Linar en Mith'Arwen

Aloha! För det första vill jag rätta ett litet misstag. Det var Europa som Zeus den vita tjuren fick barn med. Om jag nu varit duktig att skriva detta direkt när jag kollat upp det så hade jag kunnat berätta namnet på barnet, men alas, tyvärr, jag var för lat. (Det faktum att mitt exemplar av Prismas Stora Bok om Mytologi ligger mindre än en meter ifrån mig, det tänker jag inte på.)

På tal om böcker... Jag har varit "dum" nog att låna ut Sofies Värld till Auntie efter att ha bläddrat lite i den. Hur galet är inte det? Nu vill jag ju läsa den! Typiskt nog hamnade jag på sidorna om brevet där han beskriver vad filosofi är för Sofie. Speciellt den delen där han talat om kaniner och barns ovana syn på världen. Hur ett litet barn som ser sin far flyga litar fullständigt på att fadern faktiskt flyger medans modern, som är världsvan, skulle tro att hon är galen om hon skulle se samma situation.

Med det hela menar han ju att barn fortfarande lär sig hur världen är medans vuxna vet hur världen ska vara och inte kan se ur denna bubbla. Han menar också att filosofer strävar efter barnets syn på världen där inget är rätt eller fel, normalt och onormalt, vanligt och ovanligt etc. Han beskriver det hela genom att säga att vi föds på tippen av en kaninspäls och allt eftersom vi växer så kryper vi längre in mot huden, där vi trivs i kaninens varma och skyddande miljö. Att vi stadgar oss där inom ramen av vad som är världen, tror vi.

En gång så fuskade jag faktiskt på ett fysikprov. Jag ritade en svamp på min hand. Läraren hade ingen aning att det var ett slags fusk, för det var ju bara en svamp. Eller hur? Men jag såg det annorlunda. För mig så stod svampen för "Jag vill bo i en svamp annars får jag kramp" som i sin tur hjälpte mig komma ihåg ordningen av något fysiskt som jag i nuläget glömt bort. Men grejen är, för läraren var det en vanlig svamp och för mig något helt annat. Det visar ju att inget är svart och vitt, det finns inga rätt eller fel, det är ju bara en uppfattning vi har. En uppfattning som jag anser är ett bevis på att världen är vad vi ser den att vara och oftast är den synen intränad recis som ovan. För ett barn så flyger fadern och för en vuxen så är modern galen om hon ser fadern flyga.

Min lilla avslutningsfråga är då: Vart skulle du helst vilja vara? Vid kaninens hud där världen är vanlig, trygg och säker eller pälsens tipp där världen är ovanlig, spännande och oförutsägbar?

PEACE OUT!

Aloha! Jag blev just lite smått chockad. Jag har aldrig varit den som trott på diverse gudomliga makter. Men jämt nyss satt Cleveland och jag och pratade om en bok som handlade om den grekiska mytologin. Hon hintade lite åt att hon trodde på de grekiska gudarna, så jag frågade. Och i den splittsekunden som jag tänkte fråga så upptäckte jag att jag trodde på dem! Så där satt jag, troendes på mytologiska gudar och gudinnor när jag i evigheter distanserat mig från troendet på gudomlighet.

Jag har fortfarande inte listat ut hur det gått till att jag tror så här. Ända sedan jag kan minnas har gudomlighet helt enkelt inte funnits. Men när jag tänker på det nu så är det ju logiskt, eller hur? Jag har alltid trott att vart det finns rök finns det eld och tror jag definitivt på mytologi av diverse sorter. Och detta är ju grekisk mytologi, och romersk om man nu vill se det så.

Tänker man, så kommer flera andra förklaringar fram. Och ja, jag vill kunna förklara allt jag tror på och hålla fast vid det som känns rätt för mig. Till exempel att dessa är en del av detta oförklarliga detet jag pratat om i tidigare inlägg. Att de är urgamla varelser med vissa specifika gåvor. Att de är gudar och gudinnor. Och ja, alla andra exempel och förslag man kan komma på.

Men, vad jag alldeles nyss kom på att jag faktiskt tror, är att de är en urholkad idé ur detta detet. En bild, en personifikation av något specifikt, att hylla, att be till, att tillkalla. Som jag pratat om förut, att detet blir det som personen i fråga tror att det är.

