Linar en Mith'Arwen

Aloha! Okej, first off, jag är så bloody trött på alla som skriver till mig på Qruiser som är 30-40+. Hade jag velat en extra mor- eller farförälder hade jag bett om det. Charmen att skälla ut er har liksom också försvunnit efter flera sexuella erbjudanden om dagen i över ett år. Det var kul, ett tag, när ni skrev till både mig och Liten söt rödtopp, då materialet för förolämpning var totalt, men, shut the fuck upp nu, okej? Så, den lilla ranten över. Nästan...

Second off, jag har skickat mitt första fungerande internationella sms! Abstinensen var stor, desperationen oöverkomlig och behovet gnagade, så jag antar det var därför! Jag har skickat, och fått ett svar, av London, i ja, London-staden. Och roligt nog, även i sms kallade hon mig för China Doll. Underbart och gulligt värre, eller hur?

För det tredje... Det här med fina kalas, ja, ni vet, sitta-och-le-kalas? Där man ska vara fint uppklädd och föra sig efter oskrivna sociala lagar? Ja, dem. Bara ett ord: Varför? Varför ska det finnas regler för att fira eller umgås på? Till exempel om någon fyller år, varför måste hela tjocka släkten samlas hemma hos personen i fråga och dricka kaffe samt äta tårta och kakor efter konstens alla regler? Det är så stelt, up-tight och socialt uttröttande att i timmar sitta och skvallra, på fint vis, självfallet? För mig är sådant mer ett sörjande än ett firande. Kan man inte spexa upp det hela och ha kul istället för "trevligt"?

Fick denna tanke av en viss person som de senaste dagarna nästan tjatat öronen av mig av hur man ska och inte bete sig, göra, säga, ge bort och allt kan komma på på en begravning. Håller fast vid min plan, på mina kommande födelsedagar ska jag lämna hemmet ostädat, en skattkarta till kylskåpet där det finns något tårtliknande, med instruktioner att ta en bit och sedan åka iväg och göra vad ni vill för att fira mig. Och, på min begravning, om ni känner för att supa skallen av er på energidryck, springa konstsim på rullskridskor i en sådan ordentlig hall medans ni sjunger Allsång på skansen-låtar för full hals? Gör det!

PEACE OUT!

Aloha! Jag borde, kanske, jobba lite på någon slags packlista. Men jag väntar tills jag pratat med Auntie om vad som kan vara bra att ha med. Vilket är en total ursäkt, självfallet, för även om jag har har så tråkigt att jag vill klösa ögonen ur mig, så orkar jag inte. Musik är bättre! *le*

Jag väntar på slutintaget för Gymnasiet. Extremt mycket nu. Det är nämligen så att jag varit helt och hållet inriktad på att de skulle komma nästa vecka. När jag var i Arvika. Min hjärna har då sagt "Hopp, då får vi väl vänta tills veckan efter, eller hur?" Inget mer med det, right? Right. Jo, visst, tjena... En kompis till mig spräckte nämnligen min lilla säkra bubbla igår när hon nämnde att SYV sa att de kunde komma vecka 26 redan, inte bara 27. Så självklart springer jag runt som en halshuggen höna i tron att resultatet kan kanske, förmodligen, förhoppningsvis, jag vill, imorgon eller på fredag! Så tiden kryper fram. Suck. Man ska tydligen plågas lite innan man får reda på hur ens framtid kan se ut.

Okej, jag plockar allt ur arslet nu, för jag känner för att skriva men skallen är tom. Och ja, jag erkänner mig skyldig till brottet att skriva, sudda ut, börja om, sudda ut, etc...

Ååh, nästa brillianta idé! Nostalgi! Som sagt, lyssnar på musik, och helt plötsligt så hoppar Spotify igång Dragostea Din Tei med Haiducii! Hela kroppen ryser! Jag kommer ihåg när den gick, och gick, och gick, och bytte man radiokanal, ja men då fan spelade de den där också. Haha. Sedan kom skivan Absolute Music 46. Den första och sista, tror jag, skivan jag någonsin köpt. (Nej, köpte A-teens första också) Jag var besatt av den skivan och jag bara skulle ha den. Synd att den är helt repig nu, men... Ååååh, minnen! *ler som ett fån* Jag älskar Spotify, nu slängde det igång Jimmy Janssons Som sommaren...

