Linar en Mith'Arwen

Aloha! Sitter i soffan och väntar på pizzagubben så jag tänkte se ifall jag kunde vränga ut lite fler ord idag. Vem vet? Jag kanske lyckas slå mitt rekord snart! Men, jag har faktiskt något kul att berätta. Förra sommaren så hade jag ju en himla massa planer men de flesta rann ut i sanden - förutom Arvikafestivalen - och detsamma har jag ju iår, självfallet. Skillnaden är bara att i år är det låsta planer. Det blir Peace&Love, det blir Queertopiafestivalen och det blir KAOS. Samt eventuellt Arvika i år igen.

Fick nämligen information om när och vad jag ska jobba med under KAOS för någon timme sedan. Områdesvårdare: "Dina uppgifter blir att hjälpa besökare på plats, hålla rent och snyggt på festivalområdet, se till att alla har det bra och också vara en av de som syns mycket "ute" på festivalen och därmed också blir lite av ett ansikte utåt. Som områdesvårdare skall ni också vara beredda på att rycka in där extra hjälp behövs. I och med att ni arbetar ute på festivalen ges också möjlighet att höra och se mycket av konserterna som pågår."

Wicked!

Aloha! Jag vaknade smått underbart imorse. En liten Ozzykatt låg på min mage och sov. Det är ju lätt en sådan grej som hamnar högt upp på topplistan över sätt att vakna. Rakt däruppe med när jag vaknade på min 17-årsdag: Utvilad med en varm sol lite försiktigt skinandes över mig. För att inte tala om att jag hade sovmorgon då!

Men nog om uppvaknande...

Idag bör jag plugga som ett litet blåstroll. Vi har nationella i matematik B på tisdag och rolig som jag är så har jag fortfarande ett och ett halvt kapitel kvar att göra. Grejen är att vi började med kursen efter jul och i väntan på julafton hade jag tråkigt och spenderade vad? Tre dagar? med att jobba i förväg. Resultatet blev att jag latat mig hela terminen till den grad att jag kom efter. Ironiskt, eller hur? Such is life när man är kass på att göra saker som inte är intresset för tillfället. Det är samma sak i alla de andra kurserna. Spanska 1 är ett extremt exempel...

Jag längtar till studenten. Inte för att "Yay, nu är skiten över!" utan för att då har jag lärt mig allt som vi ska lära oss. Ärligt, jag kan knappt bärga mig tills jag har läst Fysik B eller breddningskursen i biologi, till exempel. Idéen är att jag har lätt att lista ut mycket själv bara jag kan grunderna, så mitt huvud har bestämt sig för att om jag läst the basics i gymnasiet kan jag bygga på det själv. Tänk den där reklamen med tabletterna som gör att om du går ner 10 kg på egen hand, så gör tabletterna att du går 5 kg till. Det är typ så jag tänker mig.

Liten söt rödtopp brukar skämta om att jag aldrig lär sluta skolan. Att jag kommer sitta där i pensionstider fortfarande läsandes en kurs på distans här och där och tanka dokumentärer like there's no tomorrow. Hon har förmodligen rätt. Den tiden jag inte var i skolan så började jag känna mig dumförklarad. Jag märkte det inte själv först, men så började jag titta på Next World och grät nästan när jag märkte vad mycket jag tappat.

Galen? Pretty much.


Morion. En annan medlem i vår lilla familj.

Aloha igen! Nu har jag suttit i några timmar och lekt med bloggen. Något som bara försvårades av att datorn dog stup i kvarten av överhettningen. Jag hade det problemet för ett tags sedan. Till slut spenderades min skärtorsdag med att leta kylfläktar som i slutändan löste mitt problem tills nu. Men det visade sig att fläkten hade dammat igen så fram med dammsugaren och så var det problemet löst. Eller, jag rättar mig: så var det I-landsproblemet löst. Usch, så blåst jag känner mig.

I alla fall, jag är nöjd över kvällens lilla uppgift och med mer inspirerande blogg så lär jag väl skriva oftare? One can only hope!

Jag behöver skrivandet av samma anledning som jag skrev om tidigare idag. De där jävla myrorna som vägrar försvinna såvida jag inte sliter ut dem. Slitandet genomförs av att jag berättar för någon om dem. För några månader sedan gick jag och tänkte på något som... tja, det var inget vidare att gå runt och bära på det, men när jag berättade för diverse vänner så kunde jag slappna av för första gången på länge. Tankeattackerna kommer inte lika ofta.

