Linar en Mith'Arwen

Aloha! Vet ni vad? Jag klarade det! Jag åkte till skolan, jag tog korten, spenderade lite tid i biblioteket med ett gäng sköna människor från klassen, gick på ESV och åkte hem! *le* Ärligt talat låg jag dock på gränsen och kämpade mot ångest samt what-not, men, fan, jag gjorde det. Jag gjorde det till i med i klackar. Även om jag gick i strumplästen på vägen hem från busshållsplatsen...

Visserligen har inte min skumma känsla av tomhet försvunnit som jag lite småhoppats på men nu vet jag att jag klarar det här. Jag klarar av skolan trots att jag mår äckligt piss och som jag trott så är det oerhört stärkande. Bara tanken på att man vet att det gick vilket är likamed att det går igen. Vad som är lite förvånande, är att jag tror att jag faktiskt var lite social idag hjälpte. Kanske även gjorde det lite att vad jag läste i bibilioteket var om Morgan le Fay och valkyriorna: mina favoriter och besattheter inom mytologi. Eller ja, det var nog en liten mix av allt. Ett litet bevis på papper att jag kämpar mig vidare i livet trots allt. För är det något jag märkt är det att än är jag inte helt frisk. Det är väl som en ätstörning: har man väl fått det, så kämpar man mot det för resten av sitt liv.

När jag kom hem dock, så märkte jag vad jobbigt det varit. Då gamla fysiska bemärkelser dök åter upp. Till exempel frossa, extrem utmattning m.m. Det var längesedan jag märkte av att jag frusit för att jag mått såpass kasst, eller att jag fått slåss mot mina ögon för att inte somna då hela kroppen är så trött att sömn i fjorton dagar låter helt rimligt. Mitt moderskap hade dock varit en ängel och hade varm mat klar nästan direkt när jag kom hem plus lite cheeseballs över från igår och nyinköpt Monster Ripper. Hjälpte kan jag säga, med lite snabb energi som gav en en kickstart och lagad mat som höll kickstarten uppe.

All in all, en jobbig dag men som ändå varit värt det, dels för min fars skull som nu äntligen vilar på en av de mest passande 0ch vackraste ställen i Värmland man kan tänka sig (Underbart val, C!) och dels för min då den bevisat lite vad jag är kapabel till. Nu ska jag dock ta mina sömntabletter och sussa sött i några timmar innan jag ska upp och åka på hälsokontroll imorgon kl 9.

PEACE OUT and Good night!

Aloha! Jag vet inte riktigt vad som tagit åt mig de senaste dagarna. Men jag har liksom känt mig lite nere och allmänt melankolisk av någon anledning. Det började i fredagskväll/lördagmorgon men jag vet inte varför. Jag känner mig typ bara allmänt nonchalant och tom gentemot vad som händer omkring mig. Att saker och ting inte spelar någon roll. Det är visserligen en känsla jag känner igen, och det bekymrar mig en aning att det har återkommit. Om det är här för att stanna eller inte, det vet jag inte, men jag har en förmåga att känna mig det motsatta när jag berättat om något så jag väl hoppas att skriva hjälper...

Jag har dock ångest mitt i bland allt detta. Förståligt också, för imorgon ska vi begrava urnan där min pappas aska ligger i. Än så länge verkar det ganska avlägset men jag oroar mig hur jag kommer att reagera imorgon. Speciellt med tanke på att två och en halvtimme senare ska vi ta skolfotografierna. Det blir liksom som att allt händer igen. Det är andra gången nu som jag ska fotograferas efter att ha hanteras med hans död. Första gången gick det okej, men andra gången...? Jag vet inte. Det värsta är nog att jag kommer vara tre mil hemifrån med minst en timmes väntan hem om jag känner paniken.

Jag ska dock försöka. Det blir lite som ett test, ett eldprov. Förut så drog mina onda cirklar igång när jag gick igenom något och paniken kom som i princip bands med minnena vilket ledde till att jag hade svårt att återvända. Nu måste jag ta mig igenom det här, åka till skolan, åka hem och åka till skolan igen morgonen därpå. Det lär nog göra ont och en del av mina instinkter, samt mina äldre erfanheter och vanor, kommer nog säga emot men jag får kämpa. Jag vet att jag har styrkan för att orka och hittar jag den styrkan kommer jag återigen stärkas av stoltheten att jag brutit mitt mönster.