Haha, och jag ska till Arvikafestivalen? Men alla har ju något smärre pinsamma barnminnen. Eller pinsamma och pinsamma? Have Pride damnit! Äsch, ger mig nu i denna minnestrip. Rocka på! (Ja, Markoolio feat. The Boppers)

PEACE OUT!

P.s, jag slänger in all musik jag gillar, någonsin gillat eller som betyder för mig då det är kopplat till ett speciellt minne i samma spellista. *le*

Aloha! Det börjar dra ihop sig nu. Var på apoteket nyss för att hämta ut mina sömntabletter när moderskapet börjar prata om att jag bör nog köpa sådana där små schampooflaskor, öronproppar, småplåster, skoskavsgrejer m.m. Inte trodde jag att jag hade en överbeskyddande mor, men, lite kul är det ju. Att få en sådan konfirmation att snart händer det! Jag åker ju till Arvika om en ynka vecka! Det enda jag pratat om är gummistövlar. *le*

Det blir mindre festivaler i sommar än först beräknats, och hoppats, på. Från E-tuna Spring Pride, Karlstad Pride, Stockholm Pride, P&L och Arvika till Arvika, Karlstad Pride och Sonisphere. Morgana dock, det blir Depeche Mode och Metallica till sommaren! (Och The Hives samt The Sounds!)

Är på ett sådant roligt litet humör nu. Ingen aning om varför, eller ens vad egentligen. Kanske för att mitt liv börjar ta en sådan där riktning jag längtat efter. Det är sommar, jag slipper Jättesten (Ja, skolan på top-5 av värsta i landet), börjar om på nytt snart, känner mig inspirerad, och dra på trissor, jag känner mig till och med lite kär! (Kanske också därför jag känner mig så passionerad för okonventionella förhållanden då det är ett poly-"drama" inblandat.)

Jag känner mig glad och på gång despite allt som hänt. Almost blessed by the very same events. Det känns inte heller så viktigt att komma in på TIME, för gör jag inte det, så kommer jag ändå in på Natur som jag kan gå ett år och sedan söka om. På så sätt får jag ju också läsa fler kurser och tillgång till fler personligheter. Kanske jag inte får det där behovet att prata med en person som för länge sedan sade upp kontakten med mig, som jag fick igår. (Även om jag fortfarande har personen på min MSN-lista. Han är till och med inloggad nu.)

Nah, jag kan inte beskriva mig själv i flytande ord just nu, så jag sätter punkt här! *le*

PEACE OUT!
Följ min blogg med bloglovin

Aloha! Är det inte dags vi är lite mer spontana? Igen, det här med sociala regler om vad som är okej och inte. Folk som är spontana, roliga och skiter apa i vad folk tycker när de gör något de känner för kan ofta bli beskrivna som, tja, galna? Pinsamma? Ohyfsade? Ja, och annat.

Pratade med London nu. Tydligen har jag visat henne många sidor, men inte helt min riktigt spontana, barnsliga sida. Hon visste inte att den fanns. Naturligtvis, så berättade jag för henne...

"It's not childish, per se, though. It's just... I don't care what people think of me, if I want to play with rubber swords in a grocery store, I do that. (In fact, I did, on... thursday?) If I want to buy one cherry just to see if it would be so cheap that I can't even pay for it, then walk back in the store to buy one more, again and again, until I have a bag full, I do that. (I did that, too.) My mother was ready to die of embarrasment, but in the car, we all laughed as I ate my one cherry. (The guy I bought it from recognised it as a joke and actually charged me 1 SEK for it ^^ )

If I can't walk around a table to get to the empty seat, then, well, I crawl under the table to get there. (Did that on a birthday celebration a few weeks ago.) If I feel like going through Stockholm wrapped in my Pride-flag 'cause I'm cold, or simply because, I do that. (And guess what? I did that too, on June 9th.)

Is that childishness, spontaniousness or self-confidence?"

Och, jag har en lista med saker jag ska göra innan jag dö. Bland annat att klä ut mig till pacman, hålla något skummande medel i en fontän, spela tic-tac-toe i en öken, gå vilse i (staden) London, skjuta en spruta i rumpan på någon, äta en glass i varje land jag besöker m.m. Visst, det är väl inte direkt spontant, men tänk, vilken inspiration man får av en sådan lista. Att göra en punkt kanske får en att tänka "Åååh, det måste jag ju också göra!" och sedan bestämma sig för att göra det.

Att stoppa sina impulser och tänka en andra tanke är bra i vissa lägen, men vad fan, när man får ett helt oskyldigt, roligt förslag i huvudet, gör det, färga världen lite gladare! Och varför inte tänka på Anonyma Klubben när man har en krona eller flera över?