Detta är dock ett stort problem för mig som är en väldigt privat människa som har tillit lika med noll. Paradoxen i den meningen lämnar jag åt någon annan gång. Poängen är att jag helt enkelt inte vill vara beroende av någon, inte vill dela med mig av allt och är panikslagen inför tanken att någon skulle lära känna mig. Exempelvis ger jag bitvis av information till olika personer så ingen vet allt och därigenom känna eller "förutspå" mig. Min paranoia som hoppar upp och biter mig i arslet? Ohja, big time.

Aja, jag ville bara skriva lite...

Aloha! Jag är hypokondrisk. Nämn en sjukdom och jag kan ge dig fjorton argument till varför jag har den. Detta går i perioder för mig. För ett eller två år sedan var jag skräckslagen i tanken på att jag var schizofren och jag misstänker att de närmaste veckorna lär jag behöva slåss mot tanken att jag har OCD. Mitt huvud är som myrornas krig där varje färg är ett symptom liksom den kvällen för några år sedan.

Personligen, så tror jag det har och göra med syndromet jag faktiskt har: Aspergers. Förmågan att fastna i tankebanor tills de är så uttjatade att hjärnan hittar ett nytt objekt att fokusera på. I skrivande stund har jag mentala listor i huvudet om det är med psykiatriska problem. Jag kan också ta vilken tanke som helst och bryta den i uti, vända den ut och in, upp och ner samt klistra ihop den för att verkligen se alla synpunkter utav den. Som Carrie säger om Miranda: "You can argue any side of every case."

Det är då lätt att förstå varför jag är hypokondrisk.

Bakgrunden till detta inlägg är en dokumentär jag nyss sett - How Mad Are You? - där fem volontärer med "mental disorders" samt fem "normala" undersöks av en grupp experter. Syftet är att ta reda på om man kan se på en person om de är "sjuka". Tydligen går inte det då de identifierade endast två samt att en person gissade de fel på inte mindre än två gånger. Undersökningen gällde OCD, anorexi, depression, bipolärt sjukdom samt social fobi.

Jag är lite besviken att AS inte togs upp eftersom syndromet är nästan ökänt i svårigheterna att identifiera. Själv har jag också varit där. Mina gamla lärare var chockade när de fick veta eftersom jag aldrig visat några sociala svårigheter. Endast min... tja, intelligens (i brist på bättre ord) har varit ett tydligt symptom. Jag har aldrig varit den som suttit i ett hörn, gungat fram och tillbaka och undvikit ögonkontakt - som kanske är de flestas syn på autism m.m. - även om jag har de andra klassiska symptomen, bl a mitt minne och ämnesöverskridande förmåga.

Allt det här visar på hur svårt det är med dessa syndrom och sjukdomar. Vilka är sjuka och vilka är det inte? Vad gör en sjuk? Vem bestämmer att det är så? AS upptäcktes av en läkare som märkte att en grupp pojkar stod ut från mängden. Var de sjuka bara för att de stod ut, eller betedde de sig bara på ett annat sätt? Varför, om de bara betedde sig olika, var de sjuka istället för gruppen som de stod ut ifrån? Och ADHD... är de sjuka på riktigt eller är de bara kravet från de som är "friska" som gör dem sjuka? Är det jag eller du som är sjuk, eller är vi bara människor?

Aloha! Livet är underbart, eller hur? Sitter här med dörrar och fönster vidöppna i ett något sånär nystädad vardagsrum och bara andas in frisk vårluft inomhus. Det är nu man känner vad instängd man är på vintern egentligen. Vintern i all ära men sin mysiga kyla, mörka nätter med upplyst snö och tjocka tröjor att burra sig in i. Men våren... våren kommer med den där mystiska känslan av ren lycka. Eller så tycker jag bara så nu eftersom vi alltid vill ha vad vi aldrig har och nu har vi en bit av vad vi ville ha igår. Vad vet jag? Ler gör jag i alla fall, fastän den där vinterkylan börjar dra lite gåshud över armarna.

För övrigt har jag fått underbara nyheter den senaste veckan. Till exempel funktionärsjobb på både Queertopia - en för i år nystartad festival med fokus på queerfeminism - och Peace&Love - som i år har en ruskigt mycket bättre lineup än förra året då jag sökte första gången. Det blir med andra ord en fartfylld julimånad för mig till sommaren. Men ack så skrämmande kul det kommer bli.