Det är de tankarna jag får fokusera på helt enkelt...

PEACE OUT!

Aloha! Tacka författaren till musiktexterna i musikalen Les Miserables för detta inlägg. Jag tror inte det hade blivit av annars. Men i alla fall, texten - rubriken - väckte något i mig som hände häromdagen. Det är nämligen så att jag stötte på en gammal bekant - barndomsvän? - på bussen hem från skolan. Vi satt och prata om hittan och dittan, bland annat fanfiction som vi till min stora förvåning har gemensamt, när hon nämnde att hon i högstadiet tyckte att jag var så cool för att jag var den jag var/gjorde vad jag ville.

Och jag vart helt paff, exalterad, super-duper extremt überglad för detta! Det är den reaktionen jag vill ha på folk, inte att "jag är cool", men att jag, och andra, finns som är de personligheter vi föds och utvecklats till utan påtryck av andra. (Vilket är lite totalt bullshit, för i princip alla tar åt sig lite grann. Tanken finns liksom där: "Vad tycker folk om mig om jag gör så här?") Men man kommer ingen vart om man inte försöker, eller hur? Och trycker bort den tanken...

Kan ju säga nu, att minnet av det citatet har gjort mig jublande glad igen, så att försöka göra det här enhetligt är basically a try doomed to fail.

Vad jag antar att jag försöker säga är, att det var bland det snällaste och mest awesome en människa kan säga till mig. Och det berör mig, djupt, varje gång någon säger något dylikt. Även de kommentarerna jag får på den här bloggen berör och stärker mig att fortsätta min bärsarkargång som den person jag är. Kan även säga att lite skuldkänslor får jag när jag inte skrivit på ett bra tag. *le*

Feedback är super, och jag är så glad att får den.

Tack!

PEACE OUT!

Aloha! Usch, det känns som om det var så längesedan jag skrev. Och jo visst var det det upptäckte jag nu. Så oavsett om jag har något att skriva eller inte ska jag göra det nu. Får väl låtsas att jag jagas av en brinnande piska. Det borde få fart på mig. *le*

Kan börja med att berätta att Nej, jag kom inte in på TIME. De godkände inte fri kvoten så nu står jag som reserv. Som fjärde reserv, vilket är ganska bra, men TIME är en såpass populär utbildning att inte många hoppar av. Vilket betyder att om en vecka börjar jag på Naturvetenskap på SÄG (vilket det egentligen inte längre heter) här i Karlstad. Inte mitt första val, men lär nog underbart i vilket fall. Och som sagt, jag har länge tänkt på alternativet att jag får gå ett år på natur och sedan söka om till våren. Oavsett hur mina närmaste år kommer att se ut, så tänker jag ta vara på tiden för någon högstadietid att längta tillbaka till fick jag ju aldrig.

Fick även veta igår att jag, när jag fyller 18, kommer få ta del av mitt arv som ligger på, uppenbarligen, en hel del pengar. Pengar som i stora drag kommer säkra min snaraste framtid. Jag kommer liksom inte behöva bekymra mig att pengarna inte räcker till när jag läser vidare, att jag får hoppa mellan korttidsjobb mina första år och snåla eller att jag inte kommer få körtkort och/eller göra det där som så många ungdomar drömmer om. Redan nu, löjligt nog, kan jag se fram emot en resa genom Europa, ett besök till den ultimata Priden i London om tre år, eller platsen där Pride började. Jag kommer kunna träffa Fontana i Kalifornien vilket jag aldrig kunnat drömma om. Jag kan även träffa Cleveland om jag vill det och för Morganas skull, jag kommer kunna träffa London (personen)!

Mina tankar brukar svärma som ett gäng miljoner bin men nu har hjärnan tagit det hela till överstyr på grund av alla möjligheter som öppnar upp sig för mig! Alla oförglömliga upplevelser, minnen och erfarenheter som kommer komma min väg nu. Och aldrig någonsin kommer jag glömma personen som ger mig den chansen... Det blir lite som en tragedi som slutar som en saga, eller hur? Hmm, kanske...

Men i alla fall, jag ler nu, för han kommer att finnas vid min sida på sitt egna lilla sätt genom det här. Bara för att jag inte kan träffa honom längre så kommer han fortsätta att leva vidare i båda gamla och framtida minnen som kommer. Och det är jag glad för.

