Linar en Mith'Arwen

Aloha! För det första vill jag rätta ett litet misstag. Det var Europa som Zeus den vita tjuren fick barn med. Om jag nu varit duktig att skriva detta direkt när jag kollat upp det så hade jag kunnat berätta namnet på barnet, men alas, tyvärr, jag var för lat. (Det faktum att mitt exemplar av Prismas Stora Bok om Mytologi ligger mindre än en meter ifrån mig, det tänker jag inte på.)

På tal om böcker... Jag har varit "dum" nog att låna ut Sofies Värld till Auntie efter att ha bläddrat lite i den. Hur galet är inte det? Nu vill jag ju läsa den! Typiskt nog hamnade jag på sidorna om brevet där han beskriver vad filosofi är för Sofie. Speciellt den delen där han talat om kaniner och barns ovana syn på världen. Hur ett litet barn som ser sin far flyga litar fullständigt på att fadern faktiskt flyger medans modern, som är världsvan, skulle tro att hon är galen om hon skulle se samma situation.

Med det hela menar han ju att barn fortfarande lär sig hur världen är medans vuxna vet hur världen ska vara och inte kan se ur denna bubbla. Han menar också att filosofer strävar efter barnets syn på världen där inget är rätt eller fel, normalt och onormalt, vanligt och ovanligt etc. Han beskriver det hela genom att säga att vi föds på tippen av en kaninspäls och allt eftersom vi växer så kryper vi längre in mot huden, där vi trivs i kaninens varma och skyddande miljö. Att vi stadgar oss där inom ramen av vad som är världen, tror vi.

En gång så fuskade jag faktiskt på ett fysikprov. Jag ritade en svamp på min hand. Läraren hade ingen aning att det var ett slags fusk, för det var ju bara en svamp. Eller hur? Men jag såg det annorlunda. För mig så stod svampen för "Jag vill bo i en svamp annars får jag kramp" som i sin tur hjälpte mig komma ihåg ordningen av något fysiskt som jag i nuläget glömt bort. Men grejen är, för läraren var det en vanlig svamp och för mig något helt annat. Det visar ju att inget är svart och vitt, det finns inga rätt eller fel, det är ju bara en uppfattning vi har. En uppfattning som jag anser är ett bevis på att världen är vad vi ser den att vara och oftast är den synen intränad recis som ovan. För ett barn så flyger fadern och för en vuxen så är modern galen om hon ser fadern flyga.

Min lilla avslutningsfråga är då: Vart skulle du helst vilja vara? Vid kaninens hud där världen är vanlig, trygg och säker eller pälsens tipp där världen är ovanlig, spännande och oförutsägbar?

PEACE OUT!

Aloha! Jag blev just lite smått chockad. Jag har aldrig varit den som trott på diverse gudomliga makter. Men jämt nyss satt Cleveland och jag och pratade om en bok som handlade om den grekiska mytologin. Hon hintade lite åt att hon trodde på de grekiska gudarna, så jag frågade. Och i den splittsekunden som jag tänkte fråga så upptäckte jag att jag trodde på dem! Så där satt jag, troendes på mytologiska gudar och gudinnor när jag i evigheter distanserat mig från troendet på gudomlighet.

Jag har fortfarande inte listat ut hur det gått till att jag tror så här. Ända sedan jag kan minnas har gudomlighet helt enkelt inte funnits. Men när jag tänker på det nu så är det ju logiskt, eller hur? Jag har alltid trott att vart det finns rök finns det eld och tror jag definitivt på mytologi av diverse sorter. Och detta är ju grekisk mytologi, och romersk om man nu vill se det så.

Tänker man, så kommer flera andra förklaringar fram. Och ja, jag vill kunna förklara allt jag tror på och hålla fast vid det som känns rätt för mig. Till exempel att dessa är en del av detta oförklarliga detet jag pratat om i tidigare inlägg. Att de är urgamla varelser med vissa specifika gåvor. Att de är gudar och gudinnor. Och ja, alla andra exempel och förslag man kan komma på.

Men, vad jag alldeles nyss kom på att jag faktiskt tror, är att de är en urholkad idé ur detta detet. En bild, en personifikation av något specifikt, att hylla, att be till, att tillkalla. Som jag pratat om förut, att detet blir det som personen i fråga tror att det är.