Det finns dock ett fel med detta. Om de nu är en falsk bild av något övermäktigt, hur kunde då Zeus stiga ner till jorden som en vit oxe, eller hur nu historien gick igen? Hur kunde hans halvblodsdotter Europa födas? Och hur kunde årstiderna skapas att hon, vars namn jag glömt, blev förd till underjorden och tillbaka igen var sjätte månad?

Förklaringen hänger inte riktigt med historierna som finns. Och visst, jag säger alltid att vi människor inte är menade att förstå, men, som den människa man faktiskt är så finns behovet att förstå där. Det här kräver, för mig, ett långt samtal med någon jag kan byta idéer med tills jag hittar något som känns rätt. Det krävs också att jag får koll på vad legenderna säger och inte bara något något vagt minne från när jag läste hela religionsboken i mellanstadiet. Vilken tur, för mig, att jag ändå planerat att läsa en tjock bok om just ämnet den kommande tiden...

Nåja, jag ville bara få ut mina tankar om något nytt redan innan jag kommit underfund med det. För att få en idé om hur jag funderar fram något nerskrivet. Ska försöka sova nu dock. God natt!

PEACE OUT!

Aloha! Jag har, sedan inatt, funderat på vad som är vackert. Det hela började med att London skrev en massa underbara "historier" som vi kallade dem. Jag fick tårar i ögonen för hon kan läsa mig rakt av och måla mig med ord som obeskrivligt underbara. Jag skäms nästan för mitt eget sätt att skriva när jag läser något från henne.

Hon sa att hon påminns om en porslinsdocka, a China doll, som en gång i tiden varit oskadad, så underbart perfekt, men som nu är täckt av små, ärriga sprickor från smärtan av dockans erfarenheter när hon tänker på mig. Att hon påminns av ett stormigt berg, när hon tänker på mig. Ett berg som är så svårt att nå toppen, att det gör så fruktansvärt ont, om alla hjärtskärande upplevelser på vägen men när man äntligen når toppen så är det värt det. Att jag är en vacker duva för en konstär utan inspiritation som i sin frustrationen rivit sönder alla sina verk tills konstnären ser den där duvan som är så vacker att den skapar tusen tavlor.

Jag har inga ord för det hon skriver. Jag sparade alla historier och jag har läst dem om och om igen. För varje gång, så är känslorna så råa såsom första gång jag läste dem. Jag är så försvunnen i dem att jag inte ens vet vad jag ska skriva nu...

Men, kommer ni ihåg när jag skrev om en fanfiction där Draco vet att han kommer och dö om man han ger in och älskar (Ja, jag använder det ordet nu) med Harry? Det var också något jag fastnade för, och läste om och om igen. Jag vet att jag tänkte, varje gång, att om något är så fruktansvärt vackert, om ändå bara för några små stunder, så är det värt att dö för. Smärtan, och till och med döden, gör det värt det för då har man kämpat sig dit så är det så awe-inspiring att tårarna rinner av lycka. Hela kroppen skakar av känslor för vad man upplever. Man tänker att jag kommer aldrig glömma det här och man skulle göra det igen ögonblickligen.

Så lever jag mitt liv. För mig, är det äkta skönhet. Om det inte är värt att dö för, då är det inte vackert, då är det inte perfektion, då är det inte kärlek...

"--You remind me... Of that first kiss... You remind me of being scared to show yourself completely... To be vunerable and nervous of not how to do it properly... You remind me that perhaps if I did it wrong even the slightest... I would be pushed back roughly and be all left alone... Standing by myself and no one to kiss...You remind me to lose myself in the moment...You remind me to overcome my fears, my thoughts, my mind... My everything and lose yourself in the moment...You remind me that it's OK to live through the moment...--"

PEACE OUT!

The Sounds - No one sleeps when I'm awake

Aloha! Kan ni tänka er, nu ligger jag här och skriver igen. Helt full av tankar men inget som vill komma ut för de är så många. Hur ofta händer inte det? Ganska ofta. Grejen är att ibland har jag oftast för mycket tankar. Jag ser dem flyga förbi i huvudet, typ som den där skärmsläckaren där textremsor susar förbi på skärmen. Bara... jag har för många textremsor i olika storlekar, färger och typsnitt att jag inte kan separera dem.

