Linar en Mith'Arwen

Aloha! Okej, first off, jag är så bloody trött på alla som skriver till mig på Qruiser som är 30-40+. Hade jag velat en extra mor- eller farförälder hade jag bett om det. Charmen att skälla ut er har liksom också försvunnit efter flera sexuella erbjudanden om dagen i över ett år. Det var kul, ett tag, när ni skrev till både mig och Liten söt rödtopp, då materialet för förolämpning var totalt, men, shut the fuck upp nu, okej? Så, den lilla ranten över. Nästan...

Second off, jag har skickat mitt första fungerande internationella sms! Abstinensen var stor, desperationen oöverkomlig och behovet gnagade, så jag antar det var därför! Jag har skickat, och fått ett svar, av London, i ja, London-staden. Och roligt nog, även i sms kallade hon mig för China Doll. Underbart och gulligt värre, eller hur?

För det tredje... Det här med fina kalas, ja, ni vet, sitta-och-le-kalas? Där man ska vara fint uppklädd och föra sig efter oskrivna sociala lagar? Ja, dem. Bara ett ord: Varför? Varför ska det finnas regler för att fira eller umgås på? Till exempel om någon fyller år, varför måste hela tjocka släkten samlas hemma hos personen i fråga och dricka kaffe samt äta tårta och kakor efter konstens alla regler? Det är så stelt, up-tight och socialt uttröttande att i timmar sitta och skvallra, på fint vis, självfallet? För mig är sådant mer ett sörjande än ett firande. Kan man inte spexa upp det hela och ha kul istället för "trevligt"?

Fick denna tanke av en viss person som de senaste dagarna nästan tjatat öronen av mig av hur man ska och inte bete sig, göra, säga, ge bort och allt kan komma på på en begravning. Håller fast vid min plan, på mina kommande födelsedagar ska jag lämna hemmet ostädat, en skattkarta till kylskåpet där det finns något tårtliknande, med instruktioner att ta en bit och sedan åka iväg och göra vad ni vill för att fira mig. Och, på min begravning, om ni känner för att supa skallen av er på energidryck, springa konstsim på rullskridskor i en sådan ordentlig hall medans ni sjunger Allsång på skansen-låtar för full hals? Gör det!

PEACE OUT!

Aloha! Jag borde, kanske, jobba lite på någon slags packlista. Men jag väntar tills jag pratat med Auntie om vad som kan vara bra att ha med. Vilket är en total ursäkt, självfallet, för även om jag har har så tråkigt att jag vill klösa ögonen ur mig, så orkar jag inte. Musik är bättre! *le*

Jag väntar på slutintaget för Gymnasiet. Extremt mycket nu. Det är nämligen så att jag varit helt och hållet inriktad på att de skulle komma nästa vecka. När jag var i Arvika. Min hjärna har då sagt "Hopp, då får vi väl vänta tills veckan efter, eller hur?" Inget mer med det, right? Right. Jo, visst, tjena... En kompis till mig spräckte nämnligen min lilla säkra bubbla igår när hon nämnde att SYV sa att de kunde komma vecka 26 redan, inte bara 27. Så självklart springer jag runt som en halshuggen höna i tron att resultatet kan kanske, förmodligen, förhoppningsvis, jag vill, imorgon eller på fredag! Så tiden kryper fram. Suck. Man ska tydligen plågas lite innan man får reda på hur ens framtid kan se ut.

Okej, jag plockar allt ur arslet nu, för jag känner för att skriva men skallen är tom. Och ja, jag erkänner mig skyldig till brottet att skriva, sudda ut, börja om, sudda ut, etc...

Ååh, nästa brillianta idé! Nostalgi! Som sagt, lyssnar på musik, och helt plötsligt så hoppar Spotify igång Dragostea Din Tei med Haiducii! Hela kroppen ryser! Jag kommer ihåg när den gick, och gick, och gick, och bytte man radiokanal, ja men då fan spelade de den där också. Haha. Sedan kom skivan Absolute Music 46. Den första och sista, tror jag, skivan jag någonsin köpt. (Nej, köpte A-teens första också) Jag var besatt av den skivan och jag bara skulle ha den. Synd att den är helt repig nu, men... Ååååh, minnen! *ler som ett fån* Jag älskar Spotify, nu slängde det igång Jimmy Janssons Som sommaren...

