Linar en Mith'Arwen

Aloha! Såg nyss ett avsnitt av How I met your mother, som handlade om hur en av karaktärerna förundrades över varför han umgicks med Barney. Det hela spelades ut i ett spontan, mer-och-mindre-lyckat äventyr till Philadelphia som slutade i att de gjorde något helgalet men spontant. Så vill jag leva mitt liv. Sluta tänka och bara "go with the flow", se vart livet tar en.

Förra sommaren var jag och en kompis iväg och fiskade. Jag fick en idé att vi skulle bada trots att vi inte hade någon handduk eller något annat med oss. Till slut så gjorde vi det i alla fall: Jag i klänning och hon i tunga punkarbyxor. Just den incidenten var en sådan liten sak, men ändå något kul att hitta på. Jag vill vara mer spontan. Jag är ganska spontan, bara att jag tänker efter för mycket annars.

Det är möjligt att jag ska till London till vintern, och ja, träffa "London". Hon frågar mig ganska ofta vad vi ska hitta på då, men jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Visst, jag vill se allt som man "normalt" ser där men det är inte toppen på min prioritetslista. En grej jag skulle vilja göra är att bara sätta mig ner på gatan bredvid någon frän person och bara umgås. Hoppa på någon random buss och se vart den för mig. Springa förbi någon urtypisk liten bar i Skottland (vi ska dit också). Fan, det finns så mycket att jag får hjärnsläpp på idéer och de jag kommer på är apkassa.

Har någon sett filmen Yes Man? Jag vill göra som dem, när de hoppar på första bästa plan till Lincoln, Nebraska och går på telefonutställning, football/baseboll-match i mer hejar-anda än de som faktiskt är inbitna fanatiker på ett visst lag, kollar in ett slakteri... Okej, kanske inte ett slakteri, men de hittar på en hel del kul. För att inte ens tala om alla andra stolligheter han har för sig. Skulle inte livet vara underbart om man faktiskt levde efter den teorin att faktiskt säga Ja till allt? Minsta lilla förfrågan och tanke man har? Än så länge är jag, i största fall, ganska lik honom innan han börjar leva så. Det kanske är dags för ändring?

Ja för fan! Dags för att lägga till lite extra i min lilla Severus Snape-självdisicplin!

PEACE OUT!

Aloha! Det regnar. Fy fan vad underbart, eller hur? Jag läste en bok om talmagi för några veckor sedan. Natten till min födelsedag faktiskt. När jag tog bröt ner mitt numerogram fick jag fram att min livsväg var siffran 7. Vad som var intressant med det var att där stod det att jag skulle älska vatten, finna lugn i vatten. Och just den biten av boken var mest intressant.

Jag älskar vatten, jag älskar månen, jag älskar nätter, jag älskar... allt som har med de att göra. Det har med kraften i vatten att göra. Visst, eld och jord är kraftfulla, mäktiga till och med. Men det är ju ytligt, eller hur? Luft och vatten, speciellt, kan vara lugnet självt innan det slår till med en styrka mäktigare än något annat. Det var det som drog mig till vatten. Jag kallade mig själv till och med för Siren ett tag.

Så nu, när jag märkte att vatten öste ner i mängder, så, ja, jag slet av mig kläderna jag hade på mig, kastade på mig min nya klänning, släppte ut håret och sprang ut barfota. En sådan enkelt sak, en sådan speciell sak för mig, är underbar. Att låtsas, kanske, att man är en älva och dansa runt i grönt gräs i en klänning som fladdrar omkring en när man stänks av regnet. Helt befriande fritt. Det är magiskt för mig...

PEACE OUT my dears!

Aloha! Igår, så träffade jag Spanjorskan för första gången sedan strax innan jul, tror jag det var. Vi pratade lite om tjejer och så, vilket i sin tur ledde till ett längre, mer privat samtal om kärlek på msn senare. Det fick mig att fundera lite, när jag berättade om min syn på kärlek och förhållanden. Sedan upptäckte jag att det här blir mitt 50:e inlägg, så varför inte dedikera det till ämnet?