Och nej, jag skojar inte, jag ser verkligen mina tankar så. Och sedan min egen röst som i olika tonlägen påpekar vad som sägs i textremsorna som är mest aktuella för tillfället. Mestadels så är textremsorna också som citat ur en redan skriven text, highlights av vad som i texten är viktigast. Bara att istället för att de redan är nedskrivna så är de förslag över vad jag ska skriva. Oftast när jag ska skriva ett inlägg, så är hälften redan mentalt skrivet innan behovet att få det "på papper" blir för stort. *le*

Även det här inlägget var förberett. Jag har redan beskrivit hur mina tankar "ser ut" och därför plockade jag direkta citat från det samtalet för att skriva det här.

När jag sitter och funderar över saker, typ hur jag ser på saker och ting, så sitter jag och mentalt pratar med mig själv. Också här hör jag min egen röst med egna tonlägen beroende på personligheten som den rösten har. Jag kan sitta och föra hela diskussioner med flera olika versioner av mig själv, lyssna på deras argument och fundera på saken hur deras synpunkt. Ibland kan det hända att jag svarar högt. Någon i mitt huvud kan säga något och jag svarar högt "Jo, så kan man ju också se på saken. Men det går att tänka så här också..." Speciellt när jag gör något metodiskt arbete, typ att städa, så går jag runt och muttrar för mig själv.

Ibland, speciellt när jag inte gör något av större betydelse och har ganska tråkigt, så sätter jag på en mental film. Oftast så är det en scen ur en fanfiction som jag sitter och tittar på, lyssnar på och integrerar med. Det kan också vara något jag skulle vilja göra eller vara med om. Så jag placerar mig själv i filmen och upplever det precis så som jag vill uppleva det. Det är därför jag har så lätt att fastna i drömmar, varför jag kallar mig själv för en självklar drömmare. Det händer också att jag intalar mig själv att jag vill ha saker bara för att jag placerat mig själv i en viss situation...

”--It briefly occurs to her that it’s pathetic that she feels more at home in a place that doesn’t exist than in this world she’s living in.--”

PEACE OUT!

Aloha! No long, no see! Shit, jag vet inte ens vad det var jag skrev senast, men mycket har hänt. Begravning, Arvikafestivalen, luftrörskatarr, även lite på kärleksfronten... Orkar inte ta upp det med begravningen nu. Fick en, ska man säga, relaps igår så såret känns lite för rått ännu. Men Arvika... Shit, Arvika, Arvika, Arvika!

Så jävla underbart, kan jag lova. Jag hade mina stunder där jag kände att ångesten skulle ta över, men fan, jag vägrade ge upp. Och det är nog det jag ser som bäst med hela tillställningen. Det faktum att jag tog kontrollen över mig själv. Jag duschade till och med i gemensam dusch, för Morgana's skull! Jag träffade redan kända underbara människor, jag träffade nya underbara människor och jag träffade underbara människor jag förlorat kontakten med och hade hejdundrade kul. För att inte ens tala om vad Arvikafestivalen är till för egentligen. *le*

Tragiskt nog började jag bli sjuk på torsdagskvällen och på lördageftermiddag var det så illa att jag fick mitt första, riktiga astmaanfall. Då var det liksom kört och jag fick åka hem. När jag inte var bättre efter en vecka, och började bli sämre igen, blev jag övertalad av London att åka till farbror doktorn. Väl där fick jag reda på att min förkylning utvecklats till luftrörskatarr p.g.a min astma och min rökning. Så, redan då när han sa det så bestämde jag mig att nu jävlar är det dags, nu är det stop, jag ska bli rökfri. Men, uhm, ja, det går lite sådär med den saken än så länge men slå på fan och hans moster om jag inte lyckas!

Som vanligt när det gått lång tid utan uppdatering så har jag inte blekaste koll på vad jag ska skriva och därmed inte heller vet jag hur jag ska formulera det så jag sätter punkt här. Men mer kommer, om inte annat referenser till vad som hänt den senaste tiden!

PEACE OUT!

P.s, jag fick ta ett blodprov och jag är panikslaget rädd för sprutor så jag tjatade till mig en lila, glittrig blyertspenna som pris för att jag gjorde det. *le*

Aloha! Okej, first off, jag är så bloody trött på alla som skriver till mig på Qruiser som är 30-40+. Hade jag velat en extra mor- eller farförälder hade jag bett om det. Charmen att skälla ut er har liksom också försvunnit efter flera sexuella erbjudanden om dagen i över ett år. Det var kul, ett tag, när ni skrev till både mig och Liten söt rödtopp, då materialet för förolämpning var totalt, men, shut the fuck upp nu, okej? Så, den lilla ranten över. Nästan...