Haha, och jag ska till Arvikafestivalen? Men alla har ju något smärre pinsamma barnminnen. Eller pinsamma och pinsamma? Have Pride damnit! Äsch, ger mig nu i denna minnestrip. Rocka på! (Ja, Markoolio feat. The Boppers)

PEACE OUT!

P.s, jag slänger in all musik jag gillar, någonsin gillat eller som betyder för mig då det är kopplat till ett speciellt minne i samma spellista. *le*

Aloha! Det börjar dra ihop sig nu. Var på apoteket nyss för att hämta ut mina sömntabletter när moderskapet börjar prata om att jag bör nog köpa sådana där små schampooflaskor, öronproppar, småplåster, skoskavsgrejer m.m. Inte trodde jag att jag hade en överbeskyddande mor, men, lite kul är det ju. Att få en sådan konfirmation att snart händer det! Jag åker ju till Arvika om en ynka vecka! Det enda jag pratat om är gummistövlar. *le*

Det blir mindre festivaler i sommar än först beräknats, och hoppats, på. Från E-tuna Spring Pride, Karlstad Pride, Stockholm Pride, P&L och Arvika till Arvika, Karlstad Pride och Sonisphere. Morgana dock, det blir Depeche Mode och Metallica till sommaren! (Och The Hives samt The Sounds!)

Är på ett sådant roligt litet humör nu. Ingen aning om varför, eller ens vad egentligen. Kanske för att mitt liv börjar ta en sådan där riktning jag längtat efter. Det är sommar, jag slipper Jättesten (Ja, skolan på top-5 av värsta i landet), börjar om på nytt snart, känner mig inspirerad, och dra på trissor, jag känner mig till och med lite kär! (Kanske också därför jag känner mig så passionerad för okonventionella förhållanden då det är ett poly-"drama" inblandat.)

Jag känner mig glad och på gång despite allt som hänt. Almost blessed by the very same events. Det känns inte heller så viktigt att komma in på TIME, för gör jag inte det, så kommer jag ändå in på Natur som jag kan gå ett år och sedan söka om. På så sätt får jag ju också läsa fler kurser och tillgång till fler personligheter. Kanske jag inte får det där behovet att prata med en person som för länge sedan sade upp kontakten med mig, som jag fick igår. (Även om jag fortfarande har personen på min MSN-lista. Han är till och med inloggad nu.)

Nah, jag kan inte beskriva mig själv i flytande ord just nu, så jag sätter punkt här! *le*

PEACE OUT!
Följ min blogg med bloglovin

Aloha! Är det inte dags vi är lite mer spontana? Igen, det här med sociala regler om vad som är okej och inte. Folk som är spontana, roliga och skiter apa i vad folk tycker när de gör något de känner för kan ofta bli beskrivna som, tja, galna? Pinsamma? Ohyfsade? Ja, och annat.

Pratade med London nu. Tydligen har jag visat henne många sidor, men inte helt min riktigt spontana, barnsliga sida. Hon visste inte att den fanns. Naturligtvis, så berättade jag för henne...

"It's not childish, per se, though. It's just... I don't care what people think of me, if I want to play with rubber swords in a grocery store, I do that. (In fact, I did, on... thursday?) If I want to buy one cherry just to see if it would be so cheap that I can't even pay for it, then walk back in the store to buy one more, again and again, until I have a bag full, I do that. (I did that, too.) My mother was ready to die of embarrasment, but in the car, we all laughed as I ate my one cherry. (The guy I bought it from recognised it as a joke and actually charged me 1 SEK for it ^^ )

If I can't walk around a table to get to the empty seat, then, well, I crawl under the table to get there. (Did that on a birthday celebration a few weeks ago.) If I feel like going through Stockholm wrapped in my Pride-flag 'cause I'm cold, or simply because, I do that. (And guess what? I did that too, on June 9th.)