Vad är kärlek egentligen? Är det någon som vet? Någon kanske skulle säga att det är något man inte klarar sig utan och att det är det mest fantastiska i världen medan någon annan skulle säga att det inte är mer än en kemisk reaktion av hormoner i kroppen. Jag tror inte något är rätt eller fel, det är upp till var och en vad deras definition är. Som jag ser det dock, när man verkligen älskar någon, skulle man inte kunna leva utan den personen. Man skulle bli förkrossad utan personen i sitt liv, såpass mycket att man aldrig riktigt läker, aldrig glömmer.

Jag har sagt "Jag älskar dig" till sex personer och menat det. Moderskapet, faderskapet, gammelmormor, Liten söt rödtopp, London och Fontana. Tre tillhör min blodsfamilj. Utan dem, skulle jag få det där såret som inte läker. Detta är något som definitivt sätts på prov det senaste halvåret. De andra tre är mina absoluta närmaste vänner någonsin.

Flera gånger i historien har jag och Liten söt rödtopp haft det samtalet att skulle den andra dö, skulle vi följa efter. Jag tror att nu, är vi såpass starka att vi skulle överleva, men det skulle göra förskräckande ont. Fontana sårade mig djupt för några månader sedan, och jag slutade prata med honom. Det gjorde så fruktansvärt ont och var dag tänkte jag på honom tills jag inte kunde göra annat att upp kontakten och förlåta honom för det han gjorde. London, hon, ja... Hon är svår beskrivlig. Hon är en av väldigt få som jag ser upp till, som jag respekterar på ett visst sätt. Hon är speciell, och utan henne skulle livet inte vara detsamma. Det är henne jag önskar jag vore hos när jag gråter.

Det är något speciellt med de tre som gör jag, faktiskt, älskar dem och ser dem i en liga för sig självt i min bekantskapskrets. Men de är mina vänner, och det har tagit mig åratal innan jag kommit så här långt.

Hur är det med romantisk kärlek? För mig, så är ju kärlek något överväldigande, jag skulle inte klara att vara tillsammans med någon i ett par månader och sedan älska henne (eller honom). Det hjälper inte direkt att lista ut det här när min syn på förhållanden är i skiftning just nu. Saken är också den, att jag vet att jag med största sannolikhet inte är monogam. Men kan man älska flera vänner, flera familjemedlemmar, då borde man kunna älska flera "romantiska vänner", eller hur? Jag tror inte det finns något riktigt svar på den frågan, eller någon fråga om kärlek. Det känns lite för stort, för djupt, för att man ska analysera det till förståelse. Det kommer märkas, whatever it is, när stunden kommer. Som slutsats dock, kan jag väl säga att när jag älskar någon, så är det mycket.

PEACE OUT!

(Och ursäkta för ett lite, osammanhängande-med-sitt-egna-liv inlägg! *le*)

Aloha my little lovelings! Jen är på bra humör idag! Haft en pissig vecka där jag trott gång på gång att jag var rakt påväg ner i mörkret igen, men, nu känns det som i somras, när jag plötsligt mådde bra. Ett mående som höll i sig tills början på December. Lovely, huh? Jag börjar nästan tro, att det är inte anti-depressiva jag behöver (som det ibland känns som), men solterapi under vinterhalvåret för att hålla depressionen och ångesten i schack. Jag var i mycket sol idag och ser man på, jag mår bättre! Det är nog inte allt, men solterapi skulle nog hjälpa en hel del.

So, vad har den här underbara flickan gjort idag då? Efter att ha varit vaken 36 timmar igår, which was sustained by Monster Ripper Energy Juice, så sov jag lite och gick upp idag för åka in till Karlstad och dela ut flygblad om IDAHO (= International Day Against Homophobia) som är idag. Skulle ha varit till Karlstad Universitet och pluggat med min kontaktperson egentligen, men när jag hörde om IDAHO kände jag att jag behövde det.