Second off, jag har skickat mitt första fungerande internationella sms! Abstinensen var stor, desperationen oöverkomlig och behovet gnagade, så jag antar det var därför! Jag har skickat, och fått ett svar, av London, i ja, London-staden. Och roligt nog, även i sms kallade hon mig för China Doll. Underbart och gulligt värre, eller hur?

För det tredje... Det här med fina kalas, ja, ni vet, sitta-och-le-kalas? Där man ska vara fint uppklädd och föra sig efter oskrivna sociala lagar? Ja, dem. Bara ett ord: Varför? Varför ska det finnas regler för att fira eller umgås på? Till exempel om någon fyller år, varför måste hela tjocka släkten samlas hemma hos personen i fråga och dricka kaffe samt äta tårta och kakor efter konstens alla regler? Det är så stelt, up-tight och socialt uttröttande att i timmar sitta och skvallra, på fint vis, självfallet? För mig är sådant mer ett sörjande än ett firande. Kan man inte spexa upp det hela och ha kul istället för "trevligt"?

Fick denna tanke av en viss person som de senaste dagarna nästan tjatat öronen av mig av hur man ska och inte bete sig, göra, säga, ge bort och allt kan komma på på en begravning. Håller fast vid min plan, på mina kommande födelsedagar ska jag lämna hemmet ostädat, en skattkarta till kylskåpet där det finns något tårtliknande, med instruktioner att ta en bit och sedan åka iväg och göra vad ni vill för att fira mig. Och, på min begravning, om ni känner för att supa skallen av er på energidryck, springa konstsim på rullskridskor i en sådan ordentlig hall medans ni sjunger Allsång på skansen-låtar för full hals? Gör det!

PEACE OUT!

Aloha! Jag borde, kanske, jobba lite på någon slags packlista. Men jag väntar tills jag pratat med Auntie om vad som kan vara bra att ha med. Vilket är en total ursäkt, självfallet, för även om jag har har så tråkigt att jag vill klösa ögonen ur mig, så orkar jag inte. Musik är bättre! *le*

Jag väntar på slutintaget för Gymnasiet. Extremt mycket nu. Det är nämligen så att jag varit helt och hållet inriktad på att de skulle komma nästa vecka. När jag var i Arvika. Min hjärna har då sagt "Hopp, då får vi väl vänta tills veckan efter, eller hur?" Inget mer med det, right? Right. Jo, visst, tjena... En kompis till mig spräckte nämnligen min lilla säkra bubbla igår när hon nämnde att SYV sa att de kunde komma vecka 26 redan, inte bara 27. Så självklart springer jag runt som en halshuggen höna i tron att resultatet kan kanske, förmodligen, förhoppningsvis, jag vill, imorgon eller på fredag! Så tiden kryper fram. Suck. Man ska tydligen plågas lite innan man får reda på hur ens framtid kan se ut.

Okej, jag plockar allt ur arslet nu, för jag känner för att skriva men skallen är tom. Och ja, jag erkänner mig skyldig till brottet att skriva, sudda ut, börja om, sudda ut, etc...

Ååh, nästa brillianta idé! Nostalgi! Som sagt, lyssnar på musik, och helt plötsligt så hoppar Spotify igång Dragostea Din Tei med Haiducii! Hela kroppen ryser! Jag kommer ihåg när den gick, och gick, och gick, och bytte man radiokanal, ja men då fan spelade de den där också. Haha. Sedan kom skivan Absolute Music 46. Den första och sista, tror jag, skivan jag någonsin köpt. (Nej, köpte A-teens första också) Jag var besatt av den skivan och jag bara skulle ha den. Synd att den är helt repig nu, men... Ååååh, minnen! *ler som ett fån* Jag älskar Spotify, nu slängde det igång Jimmy Janssons Som sommaren...

Haha, och jag ska till Arvikafestivalen? Men alla har ju något smärre pinsamma barnminnen. Eller pinsamma och pinsamma? Have Pride damnit! Äsch, ger mig nu i denna minnestrip. Rocka på! (Ja, Markoolio feat. The Boppers)

PEACE OUT!