PEACE OUT!

P.S, kan också lägga till att jag gick i strumplästen genom hela Drottninggatan i Stockholm och in på Shock Store så. Många vart lite fundersamma: Jag bara log.

Aloha! Jag sitter och läser en fanfiction nu, vid namn Good Life Becoming. Den handlar om hur Harry, Draco och Severus sakta men säkert blir vänner som sedan utvecklas till något mer. Så klart måste ju Harry berätta för Ron om hans förhållande med inte mindre än två män, på samma gång. Reaktionen han får är: "It's unnatural!" Men är det?

Som ni som följt bloggen en längre tid säkerligen vet, har jag kanske en väldigt öppen syn på det mesta. En syn kanske inte många håller med om. Men com on? Är det verkligen fel, till och med onaturlig? Vad som är "naturligt" och inte är väl ett begrepp där man inte jämnför med normen, men vad som faktiskt händer i naturen? If so, så är ju människan också ett djur. Och om jag inte minns fel från diverse biologilektioner, böcker och Animal Planet-dokumentärer så är människor faktiskt väldigt löjliga när det gäller sociala regler om vad som är accepterat, eller hur?

Många djurarter är inte så noga med att hålla sig till en partner. Sure, det finns de som "mate for life" men så vitt jag vet är det ganska ovanligt, alltså inte majoritet. Jag orkar inte ta itu med som faktiskt händer, men ta en kik på ovanstående exempel så vet ni vad jag menar.

Om vi nu ska prata i mänskliga påhitt, typ det här med kärlek. (Jag säger mänskliga påhitt väldigt löst, för jag såg våran katt när hon var så otroligt dökär att hon följde sin kärlek som en "lovesick puppy" överallt.) Vi hittar på något otroligt, som den äkta kärleken, den där man inte kan leva utan. Men sedan ger vi skiten regler? Typ, "du ska hitta din livskärlek, men det får bara vara en, du får bara vara med den personen, och är du tjej måste personen i fråga vara en riktigt familjekarl!" Come on! Det är ju som att köpa en tårta och sedan bara titta på den. Look but don't touch.

Varför limitera sig? Missförstå mig rätt, de som väljer och känner att de vill ha ett "mate for life"-förhållande... Perfekt, jättebra, underbart! Jag är glad för er skull. Men om jag känner att det inte riktigt stämmer för mig, att jag vill älska flera, både i grupp och i separata förhållanden, eller att jag helt enkelt bara vill älska en person men ha sexuella förhållanden med andra, ska inte jag få det då? Borde inte andra, med andra val, vara glad för min skull?

Nej, vad jag tycker är onaturligt är att sätta restriktioner, speciellt när man hela tiden säger "You can't help who you fall for".

PEACE OUT!

Aloha. Jag var och såg honom nyss. Jag är faktiskt glad för hans skull nu. Han såg väldigt lugn ut, fridfull. Precis som om han somnat, och var mitt i en snarkning när han blev frusen i tiden.
Det var fint...

Aloha! Några dagar efter allt, så fick jag en sista present av mitt faderskap. Jag fick ett examenskort utav honom, och en dikt samt en hundralapp som för alltid ska ligga i det kuvertet. Men, jag tror faktiskt inte det var "huvudpresenten", inte slutavskedet...

När min gammelmorfar dog av gammal ålder, så visste vi alla om det. Jag hade till och med gjort en "profetia" om det en och en halv månad innan. Så det kom inte som en överraskning när telefonen ringde klockan tre på morgonen den 16 Augusti 2007 att han avlidit. Vad som inte heller var överraskande nu i efterhand var att han exakt tre timmar senare stod bakom mig och gjorde sitt meddelande tydligt: Det räcker nu. Jag gav dig tre timmar. Sörj mig inget mer nu.

Det verkar som om min pappa gav mig lite mer tid än så, nämligen några dagar. I förrgår, så såg jag en bild av honom och allt brast, på det sättet jag ville. Jag hade inte världens koll på tiden, men jag grät ett bra tag innan den energin fanns bredvid mig igen. Skillnaden var att Åke stod bakom mig, på samma sätt han gjorde när han vakade över mig som liten, på avstånd. Pappa, on the other hand, lade sin arm runt mig och strök mig i håret och sa att det var lugnt, det räcker nu. Oavsett hur jag än försökte, hur mycket jag än ville, så kunde jag inte få ut en enda tår, inte den minsta snyftning.