Det finns dock ett fel med detta. Om de nu är en falsk bild av något övermäktigt, hur kunde då Zeus stiga ner till jorden som en vit oxe, eller hur nu historien gick igen? Hur kunde hans halvblodsdotter Europa födas? Och hur kunde årstiderna skapas att hon, vars namn jag glömt, blev förd till underjorden och tillbaka igen var sjätte månad?

Förklaringen hänger inte riktigt med historierna som finns. Och visst, jag säger alltid att vi människor inte är menade att förstå, men, som den människa man faktiskt är så finns behovet att förstå där. Det här kräver, för mig, ett långt samtal med någon jag kan byta idéer med tills jag hittar något som känns rätt. Det krävs också att jag får koll på vad legenderna säger och inte bara något något vagt minne från när jag läste hela religionsboken i mellanstadiet. Vilken tur, för mig, att jag ändå planerat att läsa en tjock bok om just ämnet den kommande tiden...

Nåja, jag ville bara få ut mina tankar om något nytt redan innan jag kommit underfund med det. För att få en idé om hur jag funderar fram något nerskrivet. Ska försöka sova nu dock. God natt!

PEACE OUT!

Aloha! Jag har, sedan inatt, funderat på vad som är vackert. Det hela började med att London skrev en massa underbara "historier" som vi kallade dem. Jag fick tårar i ögonen för hon kan läsa mig rakt av och måla mig med ord som obeskrivligt underbara. Jag skäms nästan för mitt eget sätt att skriva när jag läser något från henne.

Hon sa att hon påminns om en porslinsdocka, a China doll, som en gång i tiden varit oskadad, så underbart perfekt, men som nu är täckt av små, ärriga sprickor från smärtan av dockans erfarenheter när hon tänker på mig. Att hon påminns av ett stormigt berg, när hon tänker på mig. Ett berg som är så svårt att nå toppen, att det gör så fruktansvärt ont, om alla hjärtskärande upplevelser på vägen men när man äntligen når toppen så är det värt det. Att jag är en vacker duva för en konstär utan inspiritation som i sin frustrationen rivit sönder alla sina verk tills konstnären ser den där duvan som är så vacker att den skapar tusen tavlor.

Jag har inga ord för det hon skriver. Jag sparade alla historier och jag har läst dem om och om igen. För varje gång, så är känslorna så råa såsom första gång jag läste dem. Jag är så försvunnen i dem att jag inte ens vet vad jag ska skriva nu...

Men, kommer ni ihåg när jag skrev om en fanfiction där Draco vet att han kommer och dö om man han ger in och älskar (Ja, jag använder det ordet nu) med Harry? Det var också något jag fastnade för, och läste om och om igen. Jag vet att jag tänkte, varje gång, att om något är så fruktansvärt vackert, om ändå bara för några små stunder, så är det värt att dö för. Smärtan, och till och med döden, gör det värt det för då har man kämpat sig dit så är det så awe-inspiring att tårarna rinner av lycka. Hela kroppen skakar av känslor för vad man upplever. Man tänker att jag kommer aldrig glömma det här och man skulle göra det igen ögonblickligen.

Så lever jag mitt liv. För mig, är det äkta skönhet. Om det inte är värt att dö för, då är det inte vackert, då är det inte perfektion, då är det inte kärlek...

"--You remind me... Of that first kiss... You remind me of being scared to show yourself completely... To be vunerable and nervous of not how to do it properly... You remind me that perhaps if I did it wrong even the slightest... I would be pushed back roughly and be all left alone... Standing by myself and no one to kiss...You remind me to lose myself in the moment...You remind me to overcome my fears, my thoughts, my mind... My everything and lose yourself in the moment...You remind me that it's OK to live through the moment...--"

PEACE OUT!

The Sounds - No one sleeps when I'm awake

Aloha! Kan ni tänka er, nu ligger jag här och skriver igen. Helt full av tankar men inget som vill komma ut för de är så många. Hur ofta händer inte det? Ganska ofta. Grejen är att ibland har jag oftast för mycket tankar. Jag ser dem flyga förbi i huvudet, typ som den där skärmsläckaren där textremsor susar förbi på skärmen. Bara... jag har för många textremsor i olika storlekar, färger och typsnitt att jag inte kan separera dem.