Den enda bussen som skulle gå i tid var framme en timme för tidigt. Typiskt. Men jag gick till H&M och spenderade mina presentkort från min 16-årsdag där. Hittade en klänning jag förälskade mig i, en grön tröja ur den ekologiska serien (fast jag redan har en annan grön tröja därifrån), Peace-tröjan jag velat ha sedan jul, och, wait for it, en hatt! Jag vet inte vem som är mest förvånad. Jag, Jen, eller Jennifer. Gick en stund till Åhléns och hittade ett par röda solbrillor där som hjärtat bankade hårt åt vid första åsyn.

Eftersom det här inte är, och aldrig lär bli, en modeblogg så sätter jag punkt där. Efter utdelandet av flygblad gick jag till Hemköp, och tro det eller ej, där fanns den gröna varianten av Monster Ripper, energidrycken jag blivit nästan beroende av de senaste veckorna, köpte två (Jag köpte tre gula igår) och en jolt. Jag erbjöd mig också att betala panten åt en liten kille som skrapat ihop till en burk fanta men glömt bort att det var pant, men kassörskan sa att det behövdes inte. Mötte ett gammalt par utanför som sa ett par ord om min överfulla väska (Den gick knappt att stänga) innan vi sa hejdå med ett glatt "Ha en bra dag".

Min utflykt till den lite större staden slutade med att jag satt på torget och senare busstationen läsandes Harry Potter and the Half-Blood Prince för sjunde gången iklädd min stora Pride-flagga samt solglasögonen. Nu, här hemma, lyssnar jag musik ostört på hög volym och är så jävla lycklig! Jag ska ta vara på den här känslan!

PEACE OUT!

Aloha! Ni anar inte hur lättad, på en viss punkt, jag är! Min jävla fri kvot-ansökan är äntligen skriven, signerad och inlämnad, med en dag till godo. Underbart! Det är gjort. Nu återstår 35 dagar som jag kan jobba med min lista, vilket är alla, och de enda, uppgifterna jag har kvar plus att de näst-kommande elva dagarna är helt fria av tvång att gå till själva skolan och därmed slippa den ångesten. Fucking-wonderful-unbelievable-gloriously AWESOME!

Jag har också, äntligen, "made peace" med det faktum att blir jag inte beviljad fri kvot, kommer jag med största sannolikhet in på Naturvetenskap där jag kan läsa första året med alla dess kurser, och sedan söka om till TIME. Då har jag också kurser som jag redan gjort som jag inte behöver gå om och på så har poäng kvar till andra kurser. Fantastic, huh? Hell yes!

Men, det var svårt att skriva om sig själv. Historiken om min skolgång var lätt. Det var svartvitt, alltså det fanns där, det hade hänt. Jag behövde bara skriva ner det. Men sedan skulle jag man beskriva sig själv, vilka styrkor och svagheter man har. Däri kommer problemen. För, det här kommer låta som en och annan konspirationsteori, vi blir så inpräntade att vi ska vara starka, att vi ska vara på ett visst sätt, men aldrig i livet att vi får se våra styrkor och berätta dem för andra! Det är ju arrogant. På samma sätt som vi uppfostras att vara oss själva, och sticka ut ur mängden, men för Morganas skull får vi aldrig bryta normen! Vi ska alltså vara oss själva, men vi får inte vara annorlunda. Är inte det en paradox som försvårar för oss när vi ska beskriva just detta om oss själva?

Jag försöker strida mot sådana tankar hos mig själv, men det finns ju där, eller hur? Undermedvetet blir vi så hjärntvättade av alla. Man vill vara sig själv, men det är ju inte lätt när en planets hela mänskliga befolkningar trycker oss att tänka så här eller så där. Man tillåts inte heller vara lite-mitt-i-mellan. Antingen är man "cheerleadern alla vill vara", "vetenskapstönten", "estetiska emon" eller någon annan irriterande kategori. Och bestrider man dessa kategorier, då placeras man i en annan kategori: "De där pessimistiska, cyniska upptkäftiga typerna".