Strax efteråt vart jag fruktansvärt trött, men ändå inte, såsom det nästan apatiska tillstånd jag befann mig i istället för sömn när jag mådde som värst. Så jag gick och lade mig, somnade och vaknade några timmar senare och allt var bra. Det kändes okej, det kändes över, jag kände ingen sorg längre. Saknad? Ja. Ledsamhet? Nej. Ändå var inte det nog...

När jag öppnade min mejl, vet ni vad jag hittade? Ett mejl från festivalen Sonisphere. Den som det görs reklam om på TV, den som Metallica ska spela på. Jag hade fått ett funktionärsjobb där, en möjlighet att se Metallica spela, live, utan att ens komma ihåg att jag anmält mig... Det finns inte ett enda litet tvivel i hela mig att det var Pappa som gav mig detta. En otrolig möjlighet, en önskan från honom han ville dela med mig. Det tror jag var det stora, det sista men ändå inte, ett minne för livet att komma ihåg honom från...

Min pappa gav mig Metallica, även om det inte är helt hundra säkert på att jag kommer dit, men jag fick chansen, möjligheten...

Hej... Just nu, mår jag ingenting. Totalt och fullo ingenting. Inte ett skit. Inte ett enda jävla dugg. Jag har inte ens en tanke i huvudet. Nada. Det är nattsvart i mitt huvud. Alla röster är tysta, precis som om de håller en väldigt lång, sörjande tyst minut. Det kan hända, ibland, när jag blir påmind, att någon liten jävla Jen säger "Han är död." ... Och jo, visst är han det.

Jag orkar inte längre prata i kodord. Det går inte, så jag ber om ursäkt om jag säger något olämpligt, men nu är det dags att den här bloggen blir vad den var tänkt som: Ett skrivande utlopp för mina tankar. Existerande eller icke.

Min pappa är död. Som i totalt väck. Som i att han lever inte längre. Som i att jag aldrig kommer få prata med honom igen. Som att jag aldrig mer, fysiskt, kommer få se honom igen. Inte ens för att fråga varför...

Han tog livet av sig...

...natten till min skolavslutningsbal för 9:orna.

Och jag... jag fick reda på det, när jag skulle börja göra mig i ordning. Jag tror jag var arg först. Lite kanske. Det försvann. För jag känner ju han så väl, eller hur? Jag visste precis hur han tänkte, jag kunde förstå varje beslut han tog, så jag förstod detta också, right? Jo, det gjorde jag. Så jag kunde inte vara arg. Jag kunde inte skälla på honom, jag kunde inte vara ledsen, jag kunde inte göra något, för jag förstod. Perfectly, chrystal clear. Det har också varit något på känn, eller hur? Jag tror jag förstod, redan i början av December, när han ringde och berättade om sitt första försök. Jag tror till och med jag förstod lite till för varje gång han åkte in tillbaka till avdelningen. Så kommer det som en chock? Nej, inte direkt.

För jag för i helvete förstår!

Så hur fan ska jag då lyckats och bryta ihop så miserabelt att jag kan ta itu med skiten?! Hur jävla lätt är det, när jag är så förstående och kolugn över det hela? Mycket skit har jag fått, och jag har bearbetat det med att göra det hela lite värre för mig, gråta mig själv tills sömns i självsympati, och vaknat nästa morgon återuppstånden like the phoenix out of the ashes och accepterande att Detta. Är. Mitt. Liv....

Säg bara hur jag ska göra så att dammarna släpper, så att jag gråter och gråter och gråter tills mina ögon svider fysiskt så att jag kan hantera det! Snälla!

Aloha! Jag har haft för mycket att tänka på på sista tiden hence my too-long absence. Speciellt igår. Allt från vem jag är, romantiska fantasier, religion, etik till vanligt strunt. Att jag nu lyssnar på en låt som gör mig nästan hög hjälper inte det hela. Grejen är att låten får mig att tänka på satanism, som får mig att tänka på en miniserie som heter Revelations, som när jag såg den fick mig att fundera enormt på religion och "högre makter". Det med satanismen får också fram en slags magisk känsla inom mig (det som gör mig "hög") så jag sitter typ och gungar i sidleds, njuter och känner mig allmänt... religiös och nästan besatt av något. Mig själv kanske, min själ?