P.s, jag slänger in all musik jag gillar, någonsin gillat eller som betyder för mig då det är kopplat till ett speciellt minne i samma spellista. *le*

Aloha! Det börjar dra ihop sig nu. Var på apoteket nyss för att hämta ut mina sömntabletter när moderskapet börjar prata om att jag bör nog köpa sådana där små schampooflaskor, öronproppar, småplåster, skoskavsgrejer m.m. Inte trodde jag att jag hade en överbeskyddande mor, men, lite kul är det ju. Att få en sådan konfirmation att snart händer det! Jag åker ju till Arvika om en ynka vecka! Det enda jag pratat om är gummistövlar. *le*

Det blir mindre festivaler i sommar än först beräknats, och hoppats, på. Från E-tuna Spring Pride, Karlstad Pride, Stockholm Pride, P&L och Arvika till Arvika, Karlstad Pride och Sonisphere. Morgana dock, det blir Depeche Mode och Metallica till sommaren! (Och The Hives samt The Sounds!)

Är på ett sådant roligt litet humör nu. Ingen aning om varför, eller ens vad egentligen. Kanske för att mitt liv börjar ta en sådan där riktning jag längtat efter. Det är sommar, jag slipper Jättesten (Ja, skolan på top-5 av värsta i landet), börjar om på nytt snart, känner mig inspirerad, och dra på trissor, jag känner mig till och med lite kär! (Kanske också därför jag känner mig så passionerad för okonventionella förhållanden då det är ett poly-"drama" inblandat.)

Jag känner mig glad och på gång despite allt som hänt. Almost blessed by the very same events. Det känns inte heller så viktigt att komma in på TIME, för gör jag inte det, så kommer jag ändå in på Natur som jag kan gå ett år och sedan söka om. På så sätt får jag ju också läsa fler kurser och tillgång till fler personligheter. Kanske jag inte får det där behovet att prata med en person som för länge sedan sade upp kontakten med mig, som jag fick igår. (Även om jag fortfarande har personen på min MSN-lista. Han är till och med inloggad nu.)

Nah, jag kan inte beskriva mig själv i flytande ord just nu, så jag sätter punkt här! *le*

PEACE OUT!
Följ min blogg med bloglovin

Aloha! Är det inte dags vi är lite mer spontana? Igen, det här med sociala regler om vad som är okej och inte. Folk som är spontana, roliga och skiter apa i vad folk tycker när de gör något de känner för kan ofta bli beskrivna som, tja, galna? Pinsamma? Ohyfsade? Ja, och annat.

Pratade med London nu. Tydligen har jag visat henne många sidor, men inte helt min riktigt spontana, barnsliga sida. Hon visste inte att den fanns. Naturligtvis, så berättade jag för henne...

"It's not childish, per se, though. It's just... I don't care what people think of me, if I want to play with rubber swords in a grocery store, I do that. (In fact, I did, on... thursday?) If I want to buy one cherry just to see if it would be so cheap that I can't even pay for it, then walk back in the store to buy one more, again and again, until I have a bag full, I do that. (I did that, too.) My mother was ready to die of embarrasment, but in the car, we all laughed as I ate my one cherry. (The guy I bought it from recognised it as a joke and actually charged me 1 SEK for it ^^ )

If I can't walk around a table to get to the empty seat, then, well, I crawl under the table to get there. (Did that on a birthday celebration a few weeks ago.) If I feel like going through Stockholm wrapped in my Pride-flag 'cause I'm cold, or simply because, I do that. (And guess what? I did that too, on June 9th.)

Is that childishness, spontaniousness or self-confidence?"

Och, jag har en lista med saker jag ska göra innan jag dö. Bland annat att klä ut mig till pacman, hålla något skummande medel i en fontän, spela tic-tac-toe i en öken, gå vilse i (staden) London, skjuta en spruta i rumpan på någon, äta en glass i varje land jag besöker m.m. Visst, det är väl inte direkt spontant, men tänk, vilken inspiration man får av en sådan lista. Att göra en punkt kanske får en att tänka "Åååh, det måste jag ju också göra!" och sedan bestämma sig för att göra det.

Att stoppa sina impulser och tänka en andra tanke är bra i vissa lägen, men vad fan, när man får ett helt oskyldigt, roligt förslag i huvudet, gör det, färga världen lite gladare! Och varför inte tänka på Anonyma Klubben när man har en krona eller flera över?

PEACE OUT!

P.S, kan också lägga till att jag gick i strumplästen genom hela Drottninggatan i Stockholm och in på Shock Store så. Många vart lite fundersamma: Jag bara log.

