Linar en Mith'Arwen

Det känns bra nu. Jag fick pappren jag ska skriva på och skicka in till LSS-handläggaren idag istället för imorgon. Vilket är skönt, för det verkar som om handläggaren är någon som faktiskt tar en på allvar. För omväxlings skull. Så nu ska de bara skrivas på och som sagt, skickas in tillsammans med kopior på läkarutlåtande och journalen. Efter det, blir det ett möte där vilka hjälpmedel jag behöver ska utvärderas vidare. Och då ska jag lägga till en Shake-Awake-alarmklocka...

Har även kommit fram till att ett mejl behöver skickas till mina klassföreståndare för att vidare förklara saker om mig och hur jag ska fortsätta klara skolan, då jag känner varningstecken för att det inte ska gå. Som sagt, det enda som betyder något nu är TIME, och jag ska in om det så är det sista jag gör. Och då behövs en strikt plan för mig att jobba utifrån för att nå de betyg jag behöver. Samt för fri kvot.

Jag har ett underbart liv, eller hur? I snart i tre-fyra år nu, more or less, har mitt liv bestått av möten hit och dit, förklaringar, planer och what-not. Och hittills, är det inte otroligt, har ingen jag blivit lovad hjälp från följt upp sina löften. Så det här är den sista jag chansen jag ger dem, sedan tror jag fanimej att jag gör vad jag gör bäst. Nämnligen sluta mig själv inne och andra ute, och ta itu med skiten av ren jävla viljekraft tills problemen är lösta eller åtminstone sopade under mattan tills jag bryter ihop av pressen en andra, tredje, fjärde eller femte gång.

Power to the peoples' minds!

Dagarna har fortsatt i samma deprimerande anda. Men nu har jag tröttna på ha tröttnat och ska ta tag i allt igen. Vi har tagit kontakt med BUP igen, mejlat till min nya handläggare på soc angående en kontaktperson samt till en ny handläggare för LSS, som förhoppningsvis ska göra att jag kommer in på Odlargränd eller något annat liknande boende. För att komma ur vanan. Det känns som om jag behöver ändra något drastiskt i mitt liv för chock-startas till liv. Igen. Så jag är på gång, igen. Kanske inte går på själva vägen, men jag följer den i alla fall i diket.

I'm back on track, för att citera liten söt rödtopp.

Och hell yeah, det är awesome! Nu är planen på gång igen, med allt teoretiskt arbete jag ska göra med mig själv innan det riktigt stora testet kommer om sex månader. Det är som om jag pluggar för ett riktigt stort prov som om jag klarar det, kommer förändra mitt liv. Kanske kan kalla idag för det första - nya - steget i början på mitt nya liv.

Men jag längtar till sommaren, med värme och sol, med bad, och med varma nätter då man spontant kan ringa liten söt rödtopp runt tre på morgonen och höra om en liten promenad. För att inte tala om de faktiskta grejerna som jag har planerat! Arvika, Spring Pride, Karlstad Pride, Stockholm Pride, ett bröllop och kanske ett Harry Potter-konvent...

But, first things first, jag har hela fem dagar för mig kommande nästa vecka. Och det är underbart! Haha, jag kan inte ens hålla inlägget sammanhängande nu, så, innan allt clashar totalt, ska jag lägga ner.

PEACE OUT my little lovelings! *peace-sign*

Börjar det inte bli en vana att jag ligger på mitt golv, i mörkret, med musik strömmandes rakt in i öronen på en volym som säkerligen skulle kunna spränga en trumhinna eller två, när lusten att skriva sätter in? Det börjar kännas så... I alla fall, mitt val av musik idag är Howard Shore - Requiem for a dream. Det passar, att lyssna på en "dödsmässa för en dröm" efter de dagarna jag haft.

Om man räknar bort fruktansvärda, gråtvärdiga kramper genom hela magen, feber och huvudvärk så återstår fortfarande en hel del. Jag har verkligen inte mått bra. Nästan som om jag fallit tillbaka i ett svart, bottenlöst hål, djupare än vad jag någonsin varit förut. Inte för att jag kommer ihåg alla de stunder då depressionen varit som värst över åren, men allt har verkligen känts meningslöst. På det där "Nej, nu ger jag verkligen upp"-sättet som i regel är fördomen för depression. Minsta lilla har gjort att jag brustit ut i tysta tårar. Jag läste även om en dödsfic jag inte läst på kanske två år. Värst var när jag hörde den låten, när jag verkligen inte var beredd på att höra den. Mentalt kunde jag se den skyddande muren jag skapat knaka, skaka, och rivas sakta, men mycket säkert.

Men, det är dock meningslöst att fortsätta tänka på det. Jag vill inte det. Jag vill verkligen bli bättre så jag begravar dessa tankar i det där svarta, bottenlösa hålet med stark övertygelse att jag aldrig kommer nå så djupt att jag hittar dem. Japp, så gör vi.

On another note, jag har kommit fram till att inte bara behöver jag en ny, större och bättre väska för mitt behov att bära allt med mig, jag vill också ha grejer att fylla den med. Till exempel ett halv-stort anteckningsblock så att jag faktiskt kan tvinga mig själv att börja fysiskt sett kategorisera "my mind", occlumency-style. Jag börjar bli mer och mer som Severus Snape, på många fler än en aspekt, men jag gillar det. Mannen har stil. Jag har också tänkt att kanske är det värt det att börja meditera, eller ta kontakt med BUP igen, och hoppas på en annan kurator så jag kan börja öppna upp. Fourth time's the charm, perhaps?