Grejer är att jag tror jag tror på djävulen. Eller nej, jag tror inte på den som en ensam grej, men jag tror på demoner. Kanske därför jag faschineras av just satanism, även om jag kan erkänna att jag vet ingenting om den rörelsen. Det känns bara... rätt? att fascineras. På samma sätt jag gör med Wicca. Jag är väldigt intresserad av mörker, som märks kanske genom att varje gång jag får chansen så vänder jag på dygnet. Jag beundrar också Morgana och inte Merlin, även om jag är intresserad av hans mor (eller är det far?) som är en incubus/sucubus (st?) (= förföriskt demon).

I en fanfiction jag läser beskrivs också Avalon som den enda platsen i den här världen där det finns en källa för mörk magi, vilket gör att jag även fascineras av det. Inte konstigt, eller hur? Morgan/a le Fey (m.m.) var ju The Lady of the Lake.

Ända sedan Revelations och några diskussioner med mitt faderskap och CA, har det här ämnet varit constantly on my mind. Pratade också med Fontana för någon vecka sedan om en teori jag har. Också den baserad i en fanfiction. Det är så att i den är Harry djupt troende i en fiktiv religion kallad Havanism där de tror på det gudomliga som The Great Godesse. Han studerar också för att bli präst. Han träffar också en mindre canon-karaktär kallad Blaise, som valt att bli döpt och är troende katolik. När de i slutet slåss mot Voldemort släpper de lös en så awesome kraft att de dör, i princip. Men de separeras och Harry får träffa The Great Godesse. Han frågar varför Blaise inte är med honom och Hon svarar att han träffar en annan manifestation av Henne, nämnligen Gud som han tror på. Hon förklarar att Det manifesteras av vad personen må tro av.

Det fick mitt sinne att snurra. Kanske är det så att det, som jag tror på, finns ett Det, ett Allt som är oförklarligt. Detet är Alltet och därför är Det också vad vi tror på. Det finns kanske en Gud, flera Gudar och Gudinnor, Allah, Buddah, Vishnu, Shiva, Parvati, Thor m.m. för att detta Detet manifesteras utifrån vår tro. Det är för mäktigt och för mycket för att vara "något" och därför märker vi av Det som något vi mer kan förstå. Sagor som skapelseberättelser är något vi kan förstå, det är ett mänskligt påhitt för att vi är för medvetna att vara otroende men för primala för att inte kunna "se" vad det är vi tror på? För kristna blir Detet Gud, för muslimerna blir Detet Allah o.s.v. Det tål att tänkas på...

PEACE OUT!

P.s, jag går äntligen ur 9:an på fredag!

Aloha! Såg nyss ett avsnitt av How I met your mother, som handlade om hur en av karaktärerna förundrades över varför han umgicks med Barney. Det hela spelades ut i ett spontan, mer-och-mindre-lyckat äventyr till Philadelphia som slutade i att de gjorde något helgalet men spontant. Så vill jag leva mitt liv. Sluta tänka och bara "go with the flow", se vart livet tar en.

Förra sommaren var jag och en kompis iväg och fiskade. Jag fick en idé att vi skulle bada trots att vi inte hade någon handduk eller något annat med oss. Till slut så gjorde vi det i alla fall: Jag i klänning och hon i tunga punkarbyxor. Just den incidenten var en sådan liten sak, men ändå något kul att hitta på. Jag vill vara mer spontan. Jag är ganska spontan, bara att jag tänker efter för mycket annars.

Det är möjligt att jag ska till London till vintern, och ja, träffa "London". Hon frågar mig ganska ofta vad vi ska hitta på då, men jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Visst, jag vill se allt som man "normalt" ser där men det är inte toppen på min prioritetslista. En grej jag skulle vilja göra är att bara sätta mig ner på gatan bredvid någon frän person och bara umgås. Hoppa på någon random buss och se vart den för mig. Springa förbi någon urtypisk liten bar i Skottland (vi ska dit också). Fan, det finns så mycket att jag får hjärnsläpp på idéer och de jag kommer på är apkassa.

Har någon sett filmen Yes Man? Jag vill göra som dem, när de hoppar på första bästa plan till Lincoln, Nebraska och går på telefonutställning, football/baseboll-match i mer hejar-anda än de som faktiskt är inbitna fanatiker på ett visst lag, kollar in ett slakteri... Okej, kanske inte ett slakteri, men de hittar på en hel del kul. För att inte ens tala om alla andra stolligheter han har för sig. Skulle inte livet vara underbart om man faktiskt levde efter den teorin att faktiskt säga Ja till allt? Minsta lilla förfrågan och tanke man har? Än så länge är jag, i största fall, ganska lik honom innan han börjar leva så. Det kanske är dags för ändring?