Is that childishness, spontaniousness or self-confidence?"

Och, jag har en lista med saker jag ska göra innan jag dö. Bland annat att klä ut mig till pacman, hålla något skummande medel i en fontän, spela tic-tac-toe i en öken, gå vilse i (staden) London, skjuta en spruta i rumpan på någon, äta en glass i varje land jag besöker m.m. Visst, det är väl inte direkt spontant, men tänk, vilken inspiration man får av en sådan lista. Att göra en punkt kanske får en att tänka "Åååh, det måste jag ju också göra!" och sedan bestämma sig för att göra det.

Att stoppa sina impulser och tänka en andra tanke är bra i vissa lägen, men vad fan, när man får ett helt oskyldigt, roligt förslag i huvudet, gör det, färga världen lite gladare! Och varför inte tänka på Anonyma Klubben när man har en krona eller flera över?

PEACE OUT!

P.S, kan också lägga till att jag gick i strumplästen genom hela Drottninggatan i Stockholm och in på Shock Store så. Många vart lite fundersamma: Jag bara log.

Aloha! Jag sitter och läser en fanfiction nu, vid namn Good Life Becoming. Den handlar om hur Harry, Draco och Severus sakta men säkert blir vänner som sedan utvecklas till något mer. Så klart måste ju Harry berätta för Ron om hans förhållande med inte mindre än två män, på samma gång. Reaktionen han får är: "It's unnatural!" Men är det?

Som ni som följt bloggen en längre tid säkerligen vet, har jag kanske en väldigt öppen syn på det mesta. En syn kanske inte många håller med om. Men com on? Är det verkligen fel, till och med onaturlig? Vad som är "naturligt" och inte är väl ett begrepp där man inte jämnför med normen, men vad som faktiskt händer i naturen? If so, så är ju människan också ett djur. Och om jag inte minns fel från diverse biologilektioner, böcker och Animal Planet-dokumentärer så är människor faktiskt väldigt löjliga när det gäller sociala regler om vad som är accepterat, eller hur?

Många djurarter är inte så noga med att hålla sig till en partner. Sure, det finns de som "mate for life" men så vitt jag vet är det ganska ovanligt, alltså inte majoritet. Jag orkar inte ta itu med som faktiskt händer, men ta en kik på ovanstående exempel så vet ni vad jag menar.

Om vi nu ska prata i mänskliga påhitt, typ det här med kärlek. (Jag säger mänskliga påhitt väldigt löst, för jag såg våran katt när hon var så otroligt dökär att hon följde sin kärlek som en "lovesick puppy" överallt.) Vi hittar på något otroligt, som den äkta kärleken, den där man inte kan leva utan. Men sedan ger vi skiten regler? Typ, "du ska hitta din livskärlek, men det får bara vara en, du får bara vara med den personen, och är du tjej måste personen i fråga vara en riktigt familjekarl!" Come on! Det är ju som att köpa en tårta och sedan bara titta på den. Look but don't touch.

Varför limitera sig? Missförstå mig rätt, de som väljer och känner att de vill ha ett "mate for life"-förhållande... Perfekt, jättebra, underbart! Jag är glad för er skull. Men om jag känner att det inte riktigt stämmer för mig, att jag vill älska flera, både i grupp och i separata förhållanden, eller att jag helt enkelt bara vill älska en person men ha sexuella förhållanden med andra, ska inte jag få det då? Borde inte andra, med andra val, vara glad för min skull?

Nej, vad jag tycker är onaturligt är att sätta restriktioner, speciellt när man hela tiden säger "You can't help who you fall for".

PEACE OUT!

Aloha. Jag var och såg honom nyss. Jag är faktiskt glad för hans skull nu. Han såg väldigt lugn ut, fridfull. Precis som om han somnat, och var mitt i en snarkning när han blev frusen i tiden.
Det var fint...

Aloha! Några dagar efter allt, så fick jag en sista present av mitt faderskap. Jag fick ett examenskort utav honom, och en dikt samt en hundralapp som för alltid ska ligga i det kuvertet. Men, jag tror faktiskt inte det var "huvudpresenten", inte slutavskedet...