Jag hade också utvecklingssamtal i tisdags och ojojoj vad där var goda nyheter! Matematik A och B, Kemi A, Fysik B, Biologi A, Svenska A och Engelska A... allt på VG+ och MVG än så länge. Och närvaro, för den som är nyfiken. Perfekt närvaro! För den som känner till historian om min skolgång och kanske är nyfiken för hur det går. Kan också berätta att nu har jag ett mål i och med studenten. Jag ska satsa på ett betygsnitt på över 18.00 och fan om jag inte lyckas!

Det här blir visserligen ett kort inlägg men känner jag mig själv rätt så kommer det nog ett till snart. Ville bara få ut lite av de tankar som stökar till i huvudet.

PEACE OUT!

"Det här är en historia om en sten. En liten grå sten med vit prick på sin yta här och där. Den var helt alldaglig där med gränslösa mängder andra stenar varav de flesta var den andra lik: gråa, vita, kanske rödspräckliga men totalt opersonliga och livlösa. Inte ens en geolog skulle ha gett den här stenen eller alla andra särskilt mycket uppmärksamhet. Och så förblev det i så lång tid att ingen kunde räkna den. Väder och vind gav stenarna sin egen lilla prägel. Tusentals utav dem nöttes ner till mindre gruskorn, rundades av eller helt enkelt bröts itu. Det var just detta öde som gick dem alla till mötes förutom just denna lilla sten.

Ingen tänkte mycket på det och stenen själv visste inte varför just den blev utvald av vattnet. Men allt eftersom tiden gick så utsattes den lilla gråa stenen för speciell vård. Det gick inte länge förrän den omärkbara gråa ytan var ett minne blott och kvar fanns bara en vit, slät klädsel många gånger lenare än det mjukaste rosenbladet.

Många var de runt omkring stenen som nu undrade varför detta var. Varför fick en av dem bli så skön men ingen annan, frågade de varandra. Men det skulle dröja ytterligare innan de fick svar. Så länge att även dessa icke-levande varelser kvävdes av avundsjuka. Varje chans tog de att undanröja den bland dem som var magisk. Den som märktes och stod ut. Så när väl dagen kom för vattumannen att hämta sitt konstverk fanns den inte längre att beskåda. För gömd var den där under all alldaglighet.

Efter många stunders sökande tappade vattumannen hoppet om att finna sin stolthet. En ensam tår rullade ner för hans kind innan den föll graciöst ner till marken utan en sekunds tvivel. Han försvann senare i tomma intet men inte utan att avge ett löfte att återvända.

Och så fortsatte historien. För varje år som gick vandrade vattumannen upp och ner för havet av stenar utan paus. Men varje steg drog honom längre och längre ner i djup sorg och skuld för vad han åstadkommit. Vad har hänt min lilla skatt, tänkte han ofta, kan jag någonsin förlåta mig själv vad min skapelse kan ha genomlidit? Under dessa många vandringar föll fler tårar som var och en träffade den vita stenens grannar. Grannar som svikit vattumannens skatt och som för var tår greps av samma känsla som droppen de träffats av.

Till slut kom ett år då vattumannen ej återvände. Stenarna som infekterats av hans tårar visste nu vilken hemsk handling de begått som kapat banden mellan älskare och älskad. Hade de haft hjärtan i deras centrum var de övertygade att det skulle ha smärtat. I och med den kunskapen tog de ett beslut.

Likt vattumannens låga av hopp hade oundvikligen släckts med tiden så började stenarnas tro att vekna. Sakta och säkert började många tro att de aldrig mer skulle veta hans närvaro men så en dag mörknade deras färg av väta. Överlyckliga men inkapabla att tala började de närmast den vita stenen att dra hans uppmärksamhet till dem. Dagar och nätter passerade i deras tålamod men vattumannen var nu blind inför sin skatt som nu låg öppen för världen. Nu lämnades inga tårar när han försvann i intet.

Stenarna som kämpat att göra upp för sina misstag, dock, de grät för vattumannen och det band de visste aldrig skulle knytas igen. Även den vita stenen som denna historia handlar om grät i den stunden men inte av sorg: Dennes tårar var för de andras skönhet, så mycket vackrare än sin egen."

Jennifer, januari 2010

Aloha! Jag är en av de som tror att våra personliga erfarenheter formar - delvis - vilka vi är. Visserligen är den skaran ganska stor. Jag vill dock hitta vilka erfarenheter eller tankar som lett till en viss del. Ungefär som att leta efter genen som ger någon en specifik egenskap. I alla fall, jag har tänkt en del på det här igår. Kanske speciellt efter inlägget igår som speglar en ganska stark erfarenhet i mitt liv.