Aloha! Jag sitter och läser en fanfiction nu, vid namn Good Life Becoming. Den handlar om hur Harry, Draco och Severus sakta men säkert blir vänner som sedan utvecklas till något mer. Så klart måste ju Harry berätta för Ron om hans förhållande med inte mindre än två män, på samma gång. Reaktionen han får är: "It's unnatural!" Men är det?

Som ni som följt bloggen en längre tid säkerligen vet, har jag kanske en väldigt öppen syn på det mesta. En syn kanske inte många håller med om. Men com on? Är det verkligen fel, till och med onaturlig? Vad som är "naturligt" och inte är väl ett begrepp där man inte jämnför med normen, men vad som faktiskt händer i naturen? If so, så är ju människan också ett djur. Och om jag inte minns fel från diverse biologilektioner, böcker och Animal Planet-dokumentärer så är människor faktiskt väldigt löjliga när det gäller sociala regler om vad som är accepterat, eller hur?

Många djurarter är inte så noga med att hålla sig till en partner. Sure, det finns de som "mate for life" men så vitt jag vet är det ganska ovanligt, alltså inte majoritet. Jag orkar inte ta itu med som faktiskt händer, men ta en kik på ovanstående exempel så vet ni vad jag menar.

Om vi nu ska prata i mänskliga påhitt, typ det här med kärlek. (Jag säger mänskliga påhitt väldigt löst, för jag såg våran katt när hon var så otroligt dökär att hon följde sin kärlek som en "lovesick puppy" överallt.) Vi hittar på något otroligt, som den äkta kärleken, den där man inte kan leva utan. Men sedan ger vi skiten regler? Typ, "du ska hitta din livskärlek, men det får bara vara en, du får bara vara med den personen, och är du tjej måste personen i fråga vara en riktigt familjekarl!" Come on! Det är ju som att köpa en tårta och sedan bara titta på den. Look but don't touch.

Varför limitera sig? Missförstå mig rätt, de som väljer och känner att de vill ha ett "mate for life"-förhållande... Perfekt, jättebra, underbart! Jag är glad för er skull. Men om jag känner att det inte riktigt stämmer för mig, att jag vill älska flera, både i grupp och i separata förhållanden, eller att jag helt enkelt bara vill älska en person men ha sexuella förhållanden med andra, ska inte jag få det då? Borde inte andra, med andra val, vara glad för min skull?

Nej, vad jag tycker är onaturligt är att sätta restriktioner, speciellt när man hela tiden säger "You can't help who you fall for".

PEACE OUT!

Aloha. Jag var och såg honom nyss. Jag är faktiskt glad för hans skull nu. Han såg väldigt lugn ut, fridfull. Precis som om han somnat, och var mitt i en snarkning när han blev frusen i tiden.
Det var fint...

Aloha! Några dagar efter allt, så fick jag en sista present av mitt faderskap. Jag fick ett examenskort utav honom, och en dikt samt en hundralapp som för alltid ska ligga i det kuvertet. Men, jag tror faktiskt inte det var "huvudpresenten", inte slutavskedet...

När min gammelmorfar dog av gammal ålder, så visste vi alla om det. Jag hade till och med gjort en "profetia" om det en och en halv månad innan. Så det kom inte som en överraskning när telefonen ringde klockan tre på morgonen den 16 Augusti 2007 att han avlidit. Vad som inte heller var överraskande nu i efterhand var att han exakt tre timmar senare stod bakom mig och gjorde sitt meddelande tydligt: Det räcker nu. Jag gav dig tre timmar. Sörj mig inget mer nu.

Det verkar som om min pappa gav mig lite mer tid än så, nämligen några dagar. I förrgår, så såg jag en bild av honom och allt brast, på det sättet jag ville. Jag hade inte världens koll på tiden, men jag grät ett bra tag innan den energin fanns bredvid mig igen. Skillnaden var att Åke stod bakom mig, på samma sätt han gjorde när han vakade över mig som liten, på avstånd. Pappa, on the other hand, lade sin arm runt mig och strök mig i håret och sa att det var lugnt, det räcker nu. Oavsett hur jag än försökte, hur mycket jag än ville, så kunde jag inte få ut en enda tår, inte den minsta snyftning.

Strax efteråt vart jag fruktansvärt trött, men ändå inte, såsom det nästan apatiska tillstånd jag befann mig i istället för sömn när jag mådde som värst. Så jag gick och lade mig, somnade och vaknade några timmar senare och allt var bra. Det kändes okej, det kändes över, jag kände ingen sorg längre. Saknad? Ja. Ledsamhet? Nej. Ändå var inte det nog...