Ja för fan! Dags för att lägga till lite extra i min lilla Severus Snape-självdisicplin!

PEACE OUT!

Aloha! Det regnar. Fy fan vad underbart, eller hur? Jag läste en bok om talmagi för några veckor sedan. Natten till min födelsedag faktiskt. När jag tog bröt ner mitt numerogram fick jag fram att min livsväg var siffran 7. Vad som var intressant med det var att där stod det att jag skulle älska vatten, finna lugn i vatten. Och just den biten av boken var mest intressant.

Jag älskar vatten, jag älskar månen, jag älskar nätter, jag älskar... allt som har med de att göra. Det har med kraften i vatten att göra. Visst, eld och jord är kraftfulla, mäktiga till och med. Men det är ju ytligt, eller hur? Luft och vatten, speciellt, kan vara lugnet självt innan det slår till med en styrka mäktigare än något annat. Det var det som drog mig till vatten. Jag kallade mig själv till och med för Siren ett tag.

Så nu, när jag märkte att vatten öste ner i mängder, så, ja, jag slet av mig kläderna jag hade på mig, kastade på mig min nya klänning, släppte ut håret och sprang ut barfota. En sådan enkelt sak, en sådan speciell sak för mig, är underbar. Att låtsas, kanske, att man är en älva och dansa runt i grönt gräs i en klänning som fladdrar omkring en när man stänks av regnet. Helt befriande fritt. Det är magiskt för mig...

PEACE OUT my dears!

Aloha! Igår, så träffade jag Spanjorskan för första gången sedan strax innan jul, tror jag det var. Vi pratade lite om tjejer och så, vilket i sin tur ledde till ett längre, mer privat samtal om kärlek på msn senare. Det fick mig att fundera lite, när jag berättade om min syn på kärlek och förhållanden. Sedan upptäckte jag att det här blir mitt 50:e inlägg, så varför inte dedikera det till ämnet?

Vad är kärlek egentligen? Är det någon som vet? Någon kanske skulle säga att det är något man inte klarar sig utan och att det är det mest fantastiska i världen medan någon annan skulle säga att det inte är mer än en kemisk reaktion av hormoner i kroppen. Jag tror inte något är rätt eller fel, det är upp till var och en vad deras definition är. Som jag ser det dock, när man verkligen älskar någon, skulle man inte kunna leva utan den personen. Man skulle bli förkrossad utan personen i sitt liv, såpass mycket att man aldrig riktigt läker, aldrig glömmer.

Jag har sagt "Jag älskar dig" till sex personer och menat det. Moderskapet, faderskapet, gammelmormor, Liten söt rödtopp, London och Fontana. Tre tillhör min blodsfamilj. Utan dem, skulle jag få det där såret som inte läker. Detta är något som definitivt sätts på prov det senaste halvåret. De andra tre är mina absoluta närmaste vänner någonsin.

Flera gånger i historien har jag och Liten söt rödtopp haft det samtalet att skulle den andra dö, skulle vi följa efter. Jag tror att nu, är vi såpass starka att vi skulle överleva, men det skulle göra förskräckande ont. Fontana sårade mig djupt för några månader sedan, och jag slutade prata med honom. Det gjorde så fruktansvärt ont och var dag tänkte jag på honom tills jag inte kunde göra annat att upp kontakten och förlåta honom för det han gjorde. London, hon, ja... Hon är svår beskrivlig. Hon är en av väldigt få som jag ser upp till, som jag respekterar på ett visst sätt. Hon är speciell, och utan henne skulle livet inte vara detsamma. Det är henne jag önskar jag vore hos när jag gråter.

Det är något speciellt med de tre som gör jag, faktiskt, älskar dem och ser dem i en liga för sig självt i min bekantskapskrets. Men de är mina vänner, och det har tagit mig åratal innan jag kommit så här långt.

Hur är det med romantisk kärlek? För mig, så är ju kärlek något överväldigande, jag skulle inte klara att vara tillsammans med någon i ett par månader och sedan älska henne (eller honom). Det hjälper inte direkt att lista ut det här när min syn på förhållanden är i skiftning just nu. Saken är också den, att jag vet att jag med största sannolikhet inte är monogam. Men kan man älska flera vänner, flera familjemedlemmar, då borde man kunna älska flera "romantiska vänner", eller hur? Jag tror inte det finns något riktigt svar på den frågan, eller någon fråga om kärlek. Det känns lite för stort, för djupt, för att man ska analysera det till förståelse. Det kommer märkas, whatever it is, när stunden kommer. Som slutsats dock, kan jag väl säga att när jag älskar någon, så är det mycket.