Några utav de saker som jag lärt mig under min uppväxt vet jag exakt när jag lärde mig. Som till exempel att pengar har ett värde och att de bör användas ansvarsfullt. Då var jag sex år gammal och ville ha något - kommer tyvärr inte ihåg vad - och som de flesta barn så berättade jag om min önskan för mina föräldrar. De sa att det fanns inte pengar till det. Men, tänkte och sa jag, det ligger ju flera femhundringar på bänken så då finns det ju till min leksak. Nej, sa de, för de pengarna var till räkningar. Ända sedan dess har jag vetat att man ska prioritera hur man använder dessa köpföremål.

Jag vet också vart jag ska härleda min nyfikenhet och instinkt att lyssna på alla konversationer som pågår runt mig. Det kommer från låg- och mellanstadiet. Då var jag väldigt utanför. Inte kanske mobbad specifikt, men utfrusen och ibland gjort till åtlöje. I den ensamheten - som egentligen passade mig ganska bra då jag aldrig tagit åt mig av vad någon sagt till mig och jag är ganska mycket av en ensamvarg - utvecklade jag en försvarsmekanik. Jag började nämligen tjuvlyssna. Och inte lite heller. Med mitt minne kunde jag rita upp mentala dokument av alla jag mötte samt pussla ihop små bitar av information för att bygga en helhet. Detta fungerade som utpressning. Någon sa något mot mig, jag sa något jag hade hört. Folk slutade till sist.

Det pågick såpass länge att det blev instinktivt. Numer är det omedvetet intresse och allt jag hör och ser håller jag mig strikt till mig själv. Det är bara för mig själv som jag fortsätter "samla" på information. Till exempel, jag kan kartlägga vilka personer som går på en buss vid specifika tider och var de går av för att bygga mig en uppfattning om vad de gör om dagarna. Ibland går det dock överstyr när jag märker att jag blir fruktansvärt nyfiken om någon är på "fel" plats än vad jag räknar med att de ska vara.

Nu var det väl inte tänkt att jag skulle skriva om mitt minne, men such is life. Pratade nämligen en hel del igår och idag om mitt minne och att göra logiska kopplingar av lite information. Den här delen av min uppväxt som jag nyss skrivit om spelar en stor roll i detta. Jag är en samlare på information. Det är inte "Haha, jag vet något som inte du vet" utan bara ren vetgirighet för mitt eget nöje. Vissa samlar på frimärken, andra flygvärdinneuniformer, men jag på information av alla de slag. Kanske därför jag är inkapabel till att ha ett favoritämne i skolan: jag vill helt enkelt veta så mycket jag kan om allt och bara den detaljen gör att allt blir intressant.

Hmm... Det här inlägget blev inte heller som tänkt. Jag började på rätt spår sedan sket det sig. Tredje gången gillt?

PEACE OUT!

Aloha! Igen har det blivit en liten paus i mitt skrivande. Men det blir så ibland. Man tappar skrivlusten eller känner att man har för mycket att säga för att få det på pränt. Så har det varit för mig på sistone. De senaste veckorna har varit... jobbiga, för att vara ärlig. Sömnen har aldrig varit min styrka. Inte sedan jag "glömde" bort den och allt annat livsnödvändigt man behöver. Det har liksom aldrig rättat till sig efter de där åren som allt sådant var så sporadiskt.

Jag får perioder ibland när kroppen glömmer bort att jag har rutiner att följa nu. John Blund vill helt enkelt inte kasta sig magiska pulver över mig. Ligger vaken i timmar och ångesten kryper sig på. Men på sistone tror jag att det har varit mer än bara brist på sömn. Så fort jag blir själv, speciellt på kvällen, så har jag känt att de kryper i kroppen, jag blir rastlös. Det börjar med att jag får en kanske lite mörkare tanke, suckar på grund av den och vill bara slå huvudet i närmaste hårda yta. För att det gör ont i kroppen. Inte fysiskt, men mentalt så gör det så jävla ont. Helt utan förklaring.

Så har jag legat i timtal, väntat, försökt somna. En sömn som aldrig kommer leder till enorm frustration. Den läxan har jag lär mig för längesedan men det har varit på tydligt nu. Allt har bara eskalerat tills allt krashar: alla tankar jag någonsin haft, allt jag ångrar, all sorg, allt tvivel, all skam. Våg på våg på våg. Till slut kan man inte ligga still. Kroppen börjar gå runt och rota i smäckfyllda skåp efter något fast man vet inte vad. Men när man hittar det, så blir man rädd för sina egna undermedvetna - om än preliminära - beslut.