När jag öppnade min mejl, vet ni vad jag hittade? Ett mejl från festivalen Sonisphere. Den som det görs reklam om på TV, den som Metallica ska spela på. Jag hade fått ett funktionärsjobb där, en möjlighet att se Metallica spela, live, utan att ens komma ihåg att jag anmält mig... Det finns inte ett enda litet tvivel i hela mig att det var Pappa som gav mig detta. En otrolig möjlighet, en önskan från honom han ville dela med mig. Det tror jag var det stora, det sista men ändå inte, ett minne för livet att komma ihåg honom från...

Min pappa gav mig Metallica, även om det inte är helt hundra säkert på att jag kommer dit, men jag fick chansen, möjligheten...

Hej... Just nu, mår jag ingenting. Totalt och fullo ingenting. Inte ett skit. Inte ett enda jävla dugg. Jag har inte ens en tanke i huvudet. Nada. Det är nattsvart i mitt huvud. Alla röster är tysta, precis som om de håller en väldigt lång, sörjande tyst minut. Det kan hända, ibland, när jag blir påmind, att någon liten jävla Jen säger "Han är död." ... Och jo, visst är han det.

Jag orkar inte längre prata i kodord. Det går inte, så jag ber om ursäkt om jag säger något olämpligt, men nu är det dags att den här bloggen blir vad den var tänkt som: Ett skrivande utlopp för mina tankar. Existerande eller icke.

Min pappa är död. Som i totalt väck. Som i att han lever inte längre. Som i att jag aldrig kommer få prata med honom igen. Som att jag aldrig mer, fysiskt, kommer få se honom igen. Inte ens för att fråga varför...

Han tog livet av sig...

...natten till min skolavslutningsbal för 9:orna.

Och jag... jag fick reda på det, när jag skulle börja göra mig i ordning. Jag tror jag var arg först. Lite kanske. Det försvann. För jag känner ju han så väl, eller hur? Jag visste precis hur han tänkte, jag kunde förstå varje beslut han tog, så jag förstod detta också, right? Jo, det gjorde jag. Så jag kunde inte vara arg. Jag kunde inte skälla på honom, jag kunde inte vara ledsen, jag kunde inte göra något, för jag förstod. Perfectly, chrystal clear. Det har också varit något på känn, eller hur? Jag tror jag förstod, redan i början av December, när han ringde och berättade om sitt första försök. Jag tror till och med jag förstod lite till för varje gång han åkte in tillbaka till avdelningen. Så kommer det som en chock? Nej, inte direkt.

För jag för i helvete förstår!

Så hur fan ska jag då lyckats och bryta ihop så miserabelt att jag kan ta itu med skiten?! Hur jävla lätt är det, när jag är så förstående och kolugn över det hela? Mycket skit har jag fått, och jag har bearbetat det med att göra det hela lite värre för mig, gråta mig själv tills sömns i självsympati, och vaknat nästa morgon återuppstånden like the phoenix out of the ashes och accepterande att Detta. Är. Mitt. Liv....

Säg bara hur jag ska göra så att dammarna släpper, så att jag gråter och gråter och gråter tills mina ögon svider fysiskt så att jag kan hantera det! Snälla!

Aloha! Jag har haft för mycket att tänka på på sista tiden hence my too-long absence. Speciellt igår. Allt från vem jag är, romantiska fantasier, religion, etik till vanligt strunt. Att jag nu lyssnar på en låt som gör mig nästan hög hjälper inte det hela. Grejen är att låten får mig att tänka på satanism, som får mig att tänka på en miniserie som heter Revelations, som när jag såg den fick mig att fundera enormt på religion och "högre makter". Det med satanismen får också fram en slags magisk känsla inom mig (det som gör mig "hög") så jag sitter typ och gungar i sidleds, njuter och känner mig allmänt... religiös och nästan besatt av något. Mig själv kanske, min själ?

Grejer är att jag tror jag tror på djävulen. Eller nej, jag tror inte på den som en ensam grej, men jag tror på demoner. Kanske därför jag faschineras av just satanism, även om jag kan erkänna att jag vet ingenting om den rörelsen. Det känns bara... rätt? att fascineras. På samma sätt jag gör med Wicca. Jag är väldigt intresserad av mörker, som märks kanske genom att varje gång jag får chansen så vänder jag på dygnet. Jag beundrar också Morgana och inte Merlin, även om jag är intresserad av hans mor (eller är det far?) som är en incubus/sucubus (st?) (= förföriskt demon).