Lite för glad, tankspridd eller något helt annat verkar det som för det är nästan som om det här inlägget inte har en röd tröd för fem öre! *le*

PEACE OUT!

Aloha! Jag har tagit en paus i mitt i städande som pågått i tre dagar. Musiken har öst på som fan och det gör den även nu. Tills en viss låt dök upp och jag kände med en gång att jag var tvungen att blogga lite. Så det gör jag, för låten handlar om en hemmafru som närmar sig 40-årsåldern och upptäcker att hon aldrig gjort det hon alltid drömt om. Texten är viktig, därför ska jag göra något jag svurit till mig själv att aldrig göra: Lägga upp en låttext. Men låten säger allt och mycket mer än vad jag någonsin skulle kunna...

The morning sun touched lightly on the eyes of Lucy Jordan,
in a white suburban bedroom in a white suburban town.
As she lay there 'neath the covers dreaming of a thousand lovers.
'Till the world turned to orange and the room went spinning 'round.

At the age of thirty-seven she realised she'd never,
ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair.
So she let the phone keep ringing and she sat there softly singing,
little nursery rhymes she'd memorised in her daddy's easy chair.

Her husband, he's off to work and the kids are off to school.
And there are, oh-so many ways for her to spend the day.
She could clean the house for hours or rearrange the flowers,
or run naked through the shady street screaming all the way.

At the age of thirty-seven she realised she'd never,
ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair.
So she let the phone keep ringing as she sat there softly singing,
pretty nursery rhymes shed memorised in her daddy's easy chair.

The evening sun touched gently on the eyes of Lucy Jordan.
On the roof top where she climbed when all the laughter grew too loud.
And she bowed and curtsied to the man who reached and offered her his hand,
and he led her down to the long white car that waited past the crowd.

At the age of thirty-seven she knew she'd found forever
As she rode along through Paris with the warm wind in her hair ...

PEACE OUT!

Aloha! För det första vill jag rätta ett litet misstag. Det var Europa som Zeus den vita tjuren fick barn med. Om jag nu varit duktig att skriva detta direkt när jag kollat upp det så hade jag kunnat berätta namnet på barnet, men alas, tyvärr, jag var för lat. (Det faktum att mitt exemplar av Prismas Stora Bok om Mytologi ligger mindre än en meter ifrån mig, det tänker jag inte på.)

På tal om böcker... Jag har varit "dum" nog att låna ut Sofies Värld till Auntie efter att ha bläddrat lite i den. Hur galet är inte det? Nu vill jag ju läsa den! Typiskt nog hamnade jag på sidorna om brevet där han beskriver vad filosofi är för Sofie. Speciellt den delen där han talat om kaniner och barns ovana syn på världen. Hur ett litet barn som ser sin far flyga litar fullständigt på att fadern faktiskt flyger medans modern, som är världsvan, skulle tro att hon är galen om hon skulle se samma situation.

Med det hela menar han ju att barn fortfarande lär sig hur världen är medans vuxna vet hur världen ska vara och inte kan se ur denna bubbla. Han menar också att filosofer strävar efter barnets syn på världen där inget är rätt eller fel, normalt och onormalt, vanligt och ovanligt etc. Han beskriver det hela genom att säga att vi föds på tippen av en kaninspäls och allt eftersom vi växer så kryper vi längre in mot huden, där vi trivs i kaninens varma och skyddande miljö. Att vi stadgar oss där inom ramen av vad som är världen, tror vi.

En gång så fuskade jag faktiskt på ett fysikprov. Jag ritade en svamp på min hand. Läraren hade ingen aning att det var ett slags fusk, för det var ju bara en svamp. Eller hur? Men jag såg det annorlunda. För mig så stod svampen för "Jag vill bo i en svamp annars får jag kramp" som i sin tur hjälpte mig komma ihåg ordningen av något fysiskt som jag i nuläget glömt bort. Men grejen är, för läraren var det en vanlig svamp och för mig något helt annat. Det visar ju att inget är svart och vitt, det finns inga rätt eller fel, det är ju bara en uppfattning vi har. En uppfattning som jag anser är ett bevis på att världen är vad vi ser den att vara och oftast är den synen intränad recis som ovan. För ett barn så flyger fadern och för en vuxen så är modern galen om hon ser fadern flyga.

Min lilla avslutningsfråga är då: Vart skulle du helst vilja vara? Vid kaninens hud där världen är vanlig, trygg och säker eller pälsens tipp där världen är ovanlig, spännande och oförutsägbar?