När min gammelmorfar dog av gammal ålder, så visste vi alla om det. Jag hade till och med gjort en "profetia" om det en och en halv månad innan. Så det kom inte som en överraskning när telefonen ringde klockan tre på morgonen den 16 Augusti 2007 att han avlidit. Vad som inte heller var överraskande nu i efterhand var att han exakt tre timmar senare stod bakom mig och gjorde sitt meddelande tydligt: Det räcker nu. Jag gav dig tre timmar. Sörj mig inget mer nu.

Det verkar som om min pappa gav mig lite mer tid än så, nämligen några dagar. I förrgår, så såg jag en bild av honom och allt brast, på det sättet jag ville. Jag hade inte världens koll på tiden, men jag grät ett bra tag innan den energin fanns bredvid mig igen. Skillnaden var att Åke stod bakom mig, på samma sätt han gjorde när han vakade över mig som liten, på avstånd. Pappa, on the other hand, lade sin arm runt mig och strök mig i håret och sa att det var lugnt, det räcker nu. Oavsett hur jag än försökte, hur mycket jag än ville, så kunde jag inte få ut en enda tår, inte den minsta snyftning.

Strax efteråt vart jag fruktansvärt trött, men ändå inte, såsom det nästan apatiska tillstånd jag befann mig i istället för sömn när jag mådde som värst. Så jag gick och lade mig, somnade och vaknade några timmar senare och allt var bra. Det kändes okej, det kändes över, jag kände ingen sorg längre. Saknad? Ja. Ledsamhet? Nej. Ändå var inte det nog...

När jag öppnade min mejl, vet ni vad jag hittade? Ett mejl från festivalen Sonisphere. Den som det görs reklam om på TV, den som Metallica ska spela på. Jag hade fått ett funktionärsjobb där, en möjlighet att se Metallica spela, live, utan att ens komma ihåg att jag anmält mig... Det finns inte ett enda litet tvivel i hela mig att det var Pappa som gav mig detta. En otrolig möjlighet, en önskan från honom han ville dela med mig. Det tror jag var det stora, det sista men ändå inte, ett minne för livet att komma ihåg honom från...

Min pappa gav mig Metallica, även om det inte är helt hundra säkert på att jag kommer dit, men jag fick chansen, möjligheten...

Hej... Just nu, mår jag ingenting. Totalt och fullo ingenting. Inte ett skit. Inte ett enda jävla dugg. Jag har inte ens en tanke i huvudet. Nada. Det är nattsvart i mitt huvud. Alla röster är tysta, precis som om de håller en väldigt lång, sörjande tyst minut. Det kan hända, ibland, när jag blir påmind, att någon liten jävla Jen säger "Han är död." ... Och jo, visst är han det.

Jag orkar inte längre prata i kodord. Det går inte, så jag ber om ursäkt om jag säger något olämpligt, men nu är det dags att den här bloggen blir vad den var tänkt som: Ett skrivande utlopp för mina tankar. Existerande eller icke.

Min pappa är död. Som i totalt väck. Som i att han lever inte längre. Som i att jag aldrig kommer få prata med honom igen. Som att jag aldrig mer, fysiskt, kommer få se honom igen. Inte ens för att fråga varför...

Han tog livet av sig...

...natten till min skolavslutningsbal för 9:orna.

Och jag... jag fick reda på det, när jag skulle börja göra mig i ordning. Jag tror jag var arg först. Lite kanske. Det försvann. För jag känner ju han så väl, eller hur? Jag visste precis hur han tänkte, jag kunde förstå varje beslut han tog, så jag förstod detta också, right? Jo, det gjorde jag. Så jag kunde inte vara arg. Jag kunde inte skälla på honom, jag kunde inte vara ledsen, jag kunde inte göra något, för jag förstod. Perfectly, chrystal clear. Det har också varit något på känn, eller hur? Jag tror jag förstod, redan i början av December, när han ringde och berättade om sitt första försök. Jag tror till och med jag förstod lite till för varje gång han åkte in tillbaka till avdelningen. Så kommer det som en chock? Nej, inte direkt.

