över våran, uhm, skoltidning och ska snart mejla henne bland annat mina dikter "Caught in a Colourful Dream" och "Heal", min text "My perfect romantic moment", inlägget "Are we human, or are we dancer?" och annat jag hittar i stöket på min dator.

Annars har jag diskuterat Jesus med en kompis idag, och min syn på honom och Jungfru Maria. Som jag tror har funnits, men inte i den heliga mening som bibeln utmärker dem som. Det finns ju tillräckliga bevis för att de, ur ett historiskt perspektiv, existerat. Även om jag mer går på teorin att Maria inte var oskuld, villigen eller inte, och skämdes för att berätta detta för den man hon var sätt att äkta. Och att senare Jesus, under sin egna religiösa tro, spridit det budskap han ville ha ut. Vilket är väldigt intressant i sig. Det finns inte tillräckligt många ord för att förklara vad jag tänker på när detta ämne kommer upp och hur kristendomen kan ha formats på det sätt religionen har. Jag måste också tillägga, att den originella idéen för kristendomen är fin, men under dessa 2,000 år har den blivit korrupt.

För det sista, idag bekräftade jag och undertecknade jag min gymnasieansökan, som nu utökats lite. Vilket i sig självt var en fruktansvärt skrämmande sak att göra. Tankarna for runt i huvudet när jag satt där vi datorn, med muspekaren över "Bekräfta". Det vart lite av en "Är du redo? Nej, men gör det i alla fall"-situation när jag impulstryckte och printade ut de två sidorna. Men, nu är det klart och ska lämnas till SYV imorgon. Jippi. Allt jag behöver göra nu är att få mitt minimummål på 290 utav 320 poäng och allt är klart. (Även om slutresultaten kommer på posten när jag är på Arvikafestivalen. Bittersött, eller hur?)

Well, tjingeling sweetlings! ;)

Are we human, or are we dancer?

2009-01-24T18:14:00.004+01:00

Med mellankopplade högtalare till hörlurarna och denna fantastiska låt av The Killers så vill jag bara gråta. Ärligen. Det finns inget som är så underbart som när man träffar den där fantastiska låten som känns som den är gjord bara för dig. Bara för att du ska tro, att du ska hoppas, att du ska veta, att en dag, är du lycklig. Och om jag tror på det.

Allt kan krasha, för alla, det är meningen, för om vi är på topp kan vi inte kämpa oss uppåt. På så vis är det en bittersöt känsla att må dåligt, att tro att man nått botten i ett bottenlöst hål, man kan alltid, alltid, alltid jobba, kämpa och slåss för vad man vill ha. För till sist, är det ditt och då vet man, att man är värd vad man har. Att det är ens egen förtjänst. Finns det något vackrare än detta? Finns det något som gör en så stolt? Finns det något i denna verklighet som kan göra en den där bråkdelen lyckligare?

När jag lyssnar, så vet jag, att min tid är på väg. Någon gång kommer jag sitta där, på någon avlägsen plats i världen eller ett litet kafé i en miljonstad, och jag kommer att le. Jag kommer le tills jag får kramp, för jag lär komma ihåg alla de stunder jag tvivlat, alla de gånger jag velat ge upp, alla de gånger jag velat gå till hörn och gråta tills mina tårar tar slut. Men jag kommer att se på mitt liv och veta att jag har allt jag någonsin velat ha, och mer.

Min tid är på väg, och det vet jag, för det finns musik så underbar att man kan inte göra annat än att tro.

Today's update...

2009-01-24T16:47:00.002+01:00

Nu är man vid datorn igen. Är extremt uttråkad idag, och en trötthet och massiv, pulserande huvudvärk har tagit all ork ur mig. Men, nu mår jag lite bättre. Till och med så, att jag känner för att försvinna in i riktigt djup och mäktig musik. Tips? Tänkte gå in på YouTube och lyssna på Renegade, men så plötsligt så i historiken fanns länken till Plague från Prince of Egypt och den... den... Den ryser man av. Tyvärr, så är min dator en laptop, och de flesta vet ju att ljudet är kasst i dem om man inte mellankopplar med externa högtalare. As it is, ur mina hörlurare strömmar ingen hög volym.

On another note, någon random, anynom typ kommenterade på min bilddagbok och frågade vilket gymnasie jag skulle söka. Vilket in itself, stör mig lite. För jag vet inte vem denna random, anonyma typen var som frågade. But then again, internet är som internet är. Och jag älskar ju internet!