PEACE OUT!

Aloha! Jag blev just lite smått chockad. Jag har aldrig varit den som trott på diverse gudomliga makter. Men jämt nyss satt Cleveland och jag och pratade om en bok som handlade om den grekiska mytologin. Hon hintade lite åt att hon trodde på de grekiska gudarna, så jag frågade. Och i den splittsekunden som jag tänkte fråga så upptäckte jag att jag trodde på dem! Så där satt jag, troendes på mytologiska gudar och gudinnor när jag i evigheter distanserat mig från troendet på gudomlighet.

Jag har fortfarande inte listat ut hur det gått till att jag tror så här. Ända sedan jag kan minnas har gudomlighet helt enkelt inte funnits. Men när jag tänker på det nu så är det ju logiskt, eller hur? Jag har alltid trott att vart det finns rök finns det eld och tror jag definitivt på mytologi av diverse sorter. Och detta är ju grekisk mytologi, och romersk om man nu vill se det så.

Tänker man, så kommer flera andra förklaringar fram. Och ja, jag vill kunna förklara allt jag tror på och hålla fast vid det som känns rätt för mig. Till exempel att dessa är en del av detta oförklarliga detet jag pratat om i tidigare inlägg. Att de är urgamla varelser med vissa specifika gåvor. Att de är gudar och gudinnor. Och ja, alla andra exempel och förslag man kan komma på.

Men, vad jag alldeles nyss kom på att jag faktiskt tror, är att de är en urholkad idé ur detta detet. En bild, en personifikation av något specifikt, att hylla, att be till, att tillkalla. Som jag pratat om förut, att detet blir det som personen i fråga tror att det är.

Det finns dock ett fel med detta. Om de nu är en falsk bild av något övermäktigt, hur kunde då Zeus stiga ner till jorden som en vit oxe, eller hur nu historien gick igen? Hur kunde hans halvblodsdotter Europa födas? Och hur kunde årstiderna skapas att hon, vars namn jag glömt, blev förd till underjorden och tillbaka igen var sjätte månad?

Förklaringen hänger inte riktigt med historierna som finns. Och visst, jag säger alltid att vi människor inte är menade att förstå, men, som den människa man faktiskt är så finns behovet att förstå där. Det här kräver, för mig, ett långt samtal med någon jag kan byta idéer med tills jag hittar något som känns rätt. Det krävs också att jag får koll på vad legenderna säger och inte bara något något vagt minne från när jag läste hela religionsboken i mellanstadiet. Vilken tur, för mig, att jag ändå planerat att läsa en tjock bok om just ämnet den kommande tiden...

Nåja, jag ville bara få ut mina tankar om något nytt redan innan jag kommit underfund med det. För att få en idé om hur jag funderar fram något nerskrivet. Ska försöka sova nu dock. God natt!

PEACE OUT!

Aloha! Jag har, sedan inatt, funderat på vad som är vackert. Det hela började med att London skrev en massa underbara "historier" som vi kallade dem. Jag fick tårar i ögonen för hon kan läsa mig rakt av och måla mig med ord som obeskrivligt underbara. Jag skäms nästan för mitt eget sätt att skriva när jag läser något från henne.

Hon sa att hon påminns om en porslinsdocka, a China doll, som en gång i tiden varit oskadad, så underbart perfekt, men som nu är täckt av små, ärriga sprickor från smärtan av dockans erfarenheter när hon tänker på mig. Att hon påminns av ett stormigt berg, när hon tänker på mig. Ett berg som är så svårt att nå toppen, att det gör så fruktansvärt ont, om alla hjärtskärande upplevelser på vägen men när man äntligen når toppen så är det värt det. Att jag är en vacker duva för en konstär utan inspiritation som i sin frustrationen rivit sönder alla sina verk tills konstnären ser den där duvan som är så vacker att den skapar tusen tavlor.

Jag har inga ord för det hon skriver. Jag sparade alla historier och jag har läst dem om och om igen. För varje gång, så är känslorna så råa såsom första gång jag läste dem. Jag är så försvunnen i dem att jag inte ens vet vad jag ska skriva nu...