Och nej, jag skojar inte, jag ser verkligen mina tankar så. Och sedan min egen röst som i olika tonlägen påpekar vad som sägs i textremsorna som är mest aktuella för tillfället. Mestadels så är textremsorna också som citat ur en redan skriven text, highlights av vad som i texten är viktigast. Bara att istället för att de redan är nedskrivna så är de förslag över vad jag ska skriva. Oftast när jag ska skriva ett inlägg, så är hälften redan mentalt skrivet innan behovet att få det "på papper" blir för stort. *le*

Även det här inlägget var förberett. Jag har redan beskrivit hur mina tankar "ser ut" och därför plockade jag direkta citat från det samtalet för att skriva det här.

När jag sitter och funderar över saker, typ hur jag ser på saker och ting, så sitter jag och mentalt pratar med mig själv. Också här hör jag min egen röst med egna tonlägen beroende på personligheten som den rösten har. Jag kan sitta och föra hela diskussioner med flera olika versioner av mig själv, lyssna på deras argument och fundera på saken hur deras synpunkt. Ibland kan det hända att jag svarar högt. Någon i mitt huvud kan säga något och jag svarar högt "Jo, så kan man ju också se på saken. Men det går att tänka så här också..." Speciellt när jag gör något metodiskt arbete, typ att städa, så går jag runt och muttrar för mig själv.

Ibland, speciellt när jag inte gör något av större betydelse och har ganska tråkigt, så sätter jag på en mental film. Oftast så är det en scen ur en fanfiction som jag sitter och tittar på, lyssnar på och integrerar med. Det kan också vara något jag skulle vilja göra eller vara med om. Så jag placerar mig själv i filmen och upplever det precis så som jag vill uppleva det. Det är därför jag har så lätt att fastna i drömmar, varför jag kallar mig själv för en självklar drömmare. Det händer också att jag intalar mig själv att jag vill ha saker bara för att jag placerat mig själv i en viss situation...

”--It briefly occurs to her that it’s pathetic that she feels more at home in a place that doesn’t exist than in this world she’s living in.--”

PEACE OUT!

Aloha! No long, no see! Shit, jag vet inte ens vad det var jag skrev senast, men mycket har hänt. Begravning, Arvikafestivalen, luftrörskatarr, även lite på kärleksfronten... Orkar inte ta upp det med begravningen nu. Fick en, ska man säga, relaps igår så såret känns lite för rått ännu. Men Arvika... Shit, Arvika, Arvika, Arvika!

Så jävla underbart, kan jag lova. Jag hade mina stunder där jag kände att ångesten skulle ta över, men fan, jag vägrade ge upp. Och det är nog det jag ser som bäst med hela tillställningen. Det faktum att jag tog kontrollen över mig själv. Jag duschade till och med i gemensam dusch, för Morgana's skull! Jag träffade redan kända underbara människor, jag träffade nya underbara människor och jag träffade underbara människor jag förlorat kontakten med och hade hejdundrade kul. För att inte ens tala om vad Arvikafestivalen är till för egentligen. *le*

Tragiskt nog började jag bli sjuk på torsdagskvällen och på lördageftermiddag var det så illa att jag fick mitt första, riktiga astmaanfall. Då var det liksom kört och jag fick åka hem. När jag inte var bättre efter en vecka, och började bli sämre igen, blev jag övertalad av London att åka till farbror doktorn. Väl där fick jag reda på att min förkylning utvecklats till luftrörskatarr p.g.a min astma och min rökning. Så, redan då när han sa det så bestämde jag mig att nu jävlar är det dags, nu är det stop, jag ska bli rökfri. Men, uhm, ja, det går lite sådär med den saken än så länge men slå på fan och hans moster om jag inte lyckas!

Som vanligt när det gått lång tid utan uppdatering så har jag inte blekaste koll på vad jag ska skriva och därmed inte heller vet jag hur jag ska formulera det så jag sätter punkt här. Men mer kommer, om inte annat referenser till vad som hänt den senaste tiden!

PEACE OUT!

P.s, jag fick ta ett blodprov och jag är panikslaget rädd för sprutor så jag tjatade till mig en lila, glittrig blyertspenna som pris för att jag gjorde det. *le*