Peace out! *fredstecken*

Liten söt rödtopp säger till!

2009-01-24T11:04:00.008+01:00

Här ligger man nu, framför datorn med liten söt rödtopp i telefon, som nu säger till mig att ja, det är okej att du lägger upp bilderna. Och självfallet, som de som känner mig vet, en sådan möjlighet kan jag inte bara motstå ;)

Jaa, så kan en slö fredagseftermiddag gå till. Höres senare sweetlings!

Aloha maroona :)

2009-01-23T15:46:00.004+01:00

Aloha! Nu skriver jag här igen. Har dock inte varit i skolan idag, tyvärr. När man störtvaknar 8.25 på morgonen, bor fem kilometer från skolan och haft feber hela kvällen innan så är det liksom ingen idé att skynda, stressa och jaga för en så kort skoldag som våra fredagar är. Så jag har varit hemma. Jag börjar dock bli extremt trött på att vara halvsjuk och lite dålig fram och tillbaka. Vill vara helt frisk och kry. Och när man ändå talar om önskningar, vill jag ha sommar och mitt nya liv som väntar.

När man ändå är på ämnet, så fick jag faktiskt min rangordningslista för gymnasieansökningen klar idag. Det blir som följer:

TIME på Älvkullen
Specialutformat NV med SP-drag på Älvkullen
Design på FUGIK
Specialutformat NV med SP-drag på Tingvalla
Teknikprogrammet på Älvkullen

Vilket är mycket, mycket kul och ååh vad jag ser fram emot det.

Annat som hänt under dagen är ett litet videosamtal med liten söt rödtopp som ibland var lite hysteriskt at times. Finns bilder på en del grimaser som båda gjort. Jag lägger dock endast upp några på mig:

Jaa, det har varit min dag hittills, förutom lite ytterligare information om en intervju som RFSL Ungdom (Världens bästa ungdomförbund, som det också står på t-shirten jag har på mig på bilderna) i Mars. Men, rätt dryg dag annars. Tjingeling!

E as in... What? ;|

2009-01-22T16:54:00.004+01:00

Hejhopp, då är man framför datorn igen. Har just läst klart ett långt kapitel i en fanfiction jag följt sedan Oktober -07. Det börjar dra ihop sig mot en extremt lång upplösning nu, äntligen. Mucho nice, let me tell you ;)

Dagen hittills har varit relativt normal. Dock har jag fått nya tankar när det gäller djur och veganer, igen. Körde igenom om Estrar på kemin idag, intressant, intressant mycket. Ärligen. För återigen kom jag och tänka på hur otroligt beroende världen har blivit av kött, mjölk- och äggprodukter samt andra animalieprodukter. Det finns ju i allt! Ta till exempel Estrar, alltså E-ämnena som finns på ingredienslistan på de flesta produkter vi köpter, många utav dem är grundade på animalieprodukter. Vissa kanske smörsyra eller myrsyra, som även kan framställas på kemisk väg - vilket det oftast gör det för är billigare.

Men hela poängen är, i mångt och mycket finns det. Ta till exempel frukost: ett par smörgåsar med ost eller skinka på och ett glas mjölk. Mycket grundläggande och uppenbarligt. En vegan kan inte något utav det. Listan fortsätter och fortsätter. För att inte tala om godis! Nuförtiden kommer jag konstant på mig själv att läsa ingredienser, och det kan vara allt från äggpulver till någon animalisk E-produkt.

Om man skulle ta en dag, och skriva ner allt man äter och undersöka vad som finns i det som är animaliskt, hur lång skulle listan egentligen bli? Fem punkter? Tio? 20? 50? Till och med högre skulle jag tro, mycket högre. Multiplicera det med mängden människor på jorden som tar del utav detta, och ta reda på hur mycket djur som behövs för att ta fram dessa produkter och resultatet skulle nog bli skrämmande... Hur detta sker, det vill jag inte ens tänka på.

Jag tippar snart, jag lovar, jag tror jag gör det.

What if...?

2009-01-21T23:52:00.002+01:00

Såg jämt nyss Unicefs reklam med Mikael Persbrandt om barnarbete, och fick en tanke...