Men, kommer ni ihåg när jag skrev om en fanfiction där Draco vet att han kommer och dö om man han ger in och älskar (Ja, jag använder det ordet nu) med Harry? Det var också något jag fastnade för, och läste om och om igen. Jag vet att jag tänkte, varje gång, att om något är så fruktansvärt vackert, om ändå bara för några små stunder, så är det värt att dö för. Smärtan, och till och med döden, gör det värt det för då har man kämpat sig dit så är det så awe-inspiring att tårarna rinner av lycka. Hela kroppen skakar av känslor för vad man upplever. Man tänker att jag kommer aldrig glömma det här och man skulle göra det igen ögonblickligen.

Så lever jag mitt liv. För mig, är det äkta skönhet. Om det inte är värt att dö för, då är det inte vackert, då är det inte perfektion, då är det inte kärlek...

"--You remind me... Of that first kiss... You remind me of being scared to show yourself completely... To be vunerable and nervous of not how to do it properly... You remind me that perhaps if I did it wrong even the slightest... I would be pushed back roughly and be all left alone... Standing by myself and no one to kiss...You remind me to lose myself in the moment...You remind me to overcome my fears, my thoughts, my mind... My everything and lose yourself in the moment...You remind me that it's OK to live through the moment...--"

PEACE OUT!

The Sounds - No one sleeps when I'm awake

Aloha! Kan ni tänka er, nu ligger jag här och skriver igen. Helt full av tankar men inget som vill komma ut för de är så många. Hur ofta händer inte det? Ganska ofta. Grejen är att ibland har jag oftast för mycket tankar. Jag ser dem flyga förbi i huvudet, typ som den där skärmsläckaren där textremsor susar förbi på skärmen. Bara... jag har för många textremsor i olika storlekar, färger och typsnitt att jag inte kan separera dem.

Och nej, jag skojar inte, jag ser verkligen mina tankar så. Och sedan min egen röst som i olika tonlägen påpekar vad som sägs i textremsorna som är mest aktuella för tillfället. Mestadels så är textremsorna också som citat ur en redan skriven text, highlights av vad som i texten är viktigast. Bara att istället för att de redan är nedskrivna så är de förslag över vad jag ska skriva. Oftast när jag ska skriva ett inlägg, så är hälften redan mentalt skrivet innan behovet att få det "på papper" blir för stort. *le*

Även det här inlägget var förberett. Jag har redan beskrivit hur mina tankar "ser ut" och därför plockade jag direkta citat från det samtalet för att skriva det här.

När jag sitter och funderar över saker, typ hur jag ser på saker och ting, så sitter jag och mentalt pratar med mig själv. Också här hör jag min egen röst med egna tonlägen beroende på personligheten som den rösten har. Jag kan sitta och föra hela diskussioner med flera olika versioner av mig själv, lyssna på deras argument och fundera på saken hur deras synpunkt. Ibland kan det hända att jag svarar högt. Någon i mitt huvud kan säga något och jag svarar högt "Jo, så kan man ju också se på saken. Men det går att tänka så här också..." Speciellt när jag gör något metodiskt arbete, typ att städa, så går jag runt och muttrar för mig själv.

Ibland, speciellt när jag inte gör något av större betydelse och har ganska tråkigt, så sätter jag på en mental film. Oftast så är det en scen ur en fanfiction som jag sitter och tittar på, lyssnar på och integrerar med. Det kan också vara något jag skulle vilja göra eller vara med om. Så jag placerar mig själv i filmen och upplever det precis så som jag vill uppleva det. Det är därför jag har så lätt att fastna i drömmar, varför jag kallar mig själv för en självklar drömmare. Det händer också att jag intalar mig själv att jag vill ha saker bara för att jag placerat mig själv i en viss situation...

”--It briefly occurs to her that it’s pathetic that she feels more at home in a place that doesn’t exist than in this world she’s living in.--”

PEACE OUT!

Aloha! No long, no see! Shit, jag vet inte ens vad det var jag skrev senast, men mycket har hänt. Begravning, Arvikafestivalen, luftrörskatarr, även lite på kärleksfronten... Orkar inte ta upp det med begravningen nu. Fick en, ska man säga, relaps igår så såret känns lite för rått ännu. Men Arvika... Shit, Arvika, Arvika, Arvika!