PEACE OUT!

(Och ursäkta för ett lite, osammanhängande-med-sitt-egna-liv inlägg! *le*)

Aloha my little lovelings! Jen är på bra humör idag! Haft en pissig vecka där jag trott gång på gång att jag var rakt påväg ner i mörkret igen, men, nu känns det som i somras, när jag plötsligt mådde bra. Ett mående som höll i sig tills början på December. Lovely, huh? Jag börjar nästan tro, att det är inte anti-depressiva jag behöver (som det ibland känns som), men solterapi under vinterhalvåret för att hålla depressionen och ångesten i schack. Jag var i mycket sol idag och ser man på, jag mår bättre! Det är nog inte allt, men solterapi skulle nog hjälpa en hel del.

So, vad har den här underbara flickan gjort idag då? Efter att ha varit vaken 36 timmar igår, which was sustained by Monster Ripper Energy Juice, så sov jag lite och gick upp idag för åka in till Karlstad och dela ut flygblad om IDAHO (= International Day Against Homophobia) som är idag. Skulle ha varit till Karlstad Universitet och pluggat med min kontaktperson egentligen, men när jag hörde om IDAHO kände jag att jag behövde det.

Den enda bussen som skulle gå i tid var framme en timme för tidigt. Typiskt. Men jag gick till H&M och spenderade mina presentkort från min 16-årsdag där. Hittade en klänning jag förälskade mig i, en grön tröja ur den ekologiska serien (fast jag redan har en annan grön tröja därifrån), Peace-tröjan jag velat ha sedan jul, och, wait for it, en hatt! Jag vet inte vem som är mest förvånad. Jag, Jen, eller Jennifer. Gick en stund till Åhléns och hittade ett par röda solbrillor där som hjärtat bankade hårt åt vid första åsyn.

Eftersom det här inte är, och aldrig lär bli, en modeblogg så sätter jag punkt där. Efter utdelandet av flygblad gick jag till Hemköp, och tro det eller ej, där fanns den gröna varianten av Monster Ripper, energidrycken jag blivit nästan beroende av de senaste veckorna, köpte två (Jag köpte tre gula igår) och en jolt. Jag erbjöd mig också att betala panten åt en liten kille som skrapat ihop till en burk fanta men glömt bort att det var pant, men kassörskan sa att det behövdes inte. Mötte ett gammalt par utanför som sa ett par ord om min överfulla väska (Den gick knappt att stänga) innan vi sa hejdå med ett glatt "Ha en bra dag".

Min utflykt till den lite större staden slutade med att jag satt på torget och senare busstationen läsandes Harry Potter and the Half-Blood Prince för sjunde gången iklädd min stora Pride-flagga samt solglasögonen. Nu, här hemma, lyssnar jag musik ostört på hög volym och är så jävla lycklig! Jag ska ta vara på den här känslan!

PEACE OUT!

Aloha! Ni anar inte hur lättad, på en viss punkt, jag är! Min jävla fri kvot-ansökan är äntligen skriven, signerad och inlämnad, med en dag till godo. Underbart! Det är gjort. Nu återstår 35 dagar som jag kan jobba med min lista, vilket är alla, och de enda, uppgifterna jag har kvar plus att de näst-kommande elva dagarna är helt fria av tvång att gå till själva skolan och därmed slippa den ångesten. Fucking-wonderful-unbelievable-gloriously AWESOME!

Jag har också, äntligen, "made peace" med det faktum att blir jag inte beviljad fri kvot, kommer jag med största sannolikhet in på Naturvetenskap där jag kan läsa första året med alla dess kurser, och sedan söka om till TIME. Då har jag också kurser som jag redan gjort som jag inte behöver gå om och på så har poäng kvar till andra kurser. Fantastic, huh? Hell yes!

Men, det var svårt att skriva om sig själv. Historiken om min skolgång var lätt. Det var svartvitt, alltså det fanns där, det hade hänt. Jag behövde bara skriva ner det. Men sedan skulle jag man beskriva sig själv, vilka styrkor och svagheter man har. Däri kommer problemen. För, det här kommer låta som en och annan konspirationsteori, vi blir så inpräntade att vi ska vara starka, att vi ska vara på ett visst sätt, men aldrig i livet att vi får se våra styrkor och berätta dem för andra! Det är ju arrogant. På samma sätt som vi uppfostras att vara oss själva, och sticka ut ur mängden, men för Morganas skull får vi aldrig bryta normen! Vi ska alltså vara oss själva, men vi får inte vara annorlunda. Är inte det en paradox som försvårar för oss när vi ska beskriva just detta om oss själva?