Man tänker tillbaka på den där natten för snart två år sedan.

Minnen fyller ens huvud. Beslutet, glädjen, lättnaden, agerandet, frustrationen och väntandet innan rädslan slår en: Vad fan har jag gjort? Man kanske ångrar sig och då tar man konsekvenserna, oron om det gick för långt, om det är för sent. När allt är över, dock, så är man glad att man gjorde det. Tog skräcken och uppvaknandet för man får styrkan att fortsätta. Det händer inte igen för man har minnena kvar, ett rus man surfar på en lång tid...

Ändå kommer nu rädslan: Är vågen över nu? Varför? Är det allt man jagats av som äntligen kommer ikapp?

Allt det här är en process. Ett ögonblicks önskande är långt ifrån allt man behöver. Det tar tid för tankarna att gro, för sinnet att förbereda sig, att se det som den enda utvägen, innan man verkligen bestämmer sig. Efter det kommer väntan på den rätta stunden, när man verkligen är redo. Det är många steg på vägen dit. Vissa har jag redan passerat och visst har tanken funnits där att ta skräcken igen.

Men... det kommer jag inte för det var otroligt skönt att bara få de här tankarna ur sig.

PEACE OUT!

Aloha! Idag är det tänkt att jag ska plugga som ett litet blåas för de dagar jag missat. Det gäller fysiskt mekanik och optik, att räkna med substansmängd m.m. i kemi plus finslipa lite på mitt fördjupningsarbete för tentamen i engelska A. Om det nu blir av är en annan fråga. Min självkontroll på den punkten... leaves something to be desired.

Som det ser ut nu dock sitter jag i vardagsrummet med en liten Ozzy i knät, musik i hörlurarna och är allmänt rastlös i väntan på... tja, något i alla fall. Förmodligen att London ska gå online på facebook eftersom jag missade henne imorse. Är det inte konstigt att en dag kan kännas fruktansvärt tom och meningslös om man inte har pratat med en viss person just den dagen? Att man kan sitta och nästan skaka av abstinens men när man väl pratat med person kan man gå runt och le som ett mufflonfår resterande tiden av dygnet? Nästan som en drog...

Jag vet inte om den känslan förstärks av att hon är längre bort från mig än hon brukar och vi pratar inte i telefon varje dag som vanligt. Nu är det mest bara att vi kan chatta fastän vi pratade i telefon varje dag. Och satan och fanskap vad underbart det var att äntligen få höra människans röst igen. Dialekten ändrad eller inte. Gått runt väldigt länge och tänkt att jag saknar den rösten, saknar den rösten, saknar den rösten och när jag väl hört den så känns världens färger genast så mycket mer bländande än vanligt.

Visst, man har ju om fjärilar i magen, om leenden, önskningar, fnitter och allt annat som hör till men när man väl är där känner man sig rätt löjlig. Men kul är det och nu är det bara bara 33 dagar kvar tills hon är tillbaka i England. Och där... där väntar 2000 minuter samtalstid. *le*

PEACE OUT!

Aloha! Idag har jag gjort något jag i vissa stunder aldrig trott att jag skulle klara igen. Visst, vissa kanske skulle tycka att det är löjligt att jag tänkt så. Men faktum är, som jag kanske nämnt förut, att musik har en enormt stor del i hur jag mår. En låt som påminner mig om något otroligt sorgligt kan ha monstruösa effekter i hur jag mår. Ändå sedan juni har det varit vissa låtar som fått mig att instinktivt skrika rakt ut att byt låt för i helvete. Några av dessa låtar har varit i princip allt material från Sissel Kyrkjebö.

Men idag, gott folk, har jag lyssnat på denna kvinnas röst. Och inte bara det, jag har lyssnat på låtar som redan betyder en hel del för mig. Till exempel Vårvindar friska och Sissels overture till Titanic.

Det fick mig att tänka en del på diverse traditioner, eller kanske till och med ritualer, i våra liv. Såsom begravningar och bröllop, för att nämna de mest känslosamma. En persons vars åsikter jag värdesätter trots våra små olikheter här och där sa här när det gäller bröllop: "Jag tycker att bröllop är något mellan två personer, sen gästerna är där för de gläds åt de här två personerna och vill fira dem. Då vill jag ha en melodi som är våran, inte någon som jag har tillsammans med någon annan." Log faktiskt när jag läste det, men, jag tänker lite annorlunda.