Så jävla underbart, kan jag lova. Jag hade mina stunder där jag kände att ångesten skulle ta över, men fan, jag vägrade ge upp. Och det är nog det jag ser som bäst med hela tillställningen. Det faktum att jag tog kontrollen över mig själv. Jag duschade till och med i gemensam dusch, för Morgana's skull! Jag träffade redan kända underbara människor, jag träffade nya underbara människor och jag träffade underbara människor jag förlorat kontakten med och hade hejdundrade kul. För att inte ens tala om vad Arvikafestivalen är till för egentligen. *le*

Tragiskt nog började jag bli sjuk på torsdagskvällen och på lördageftermiddag var det så illa att jag fick mitt första, riktiga astmaanfall. Då var det liksom kört och jag fick åka hem. När jag inte var bättre efter en vecka, och började bli sämre igen, blev jag övertalad av London att åka till farbror doktorn. Väl där fick jag reda på att min förkylning utvecklats till luftrörskatarr p.g.a min astma och min rökning. Så, redan då när han sa det så bestämde jag mig att nu jävlar är det dags, nu är det stop, jag ska bli rökfri. Men, uhm, ja, det går lite sådär med den saken än så länge men slå på fan och hans moster om jag inte lyckas!

Som vanligt när det gått lång tid utan uppdatering så har jag inte blekaste koll på vad jag ska skriva och därmed inte heller vet jag hur jag ska formulera det så jag sätter punkt här. Men mer kommer, om inte annat referenser till vad som hänt den senaste tiden!

PEACE OUT!

P.s, jag fick ta ett blodprov och jag är panikslaget rädd för sprutor så jag tjatade till mig en lila, glittrig blyertspenna som pris för att jag gjorde det. *le*

Aloha! Okej, first off, jag är så bloody trött på alla som skriver till mig på Qruiser som är 30-40+. Hade jag velat en extra mor- eller farförälder hade jag bett om det. Charmen att skälla ut er har liksom också försvunnit efter flera sexuella erbjudanden om dagen i över ett år. Det var kul, ett tag, när ni skrev till både mig och Liten söt rödtopp, då materialet för förolämpning var totalt, men, shut the fuck upp nu, okej? Så, den lilla ranten över. Nästan...

Second off, jag har skickat mitt första fungerande internationella sms! Abstinensen var stor, desperationen oöverkomlig och behovet gnagade, så jag antar det var därför! Jag har skickat, och fått ett svar, av London, i ja, London-staden. Och roligt nog, även i sms kallade hon mig för China Doll. Underbart och gulligt värre, eller hur?

För det tredje... Det här med fina kalas, ja, ni vet, sitta-och-le-kalas? Där man ska vara fint uppklädd och föra sig efter oskrivna sociala lagar? Ja, dem. Bara ett ord: Varför? Varför ska det finnas regler för att fira eller umgås på? Till exempel om någon fyller år, varför måste hela tjocka släkten samlas hemma hos personen i fråga och dricka kaffe samt äta tårta och kakor efter konstens alla regler? Det är så stelt, up-tight och socialt uttröttande att i timmar sitta och skvallra, på fint vis, självfallet? För mig är sådant mer ett sörjande än ett firande. Kan man inte spexa upp det hela och ha kul istället för "trevligt"?

Fick denna tanke av en viss person som de senaste dagarna nästan tjatat öronen av mig av hur man ska och inte bete sig, göra, säga, ge bort och allt kan komma på på en begravning. Håller fast vid min plan, på mina kommande födelsedagar ska jag lämna hemmet ostädat, en skattkarta till kylskåpet där det finns något tårtliknande, med instruktioner att ta en bit och sedan åka iväg och göra vad ni vill för att fira mig. Och, på min begravning, om ni känner för att supa skallen av er på energidryck, springa konstsim på rullskridskor i en sådan ordentlig hall medans ni sjunger Allsång på skansen-låtar för full hals? Gör det!

PEACE OUT!

Aloha! Jag borde, kanske, jobba lite på någon slags packlista. Men jag väntar tills jag pratat med Auntie om vad som kan vara bra att ha med. Vilket är en total ursäkt, självfallet, för även om jag har har så tråkigt att jag vill klösa ögonen ur mig, så orkar jag inte. Musik är bättre! *le*

Jag väntar på slutintaget för Gymnasiet. Extremt mycket nu. Det är nämligen så att jag varit helt och hållet inriktad på att de skulle komma nästa vecka. När jag var i Arvika. Min hjärna har då sagt "Hopp, då får vi väl vänta tills veckan efter, eller hur?" Inget mer med det, right? Right. Jo, visst, tjena... En kompis till mig spräckte nämnligen min lilla säkra bubbla igår när hon nämnde att SYV sa att de kunde komma vecka 26 redan, inte bara 27. Så självklart springer jag runt som en halshuggen höna i tron att resultatet kan kanske, förmodligen, förhoppningsvis, jag vill, imorgon eller på fredag! Så tiden kryper fram. Suck. Man ska tydligen plågas lite innan man får reda på hur ens framtid kan se ut.