Helt självklart har jag en del självkontroll kvar att träna in, men jag har sex månader på mig...

Nu ligger jag här, i mörkret som kramar mig. Ännu en dag förbi, en Alla Hjärtans Dag. Inte för att jag direkt "hatar" dagen, den är bara milt störande... Hittills, det bästa minnet jag hade, var en dag då jag och en kompis beslöt oss för att bojkotta skiten. Vi köpte oss ett par djupfrysta tårtor på ICA, snodde ett par gafflar i skolans matsal, satt och åt delar utav tårtorna i ett litet lusthus bakom Åsfjärdens Utbildningscenter. Efter det vandrade vi upp till Bad- och sporthallen, badade, åt lite till, badade, och sedan åt vi det sista utav tårtorna, som nu var tinade, i bastun innan vi tog bussen hem. Kort sagt, en riktig sympati-fest.

Idag dock, fick jag lite kul då när i bil förut skulle till Grums och handlade. Det blev lite missförstående och vi vart lite mer i bilen än planerat. Till slut var vi en stor hund, en förare, jag, och fem till. Jag och hunden delade på bakageutrymmet. Utöver det, har jag tillbringat denna kalla sen-vinterdag till att rensa min musik så att listan var så städad som jag vill ha den. Det tog mig ungefär nio till tio timmar.

Min fantasi har återigen sprungit iväg med mig också. Jag är en drömmare ända in i märjen och fantiserar konstant om allt och inget som kanske eller kanske inte faller mig i smaken. Men, förvånande nog fanns nu en liten råtta med i denna framtidsdröm, som tar plats om kanske tio år. Och det slog mig, att det skulle vara riktigt kul om ni höll ihop så länge faktiskt! Ni två, jag, och antingen en flicka eller pojke för mig där vart-jag-än-nu-bodde-i-världen. Riktigt kul faktiskt! Säg det till honom! Man kanske kan se det som ett "Okej, jag accepterar att du kommer och inkräktar och stjäl min systers lilla oskyldighet. Välkommen till familjen! ;) "-type of thing. *le*

Jahopp, det var väl allt för tillfället skulle jag tro. Grattis på Alla Hjärtansdag, little lovelies! 'Til we met again... *blows a raspberry*

De senaste dagarna har jag ytterst spenderat till att läsa om den mäktiga versionen av Harry Potter-böckerna sett från en annan sida. Ett alternativt universum som följer canon från den mest uppenbara handlingen till den mest dolda detaljen skriven av FirePhoenx8. Denna saga kallad The Black Heir med sin fortsättning Vindico Atrum. Då historien byggs mycket på The Arthurian Legend, med betoning på Lady Morgana och hennes son, Mordred såsom legenden speglades i boken/miniserien The Mists of Avalon, kände jag att nu var det hög tid att se klart serien. Vilket jag nu också gjort. (Och här måste jag lägga in en liten bit om låten i serien, The Mystic's Dream av Loreena McKennitt. Underbart... magisk!)

Eftersom jag inte tror på någon Gud, Gudinna eller annan slags sentient varelse som högre makt (beror på ens definition av "sentient" dock) så försöker jag, och har försökt ett tag, vänja mig av att säga "oherregud" eller "för Guds skull" samt liknande. Ett tag använde jag Lord Voldemort som utbytesord. Nu istället, använder jag Morgana. Och jag har gjort det en ganska lång tid nu. För det är något som drar mig emot henne, denna ibland kallade mörka häxa, eller "The Dark Sorceress". Så när vi i litteraturhistorian fick reda på att legenden är baserad på en skönlitterär bok, så vart jag djupt besviken. Som om något inom mig brast. Men nu, ja, nu ändrades det...

Efter att ha googlat lite efter att ha läst klart The Black Heir/Vindico Atrum och sett klart The Mists of Avalon, så fick jag reda på detta: Legenden är inte en myt för det skrevs en bok, utan det skrevs en bok för att myten existerade redan. Och det... det väcker den där lilla gnistan inom mig igen att hon, och Avalon har funnits. Att de inte bara existerat, utan fortfarande gömmer sig där ute, i dimmorna.

Det känns på sätt och vis tryggande då, att ge Detet jag tror på ett namn, namnet på någon jag mystifieras utav, och veta att det finns en stor chans att hon levt därute i Storbritannien för 1500 år sedan. På så vis, längtar jag än mer till den dag jag får se Stone Henge, att kanske få känna en koppling med detta jag funderar på ständigt och önskar att lära mig mer om...

Here we go again... Kommer ni ihåg mitt förra inlägg? Are we human, or are we dancer? Just nu, just precis nu, känner jag mig i samma bittersöta, lugna och ljuva lycka som inte går att förklaras med ord. På sätt och vis lite skrämmande, men efter dessa år jag haft av svarta tankar är det väl välkommet att må detta vis, där glädjen ej kan förklaras. Så varför ens försöka?

Jag önskar alla er som läser samma lycka. Nu... nu ska jag bara andas och försjunka mig i vad jag känner.