Trots att Sissels overture är väldigt sorglig så är det en låt - om man nu kan kalla den för det - som påminner mig starkt om min far. En person som jag önskar skulle kunna ha varit med på mitt bröllop. Eftersom han dock inte kan vara det fysiskt så känns det nästan rätt att ha med den biten av musik för att skapa en känsla för honom att han är där.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här förutom att det är en tanke jag behövt få ner på papper, so to speak. Är det så att man kan använda musik för att andligen göra en ej längre levande men fortfarande mycket älskad person närvarande vid några av våra speciella ritualer? Eller är de ritualerna till för de levande som ska firas eller den avlidne som vi ska säga adjö till? Det är frågor jag pusslat lite med idag av nyfikenhets skull och det är skönt att fått det nedskrivet nu faktiskt. Om inte annat bara för att berätta lite om min dag...

PEACE OUT!

Aloha! Nu ligger jag här i mörkret igen med huvudet fullt av tankar. Roliga tankar. Sentimentala minnen som poppar upp lite här och där. Finner mig själv i att skriva till liten söt rödtopp vad hon betyder för mig, komma ihåg gamla minnen och att le som en liten fåntratt. Och det känns underbart. Alltihop. *le*

Som jag nyss berättade för denna rödtopp, så tänker jag på när vi gjorde en shoppingtur till Karlstad till en enorm grej. Planerade, sov över hos varandra, gjorde falsk fransk manikyr, lockade håret, sminkade oss och fixade. Detta var 1 november, 2005. Snart fem år sedan. Vissa kanske skulle säga att det känns hemskt; Jag tycker det är fantastiskt.

Pratade också med moderskapet om ett gammalt fik här i Grums. Det finns inte längre. Längan hette det och det hade de smaskigaste räkbaguetterna man kunde få tag på. Efter varje skolavslutning brukade vi alltid åka dit och äta. Detta gjorde vi naturligtvis i mormor och morfars DeSoto '56. Jag älskade då och älskar fortfarande känslan att åka i den bilen med dem, lyssna på gammal musik jag växt upp med, se sig omkring på all grönska, känna vinden i håret och bara... Fan, det är lycka det.

Ett annat roligt minne jag har, är från när jag först mötte C. Det var i juli 2004, har jag för mig. Pappa drar mig till Grums Pizzerian där jag får en coca cola innan vi går och sätter oss framför en person jag aldrig träffat i hela mitt liv. Där satt de pratandes medan jag fortfarande var lika förvirrad. Till slut går vi ut och där kysser han henne. Först när vi är på väg ut ur parkeringen med lastbilen säger han: "Det där var C. Vi möttes [då] och nu är vi tillsammans." Det var hans förklaring och det klarnade upp för mig allting. Så var min pappa. Lite udda, lite förvirrande, lite entusiastisk, lite ensamvarg och den mest perfekta pappa jag någonsin skulle vilja haft!

Och så kommer jag ihåg när jag pratade med Fontana för första gången. Det var på sensommaren 2007 och jag var blott 14 år. Han hade erbjudit sig att betaläsa min fanfiction Family Trait. Det som är så kul med själva historien är att jag var så ung och så förskräckt talade om för honom att inte berätta för någon min ålder i och med att jag läste och skrev NC17/XXX-rated material och tja, ljög om min ålder. Men, så ung och så som jag var då är jag fortfarande men med lite mer skinn på näsan och honom som en av mina bästa vänner.

Självklart kan jag inte avsluta denna tirad utan att nämna hur jag mötte London den 14 mars 2008. Hon skrev en fanfiction om Harry och Severus i ett kontroversiellt förhållande som intresserade mig väldigt mycket. Självklart när hon efter hon avslutat historien frågade sina läsare om deras åsikter så var jag tvungen att dela med mig. Fick hennes msn den natten och vi pratade, skrattade, flirtade och hade allmänt trevligt hela tiden. På morgonen när hon gick och lade sig gick jag direkt ut på Bilddagboken och lade ut att jag vandrade på små rosa moln. Kanske borde jag förstått att det var hon jag skulle bli djupt förälskad i redan då?

Fan, under åren har jag träffat så mycket fantastiskt folk som ligger mig nära och som jag aldrig kommer önska mig utan. Tyvärr kan jag inte skriva om er alla nu, men, ni finns här inne i huvudet med alla minnen jag har med er!

PEACE OUT!