För jag för i helvete förstår!

Så hur fan ska jag då lyckats och bryta ihop så miserabelt att jag kan ta itu med skiten?! Hur jävla lätt är det, när jag är så förstående och kolugn över det hela? Mycket skit har jag fått, och jag har bearbetat det med att göra det hela lite värre för mig, gråta mig själv tills sömns i självsympati, och vaknat nästa morgon återuppstånden like the phoenix out of the ashes och accepterande att Detta. Är. Mitt. Liv....

Säg bara hur jag ska göra så att dammarna släpper, så att jag gråter och gråter och gråter tills mina ögon svider fysiskt så att jag kan hantera det! Snälla!

Aloha! Jag har haft för mycket att tänka på på sista tiden hence my too-long absence. Speciellt igår. Allt från vem jag är, romantiska fantasier, religion, etik till vanligt strunt. Att jag nu lyssnar på en låt som gör mig nästan hög hjälper inte det hela. Grejen är att låten får mig att tänka på satanism, som får mig att tänka på en miniserie som heter Revelations, som när jag såg den fick mig att fundera enormt på religion och "högre makter". Det med satanismen får också fram en slags magisk känsla inom mig (det som gör mig "hög") så jag sitter typ och gungar i sidleds, njuter och känner mig allmänt... religiös och nästan besatt av något. Mig själv kanske, min själ?

Grejer är att jag tror jag tror på djävulen. Eller nej, jag tror inte på den som en ensam grej, men jag tror på demoner. Kanske därför jag faschineras av just satanism, även om jag kan erkänna att jag vet ingenting om den rörelsen. Det känns bara... rätt? att fascineras. På samma sätt jag gör med Wicca. Jag är väldigt intresserad av mörker, som märks kanske genom att varje gång jag får chansen så vänder jag på dygnet. Jag beundrar också Morgana och inte Merlin, även om jag är intresserad av hans mor (eller är det far?) som är en incubus/sucubus (st?) (= förföriskt demon).

I en fanfiction jag läser beskrivs också Avalon som den enda platsen i den här världen där det finns en källa för mörk magi, vilket gör att jag även fascineras av det. Inte konstigt, eller hur? Morgan/a le Fey (m.m.) var ju The Lady of the Lake.

Ända sedan Revelations och några diskussioner med mitt faderskap och CA, har det här ämnet varit constantly on my mind. Pratade också med Fontana för någon vecka sedan om en teori jag har. Också den baserad i en fanfiction. Det är så att i den är Harry djupt troende i en fiktiv religion kallad Havanism där de tror på det gudomliga som The Great Godesse. Han studerar också för att bli präst. Han träffar också en mindre canon-karaktär kallad Blaise, som valt att bli döpt och är troende katolik. När de i slutet slåss mot Voldemort släpper de lös en så awesome kraft att de dör, i princip. Men de separeras och Harry får träffa The Great Godesse. Han frågar varför Blaise inte är med honom och Hon svarar att han träffar en annan manifestation av Henne, nämnligen Gud som han tror på. Hon förklarar att Det manifesteras av vad personen må tro av.

Det fick mitt sinne att snurra. Kanske är det så att det, som jag tror på, finns ett Det, ett Allt som är oförklarligt. Detet är Alltet och därför är Det också vad vi tror på. Det finns kanske en Gud, flera Gudar och Gudinnor, Allah, Buddah, Vishnu, Shiva, Parvati, Thor m.m. för att detta Detet manifesteras utifrån vår tro. Det är för mäktigt och för mycket för att vara "något" och därför märker vi av Det som något vi mer kan förstå. Sagor som skapelseberättelser är något vi kan förstå, det är ett mänskligt påhitt för att vi är för medvetna att vara otroende men för primala för att inte kunna "se" vad det är vi tror på? För kristna blir Detet Gud, för muslimerna blir Detet Allah o.s.v. Det tål att tänkas på...

PEACE OUT!

P.s, jag går äntligen ur 9:an på fredag!