Okej, jag plockar allt ur arslet nu, för jag känner för att skriva men skallen är tom. Och ja, jag erkänner mig skyldig till brottet att skriva, sudda ut, börja om, sudda ut, etc...

Ååh, nästa brillianta idé! Nostalgi! Som sagt, lyssnar på musik, och helt plötsligt så hoppar Spotify igång Dragostea Din Tei med Haiducii! Hela kroppen ryser! Jag kommer ihåg när den gick, och gick, och gick, och bytte man radiokanal, ja men då fan spelade de den där också. Haha. Sedan kom skivan Absolute Music 46. Den första och sista, tror jag, skivan jag någonsin köpt. (Nej, köpte A-teens första också) Jag var besatt av den skivan och jag bara skulle ha den. Synd att den är helt repig nu, men... Ååååh, minnen! *ler som ett fån* Jag älskar Spotify, nu slängde det igång Jimmy Janssons Som sommaren...

Haha, och jag ska till Arvikafestivalen? Men alla har ju något smärre pinsamma barnminnen. Eller pinsamma och pinsamma? Have Pride damnit! Äsch, ger mig nu i denna minnestrip. Rocka på! (Ja, Markoolio feat. The Boppers)

PEACE OUT!

P.s, jag slänger in all musik jag gillar, någonsin gillat eller som betyder för mig då det är kopplat till ett speciellt minne i samma spellista. *le*

Aloha! Det börjar dra ihop sig nu. Var på apoteket nyss för att hämta ut mina sömntabletter när moderskapet börjar prata om att jag bör nog köpa sådana där små schampooflaskor, öronproppar, småplåster, skoskavsgrejer m.m. Inte trodde jag att jag hade en överbeskyddande mor, men, lite kul är det ju. Att få en sådan konfirmation att snart händer det! Jag åker ju till Arvika om en ynka vecka! Det enda jag pratat om är gummistövlar. *le*

Det blir mindre festivaler i sommar än först beräknats, och hoppats, på. Från E-tuna Spring Pride, Karlstad Pride, Stockholm Pride, P&L och Arvika till Arvika, Karlstad Pride och Sonisphere. Morgana dock, det blir Depeche Mode och Metallica till sommaren! (Och The Hives samt The Sounds!)

Är på ett sådant roligt litet humör nu. Ingen aning om varför, eller ens vad egentligen. Kanske för att mitt liv börjar ta en sådan där riktning jag längtat efter. Det är sommar, jag slipper Jättesten (Ja, skolan på top-5 av värsta i landet), börjar om på nytt snart, känner mig inspirerad, och dra på trissor, jag känner mig till och med lite kär! (Kanske också därför jag känner mig så passionerad för okonventionella förhållanden då det är ett poly-"drama" inblandat.)

Jag känner mig glad och på gång despite allt som hänt. Almost blessed by the very same events. Det känns inte heller så viktigt att komma in på TIME, för gör jag inte det, så kommer jag ändå in på Natur som jag kan gå ett år och sedan söka om. På så sätt får jag ju också läsa fler kurser och tillgång till fler personligheter. Kanske jag inte får det där behovet att prata med en person som för länge sedan sade upp kontakten med mig, som jag fick igår. (Även om jag fortfarande har personen på min MSN-lista. Han är till och med inloggad nu.)

Nah, jag kan inte beskriva mig själv i flytande ord just nu, så jag sätter punkt här! *le*

PEACE OUT!
Följ min blogg med bloglovin

Aloha! Är det inte dags vi är lite mer spontana? Igen, det här med sociala regler om vad som är okej och inte. Folk som är spontana, roliga och skiter apa i vad folk tycker när de gör något de känner för kan ofta bli beskrivna som, tja, galna? Pinsamma? Ohyfsade? Ja, och annat.

Pratade med London nu. Tydligen har jag visat henne många sidor, men inte helt min riktigt spontana, barnsliga sida. Hon visste inte att den fanns. Naturligtvis, så berättade jag för henne...