Aloha! Det är så frustrerande det här med sömnen och svårigheter med att somna respektive vakna. Jag har sömntabletter på recept - Atarax - men grejen är att de håller i 12 timmar a.k.a jag somnar men jag vaknar inte förrän det har gått minst den tiden. Oavsett hur trött jag var till att börja med. Inte direkt praktiskt till skolan, eller hur? Nej, precis så därför tar jag dem endast på helgen. Detta leder till, naturligtvis, att jag somnar inte under veckan får därför bara några timmars sömn och tar igen det med 14-16 timmar varje natt på helgen. Ett bra system när det fungerar.

Nyckelordet är självfallet fungerar. För att likt mina insomningsvårigheter som går i perioder gör också mina svårigheter att vakna. I två veckor nu har det varit stört omöjligt för mig att vakna. Jag har missat spanskan respektive kemin en gång och kommit för sent så många gånger att det har blivit ett internt skämt i klassen att jag alltid kommer för sent.

Idag... var ingen skillnad. Moderskapet panikväckte mig 8.55. Now, bussarna går varje heltimme och är framme i Karlstad varje hel och halv. Men snabbussarna ligger längre bort och jag får astmaanfall när jag försöker gå dit nu på vintern. Då kvarstår 801:orna som tar en timme. Idag blev då utfallet jag skulle blivit tvungen att åka med 10:00-bussen och vara framme 11.20 - om man räknar med stadsbussen till skolan. Biologin är mellan 11.00-12.40 och är självklart min sista lektionen för dagen.

Resultatet? Jag blev hemma. Sjukt frustrerande med tanke på min bakgrund. Påminnelsen jag får varje dag jag är hemma eller varje enstaka lektion jag missar är inte trevlig. Det sista jag vill är att säga att jag hatar situationen men jag ogillar den verkligen skarpt. En lärares erbjudande att gå till specialpedagogen låter väldigt lockande för tillfället. Såpass lockande att jag ska nog slänga iväg ett mejl och be om en tid. Detta fungerar inte längden.

PEACE OUT!

Aloha! Jag sitter här i mörkret med musik i hörlurarna och en TV som visar TV4 i bakgrunden. Ja, jag kollar på Handbolls-EM trots att jag för mindre än 5-10 minuter sedan inte visste att det pågick ett EM nu. Live and let learn, right? Men ska jag vara ärlig så har jag faktiskt fattat tycke för just handbollen sedan idrotten i måndags. Sport är roligare när man förstår vad som försiggår. Känner samma sak inför amerikansk fotboll sedan jag såg Benknäckargänget och fick reglerna förklarade för mig av Fontana.

Idag har dock varit en sådär omtumlande dag. Ena sekunden så sitter man leendes med tankarna på alla underbara stunder i livet och i andra slår något slint i huvudet på en vilket kan resultera i en dator som tjuter. Vilket också blev mitt resultat. Inför detta tjutande som skrämde skiten ur mig - datorn är dörrhållet till en värld jag känner mig trygg i - och stressande för att jag skulle hämta mat så bröt jag ihop.

Det är intressant att jag berättar det, tycker jag. Min hjärna har varit så inställd på att folk förväntar sig att jag ska må bra nu så jag har inte velat erkänna dessa stunder då man känner sig som Atlas med himlavalvet på sina axlar. Stunder då bara tanken på att någon ska prata med en, att något ska gå fel, att det är något man måste göra, etc. får en att krypa ihop till en skakande liten boll med ett sinne som penetreras av alla hemska minnen och tankar man har tills väggarna man byggt brister.

Detta händer mig fortfarande varje dag. Varje dag kan jag urskilja ett tillfälle då jag måste koncentrera mig det där lilla extra för att inte ta känslorna för långt. Det kan vara allt möjligt som triggar detta inom mig. Även något så litet som för någon vecka sedan då jag såg en lång man komma gående mot mig. En man vars silhuett i mörkret urskiljde en tjock arbetsjacka med reflexer på och en upprullad mössa på huvudet. Detta är något jag kommer ihåg från min far så det var bara naturligt att det högg inom mig.

Med det positiva med dessa tillfällen är att jag kan nu urskilja dem. Jag kommer ihåg en tid då mina sinnen krävde musik för att framkalla känslor överhuvudtaget. Då jag för att bli glad var tvungen att lyssna på en låt som förde fram diffusa minnen om gammal lycka eller för att bli ledsen behövde bara göra samma sak. Jag känner saker nu. Jag kan känna igen glädje, sorg och hela det känslomässiga spektrumet däremellan nu. Starkare för var gång jag kämpar. Så visst får jag ha dåliga tidpunkter, dagar eller kanske hela veckor för nu har jag dem i alla fall.