Jag tycker inte om människan. Har kanske gjort det en gång i tiden, back in the days då jag nu anser mig själv som naiv. Men nu? Nej. Människans intelligens har stigit oss åt huvudet och gått i baklås, enligt mig. We're greedy, condesending, arrogant bastards, all of us. Poängterar nu återigen: Min åsikt.

Min tanke efter reklamen är, tänk om naturens försök inte gått i baklås? Vad hade då hänt då, långt bak i tiden när Européerna "upptäckte" världen? Hade världen sett annorlunda ut? Skulle vi då, nu, leva i en värld där jag-vet-inte-hur-många människor lever i standarder bortom de fantasier om fattigdom och hemskheter vi trygga arbetarklass-svenskar har? Kanske, kanske inte. Men det tål att tänkas på...

A note at the end...

2009-01-21T18:28:00.002+01:00

Jag måste dock tillägga, att förutom alla små hemskt hysteriska stunder idag, så måste nog dagens galnaste vara låten från Pirates of the Caribbean jag just hittade den mest komiska. En remix av Sparrow's citat "I've got a jar of dirt!" i Dead Man's Chest :D Spelade den för moderskapet nyss, och den enda kommentaren var att det märktes att jag var släkt med min far och min lilla faster. Båda två också otvivelaktiga Monte Pyton-fantaster ;)

2009-01-21T17:43:00.002+01:00

Puh... Urgh, lång dag känns det som, eller mer... utdragen. Men finally, ligger man här på golvet i lugn och ro, musik tätt intill öronen och en efterlängtad påse med chips bredvid sig. Ååh som man längtat. Inte för att dagen varit tråkig (vi hade matte två gånger, så hur någonsin kunde dagen vara tråkig??) bara lite vanlig.

Man går upp, man gör sig iordning, går till bussen, svenska, matte, SO, lunch, musik, SYV en stund, och matte igen, hem för att sedan rusa in till den lilla större staden här i de värmländska skogarna. Sedan, ja, så hamnar man här igen.

Men, just ja! Haha. Hade ju min lilla diskussion med min lärare och en kompis angående vilka som var bäst. Monte Pyton, Galenskaparna & Aftershave eller Stefan & Krister. Detta är en väldigt meningslös konversation då, eftersom det är ju helt uppenbart att Monte Pyton tar hem pokalen. De är ju liksom humor personifierat, pure and simple, end of discussion, the end, get out, good bye! ^^ Det hela, självfallet, påminde mig om en viss replik som jag haft i hjärnan hela dagen: "The Knights who say 'Ni'!" Haha, det är något fel på mig ibland. Och, bara för att vara lite random, kom jag just och tänka på mitt Samuraisvärd/The Force-episod i skolan för några månader sedan, men detta, little sweetlings, ska vi inte tala om.

Annars för att underhålla mig nu hade jag nästan tänkt renskriva min förklaring av min religion som jag skickade till en bekant runt nyår. Skulle vara kul att ha hela min tro nerförklarad, redo och klar, så att nästa gång man får en tanke är det bara att öppna dokumentet och typa in en ny liten notis. Japp, det ska jag nog göra. Kanske. Förmodligen. Troligen. Om jag orkar. Hare! :)

Fifty-eleventh time's the charm, surely...

2009-01-20T21:05:00.002+01:00

Är det egentligen inte komiskt hur vissa försöker och försöker hålla sitt skrivande igång? I alla fall, jag tillhör denna enorma skara, tyvärr, tyvärr. Ett nytt försök ska dock göras, så mycket är säkert. Jag har ju lyckats hålla min fanfiction vid liv sedan Juli '07 nu, which oughtn't to count for nuthin', am I wrong? Självfallet inte, lite arrogant sådär.

Vilka sjuka, konstiga, fundersamma, otroliga, random tankar och rants jag lägger upp dock, avsäger jag mig allt ansvar för nu, i början, bara för att ha det sagt. En förvarning sådär. Är lite halvt som halvt bipolär i vad fan jag kan komma och tänka på i helt oförståliga situationer. Men men, shit happens, deal with it. Vad kan då dyka upp? Allt mellan himmel och jord, såsom HP-dyrkande, gymnasietjat, religionspropaganda, framtidsvisioner och allmänt babbel. You are, once more, henceforth warned ;)

Men nu, little lovelies, kallar det varma vatten i våran kalla källare för en dusch. Hasta la vista! But I will be back^^*