"It's not childish, per se, though. It's just... I don't care what people think of me, if I want to play with rubber swords in a grocery store, I do that. (In fact, I did, on... thursday?) If I want to buy one cherry just to see if it would be so cheap that I can't even pay for it, then walk back in the store to buy one more, again and again, until I have a bag full, I do that. (I did that, too.) My mother was ready to die of embarrasment, but in the car, we all laughed as I ate my one cherry. (The guy I bought it from recognised it as a joke and actually charged me 1 SEK for it ^^ )

If I can't walk around a table to get to the empty seat, then, well, I crawl under the table to get there. (Did that on a birthday celebration a few weeks ago.) If I feel like going through Stockholm wrapped in my Pride-flag 'cause I'm cold, or simply because, I do that. (And guess what? I did that too, on June 9th.)

Is that childishness, spontaniousness or self-confidence?"

Och, jag har en lista med saker jag ska göra innan jag dö. Bland annat att klä ut mig till pacman, hålla något skummande medel i en fontän, spela tic-tac-toe i en öken, gå vilse i (staden) London, skjuta en spruta i rumpan på någon, äta en glass i varje land jag besöker m.m. Visst, det är väl inte direkt spontant, men tänk, vilken inspiration man får av en sådan lista. Att göra en punkt kanske får en att tänka "Åååh, det måste jag ju också göra!" och sedan bestämma sig för att göra det.

Att stoppa sina impulser och tänka en andra tanke är bra i vissa lägen, men vad fan, när man får ett helt oskyldigt, roligt förslag i huvudet, gör det, färga världen lite gladare! Och varför inte tänka på Anonyma Klubben när man har en krona eller flera över?

PEACE OUT!

P.S, kan också lägga till att jag gick i strumplästen genom hela Drottninggatan i Stockholm och in på Shock Store så. Många vart lite fundersamma: Jag bara log.

Aloha! Jag sitter och läser en fanfiction nu, vid namn Good Life Becoming. Den handlar om hur Harry, Draco och Severus sakta men säkert blir vänner som sedan utvecklas till något mer. Så klart måste ju Harry berätta för Ron om hans förhållande med inte mindre än två män, på samma gång. Reaktionen han får är: "It's unnatural!" Men är det?

Som ni som följt bloggen en längre tid säkerligen vet, har jag kanske en väldigt öppen syn på det mesta. En syn kanske inte många håller med om. Men com on? Är det verkligen fel, till och med onaturlig? Vad som är "naturligt" och inte är väl ett begrepp där man inte jämnför med normen, men vad som faktiskt händer i naturen? If so, så är ju människan också ett djur. Och om jag inte minns fel från diverse biologilektioner, böcker och Animal Planet-dokumentärer så är människor faktiskt väldigt löjliga när det gäller sociala regler om vad som är accepterat, eller hur?

Många djurarter är inte så noga med att hålla sig till en partner. Sure, det finns de som "mate for life" men så vitt jag vet är det ganska ovanligt, alltså inte majoritet. Jag orkar inte ta itu med som faktiskt händer, men ta en kik på ovanstående exempel så vet ni vad jag menar.

Om vi nu ska prata i mänskliga påhitt, typ det här med kärlek. (Jag säger mänskliga påhitt väldigt löst, för jag såg våran katt när hon var så otroligt dökär att hon följde sin kärlek som en "lovesick puppy" överallt.) Vi hittar på något otroligt, som den äkta kärleken, den där man inte kan leva utan. Men sedan ger vi skiten regler? Typ, "du ska hitta din livskärlek, men det får bara vara en, du får bara vara med den personen, och är du tjej måste personen i fråga vara en riktigt familjekarl!" Come on! Det är ju som att köpa en tårta och sedan bara titta på den. Look but don't touch.

Varför limitera sig? Missförstå mig rätt, de som väljer och känner att de vill ha ett "mate for life"-förhållande... Perfekt, jättebra, underbart! Jag är glad för er skull. Men om jag känner att det inte riktigt stämmer för mig, att jag vill älska flera, både i grupp och i separata förhållanden, eller att jag helt enkelt bara vill älska en person men ha sexuella förhållanden med andra, ska inte jag få det då? Borde inte andra, med andra val, vara glad för min skull?

Nej, vad jag tycker är onaturligt är att sätta restriktioner, speciellt när man hela tiden säger "You can't help who you fall for".

PEACE OUT!