Jag försöker strida mot sådana tankar hos mig själv, men det finns ju där, eller hur? Undermedvetet blir vi så hjärntvättade av alla. Man vill vara sig själv, men det är ju inte lätt när en planets hela mänskliga befolkningar trycker oss att tänka så här eller så där. Man tillåts inte heller vara lite-mitt-i-mellan. Antingen är man "cheerleadern alla vill vara", "vetenskapstönten", "estetiska emon" eller någon annan irriterande kategori. Och bestrider man dessa kategorier, då placeras man i en annan kategori: "De där pessimistiska, cyniska upptkäftiga typerna".

Så vad gör man? Ser man det så här: Medvetet blir vi lärda en viss sak medans undermvetet blir vi lärda motsatsen. Tänk om vi skulle bli tillsagda det undermedvetna medvetet istället, att alla ska hålla sig inom en viss ram, då kanske vi blir som en upprorisk tonåring (Jag vet, dessa fördomar) och gör totalt tvärtemot vilket äntligen ger alla rätten att vara sig själva och att detta är okej? Komplicerat värre, men komplicerat kanske är bra om man går efter den här motsatsteorin?

Usch, människor är jobbiga, anyhow...

PEACE OUT!

Aloha! Jag gillade inte fetstilen, så jag struntar i den. Anyhow, kommer ni ihåg mitt inlägg Are we human, or are we dancer? Kanske svårt att glömma, med tanke på att jag tjatat av och på om det sedan dess. Men i alla fall... Jag har hittat en till låt som inspirerar den känslan. Nämnligen Laakso - Norrköping. Jag vet inte riktigt, jag bara fylls av en känsla av en underbar, villkorslös sommar med de man älskar mest. Tänk Summer of '69! Låten går nu på repeat, blandat med några andra känslolåtar som jag har, i hopp om att lyfta mitt humör och ge mig någon likhet av styrka att fortsätta denna jävla sista månad!

Jag måste verkligen komma igång och uppdatera dagligen igen. Jag har för mycket att berätta och för lite ork att få ner allt på en gång. Bara en liten notering så där, för nu ska jag hjälpa en vän att kämpa lite...

Det är nämnligen såhär: Liten söt rödtopp, en av de tre som jag anser mina närmaste vänner och min närmaste i sin egen aspekt, är vegan. Något som hon får ta skit för dagligen. Det går inte länge emellan gångerna jag hör eller läser henne säga att hon vill för i helvete bara bli respekterad för sina åsikter! Varför? Varför ska det vara så? It doesn't make sense.

Vare sig man tycker att andra djur inte ska dödas för människans konsumption eller om man tycker att de existerar bara för människan är det ens egen åsikt. Om man nu tycker att en människas värde mäts i pengar och endast överklass har rättigheter eller om man står på motsatt sida och endast de som inte är blindade av rikedomar har betydelse så är det allas rättigheter att tycka så. Någon kanske tycker att Fritzl ska hängas långsamt medans någon annan kanske tycker att han helt enkelt hade "äganderätten" över sin dotter och kunde därför göra som han ville (som också majoriteten tyckte för inte alls många år sedan) så är det upp till var och en vilka åsikter de har och alla ska fan respektera dem även om det så skulle vara att någon tror jorden är platt!

Det står till och med i något regelverk någonstans att det är våra rättigheter att tro vad vi vill sedan om man håller med eller inte, det är en annan sak. Men inte fan ska man kommentera veganers bloggar med bilder på slaktade djur och skratta åt eländet och inte heller ska man jaga någon med facklor och gafflar för att någon väljer att inte äta eller använda animaliska produkter. Sådant är trams och fjanterier. Varför inte använda den intelligensen ni fått och bete er enligt majoritetiskt vett och säga "Okej, du tycker så här. Starkt av dig att gå emot massorna. Men jag tycker så här så på den punkten är vid oense." istället? No more, no less. Av båda parter!

On a last note, stå på dig vännen! Jag står bakom dig, och slutar inte skiten ber jag min pacifism dra åt helvete på ett eller annat vis! ;)

PEACE OUT!