Linar en Mith'Arwen

Aloha! Chattade med L igår om det ganska roliga ämnet sex. Hon tycker jag bör göra mitt projektarbete om sex då hon upptäckte vad jag fullkomligt brinner för ämnet. Jag brukar vara passionerad när jag pratar om det men igår överraskade jag till och med mig själv. Tänk er kraften i Do you hear the people sing, fast i stället för mänskliga rättigheter till alla invånare i samhället så pratade jag om ungdomars rätt till det sexet de vill ha. Eller något sådant.

Det hela slutade med att jag skickade ytterligare ett mejl till UMO.se om varför de, trots sin kvalitet, inte tar upp sex utanför normen. Visserligen tar de upp sex mellan olika och lika kön, sex med sig själv, de som inte vill ha sex, sex första gången, etc. Skitbra! Men varför är det bara "normalt" sex? Jag tänker på ungdomar som när de fantiserar och experimenterar upptäcker att smek, kyssar och gulligull inte är tillräckligt. De som tänder på något annat, de som inte vill ha "mjukt" sex, so to speak. Ungdomar med fetischer och kinks utöver det vanliga, helt enkelt. Det mest uppenbara exemplet bdsm.

Ska jag vara ärlig, så vet jag inte hur det känns att växa upp och känna sig onormal och kvävd sexuellt. Att bli påtryckt att vad jag gillar inte är okej, att det är fel, att det är äckligt, att det bara är galna människor som vill ha sådant. Eller kanske till och med sjuka människor. Jag växte inte upp så. Sex, för mig, har alltid varit något så fullkomligt naturligt i alla dess former, oavsett hur man kan "spexa" upp det hela. För mig, har det varit en rättighet, inte ett privilegium, att tända på det jag tänder på och jag tycker att alla borde växa upp så. Och inte sitta där, 40 år gammal med äkta hälft och vuxna barn och först då känna att det är okej att vara fri sexuellt efter 20-30 år av undantryckta önskningar och tron på att man är en mentalt störd person. Om man ens känner sig fri då.

Så jag kanske ska göra ett projektarbete av det här. Dock, oavsett, så kommer jag jobba med det i framtiden för jag brinner för det.

Peace out!

Aloha! Den här veckan har varit mäkta intressant. Åtminstone för självreflektion då och nu. På det sociala, menar jag då, och kontakt med människor. Det är ju ingen direkt hemlighet att jag har Aspergers Syndrom, och det är väl en ganska general kunskap att det är en lättare form av autism. Och det är ännu vanligare att folk vet, i stora drag, vad autism handlar om. Främst sociala svårigheter. Har man då, som jag, inte haft möjligheter till social, och fysisk, kontakt med människor, blir "symtomen" värre.

I grova drag menar jag på att jag, innan gymnasiet, inte hade kontakt med människor min egen ålder - förutom en mycket liten, mycket exklusiv skara - och definitivt inte att jag rörde vid någon. Ni vet, så där tjejer kan krama på sina kompisar, t.ex. Nope, never, aldrig. Då ville jag hellre fly de enstaka gånger det hände. Trots att jag själv försökt vara en sådan där fnittrig, kramig, nästan kawaii-ig, fjortistjej, så... nej. Jag tyckte till och med bättre om att bita en väninna i ögonbrynet än att krama henne. Bokstavligen.

På senare tid har väl det ändrats. Eller, jag vill fortfarande inte krama folk. Det finns enstaka få som jag älskar att krama och skulle kunna göra det i timmar men majoriteten uppbringar bara fly-eller-fäktas-känslor. Jag har dock upptäckt att jag trivs relativt bra i en grupp, att umgås, att välja att göra saker andra vill istället för att gå undan själv. Jag hoppar inte längre till någon råkar stöta till mig. Jag tappar inte längre tankeförmågan varje gång någon sitter bredvid mig. Visserligen är jag fortfarande hypermedveten när någon annan fysiskt rör vid mig, även av misstag. Nästan som en infraröd kamera som visar alla delar av min kropp som stöter i någon annans.

Framsteg? Well, I'd like to think you can teach an old dog how to sit.

By the way, apropå ingenting, jag har nu blivit övertalad att starta min sexblogg. Något jag velat göra i några år. Med min egna lilla twist på saken. Dock kommer den bli anonym och fullständigt separerad från den här då jag vill ha möjligheten att vara brutalt ärlig. Det är nämligen så att till och med jag som är relativt öppen med det mesta vill kanske inte att alla ska veta allt. Åtminstone inte när de känner mig och vet att det är jag *ler*. Det återstår dock att komma fram till någon slags struktur på hela, vad den ska heta samt en design. Men det sistnämnda kan Akademibokhandeln hjälpa till med. De har nämligen en fotobok med mycket inspiration.

Peace out!Taget 25 januari, 2008.