I en fanfiction jag läser beskrivs också Avalon som den enda platsen i den här världen där det finns en källa för mörk magi, vilket gör att jag även fascineras av det. Inte konstigt, eller hur? Morgan/a le Fey (m.m.) var ju The Lady of the Lake.

Ända sedan Revelations och några diskussioner med mitt faderskap och CA, har det här ämnet varit constantly on my mind. Pratade också med Fontana för någon vecka sedan om en teori jag har. Också den baserad i en fanfiction. Det är så att i den är Harry djupt troende i en fiktiv religion kallad Havanism där de tror på det gudomliga som The Great Godesse. Han studerar också för att bli präst. Han träffar också en mindre canon-karaktär kallad Blaise, som valt att bli döpt och är troende katolik. När de i slutet slåss mot Voldemort släpper de lös en så awesome kraft att de dör, i princip. Men de separeras och Harry får träffa The Great Godesse. Han frågar varför Blaise inte är med honom och Hon svarar att han träffar en annan manifestation av Henne, nämnligen Gud som han tror på. Hon förklarar att Det manifesteras av vad personen må tro av.

Det fick mitt sinne att snurra. Kanske är det så att det, som jag tror på, finns ett Det, ett Allt som är oförklarligt. Detet är Alltet och därför är Det också vad vi tror på. Det finns kanske en Gud, flera Gudar och Gudinnor, Allah, Buddah, Vishnu, Shiva, Parvati, Thor m.m. för att detta Detet manifesteras utifrån vår tro. Det är för mäktigt och för mycket för att vara "något" och därför märker vi av Det som något vi mer kan förstå. Sagor som skapelseberättelser är något vi kan förstå, det är ett mänskligt påhitt för att vi är för medvetna att vara otroende men för primala för att inte kunna "se" vad det är vi tror på? För kristna blir Detet Gud, för muslimerna blir Detet Allah o.s.v. Det tål att tänkas på...

PEACE OUT!

P.s, jag går äntligen ur 9:an på fredag!

Aloha! Såg nyss ett avsnitt av How I met your mother, som handlade om hur en av karaktärerna förundrades över varför han umgicks med Barney. Det hela spelades ut i ett spontan, mer-och-mindre-lyckat äventyr till Philadelphia som slutade i att de gjorde något helgalet men spontant. Så vill jag leva mitt liv. Sluta tänka och bara "go with the flow", se vart livet tar en.

Förra sommaren var jag och en kompis iväg och fiskade. Jag fick en idé att vi skulle bada trots att vi inte hade någon handduk eller något annat med oss. Till slut så gjorde vi det i alla fall: Jag i klänning och hon i tunga punkarbyxor. Just den incidenten var en sådan liten sak, men ändå något kul att hitta på. Jag vill vara mer spontan. Jag är ganska spontan, bara att jag tänker efter för mycket annars.

Det är möjligt att jag ska till London till vintern, och ja, träffa "London". Hon frågar mig ganska ofta vad vi ska hitta på då, men jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Visst, jag vill se allt som man "normalt" ser där men det är inte toppen på min prioritetslista. En grej jag skulle vilja göra är att bara sätta mig ner på gatan bredvid någon frän person och bara umgås. Hoppa på någon random buss och se vart den för mig. Springa förbi någon urtypisk liten bar i Skottland (vi ska dit också). Fan, det finns så mycket att jag får hjärnsläpp på idéer och de jag kommer på är apkassa.

Har någon sett filmen Yes Man? Jag vill göra som dem, när de hoppar på första bästa plan till Lincoln, Nebraska och går på telefonutställning, football/baseboll-match i mer hejar-anda än de som faktiskt är inbitna fanatiker på ett visst lag, kollar in ett slakteri... Okej, kanske inte ett slakteri, men de hittar på en hel del kul. För att inte ens tala om alla andra stolligheter han har för sig. Skulle inte livet vara underbart om man faktiskt levde efter den teorin att faktiskt säga Ja till allt? Minsta lilla förfrågan och tanke man har? Än så länge är jag, i största fall, ganska lik honom innan han börjar leva så. Det kanske är dags för ändring?

Ja för fan! Dags för att lägga till lite extra i min lilla Severus Snape-självdisicplin!

PEACE OUT!