PEACE OUT!

Aloha! Long time, no seen, eh? Jag skulle faktiskt ta det som något bra. Började skriva på den här bloggen när jag fortfarande mådde rejält kasst och bortåt sensommaren började jag må bättre så, tja, jag slutade skriva. Men nu är jag här igen...

Började som en jävligt bra dag. Tog mig flera timmar långsamt vakna till och sova ut, hängde med lite folk i skolan, skämtade och hade kul, fick reda på ett prov - till och med spanskan gick bra! Träffade en gammal vän jag inte pratar så ofta med på bussen. So far so good, right? Förutom att jag de senaste dagarna har varit utom mig av oro för en person jag älskar. En person som ställdes inför ett val som hon inte gillade för ett par dagar och som jag inte hört något från.

Det har varit total tystnad från henne och det har varit bortom hemskt. Men så kommer jag hem och hon är online, och hon beter sig om inget hänt, och jag blir så fruktansvärt arg. Jag ville bara skrika och skaka hennes axlar för att få henne att fatta att jag oroat mig, att jag saknat henne, och FAN, hon kunde ha hört av sig att hon var OK. Nonchalans är dock det bästa ordet jag kan använda beskrivande till hennes sätt.

Och jag... jag vet inte vad jag ska göra för samtidigt som hon gör mig glad, trygg, älskad så är det också hon som jag spillt mer tårar på än någon annan. Det blir en snöbollseffekt för det river upp så mycket därinne. Hela mitt huvud fylls med röster av allt jag vill säga, allt jag vill skrika samtidigt som kroppen skakar av behov att få ut det men jag kan inte. Kan inte säga till henne, kan inte säga det här, kan inte säga det till Fontana, inte till liten söt rödtopp, inte till moderskapet, inte någon. Vad som blir kvar är bara ett rum fyllt med fel sorts mörker och kyla och där inne känner jag mig naken, ensam och totalt förstörd. Tankar jag inte haft på länge kryper sakta in under skinnet på mig och jag tänker på vad jag min bakgrund, vad jag gjort, och jag undrar...

Men värst av allt det här att det är just idag. Idag som jag alltid brukar ringa och säga "Grattis på namnsdagen, pappa!"

PEACE OUT!

Aloha! Vem är man? Vem definierar vem man är? Vad gör en till den man är? Hur vet man? Varför ska man veta? Finns det svar på det? I så fall, vad går man efter? Vad man har gjort i livet? Vad man vill göra? Vad man gör? Vad man inte gör? Och vems synpunkt ska man gå efter? Sin egen? Någon annans? I vilken situation ska man bedöma? När man är själv? När man är med folk? När man mår bra? När man mår sämre? Och för den delen, vad är "bra" och vad är "sämre"?

Ska man gå efter intressen? Åsikter? Vänner? Aktioner och inaktioner? Tankar? Begränsingar? Styrkor? Är vem man är bestämt efter vad man vill göra eller det man väljer? Utvecklas man eller är man alltid samma person? Om man utvecklas, varför utvecklas vi? Vilka händelser leder till att vi gör det? Om inte, varför då? Är man ens en person eller är man flera? Om man är flera, när är man vem? Varför är det då så? Om man är en person, varför är man då så olika? Har man olika lager som olika personer får så? Vem bestämmer i så fall vem som får se vad? Har man ett äkta jag eller fejkar man? Kan man "vara sig själv"? Finns grupptryck?

Varför är man olika? Vad är de "olika"? Har "olika" starka gränser eller smälter de samman? Varför passar vi ihop med vissa och vissa inte? Hur kan vi veta vilka gillar och inte? Varför gillar och ogillar vi? Finns det katgorier över "olika"? Om så, vilka är de? Är det stilarna? Blondiner, tänkare, emo, arbetsnarkomaner, konstintresserade, maskulina, feminima, ensamvargar etc? Existerar dem ens? Om så, varför? Och vem sätter gränserna? Vad är gränserna? När är man något och när blir man något annat? När är man "jag" och när är man "du"? Vad är "dem"? Är de flera "du", flera "jag" eller är de bara? Är de individer eller är de en enhet? Om någon lämnar, vad blir då den? Varför?

???????????

Vem? Vad? Hur? När? Vilket? Vilka? Varför?

Vem är jag?

Vem är du?

Vilka är dem?

Vet vi det?

PEACE OUT!