Så vad gör man? Ser man det så här: Medvetet blir vi lärda en viss sak medans undermvetet blir vi lärda motsatsen. Tänk om vi skulle bli tillsagda det undermedvetna medvetet istället, att alla ska hålla sig inom en viss ram, då kanske vi blir som en upprorisk tonåring (Jag vet, dessa fördomar) och gör totalt tvärtemot vilket äntligen ger alla rätten att vara sig själva och att detta är okej? Komplicerat värre, men komplicerat kanske är bra om man går efter den här motsatsteorin?

Usch, människor är jobbiga, anyhow...

PEACE OUT!

Aloha! Jag gillade inte fetstilen, så jag struntar i den. Anyhow, kommer ni ihåg mitt inlägg Are we human, or are we dancer? Kanske svårt att glömma, med tanke på att jag tjatat av och på om det sedan dess. Men i alla fall... Jag har hittat en till låt som inspirerar den känslan. Nämnligen Laakso - Norrköping. Jag vet inte riktigt, jag bara fylls av en känsla av en underbar, villkorslös sommar med de man älskar mest. Tänk Summer of '69! Låten går nu på repeat, blandat med några andra känslolåtar som jag har, i hopp om att lyfta mitt humör och ge mig någon likhet av styrka att fortsätta denna jävla sista månad!

Jag måste verkligen komma igång och uppdatera dagligen igen. Jag har för mycket att berätta och för lite ork att få ner allt på en gång. Bara en liten notering så där, för nu ska jag hjälpa en vän att kämpa lite...

Det är nämnligen såhär: Liten söt rödtopp, en av de tre som jag anser mina närmaste vänner och min närmaste i sin egen aspekt, är vegan. Något som hon får ta skit för dagligen. Det går inte länge emellan gångerna jag hör eller läser henne säga att hon vill för i helvete bara bli respekterad för sina åsikter! Varför? Varför ska det vara så? It doesn't make sense.

Vare sig man tycker att andra djur inte ska dödas för människans konsumption eller om man tycker att de existerar bara för människan är det ens egen åsikt. Om man nu tycker att en människas värde mäts i pengar och endast överklass har rättigheter eller om man står på motsatt sida och endast de som inte är blindade av rikedomar har betydelse så är det allas rättigheter att tycka så. Någon kanske tycker att Fritzl ska hängas långsamt medans någon annan kanske tycker att han helt enkelt hade "äganderätten" över sin dotter och kunde därför göra som han ville (som också majoriteten tyckte för inte alls många år sedan) så är det upp till var och en vilka åsikter de har och alla ska fan respektera dem även om det så skulle vara att någon tror jorden är platt!

Det står till och med i något regelverk någonstans att det är våra rättigheter att tro vad vi vill sedan om man håller med eller inte, det är en annan sak. Men inte fan ska man kommentera veganers bloggar med bilder på slaktade djur och skratta åt eländet och inte heller ska man jaga någon med facklor och gafflar för att någon väljer att inte äta eller använda animaliska produkter. Sådant är trams och fjanterier. Varför inte använda den intelligensen ni fått och bete er enligt majoritetiskt vett och säga "Okej, du tycker så här. Starkt av dig att gå emot massorna. Men jag tycker så här så på den punkten är vid oense." istället? No more, no less. Av båda parter!

On a last note, stå på dig vännen! Jag står bakom dig, och slutar inte skiten ber jag min pacifism dra åt helvete på ett eller annat vis! ;)

PEACE OUT!

Aloha! Återigen ett par dagars missat bloggande, menmen. Kan inte hitta något att skriva om. Allt som händer nu, alla tankar jag har, är så privata både för mig och för andra att jag inte kan få ut dem här. Jag kan komma på flera grejer jag måste få ut. Ut bara. Få ut dem ur mitt system fast de är låsta där och jag vet inte hur jag ska få ut dem. Känslan är inte så extrem som den var för några veckor sedan när jag fick panik och den enda tanken jag hade var att det måste UT!

Jag försökte både det ena och det andra. Både något positiva och mycket negativa saker. Som till exempel ett försök att bryta armen. Minnet är lite... hazy, men jag vet att jag slog och slog och verkligen drämde min vänstra arm i hårda ytor i ett försök att bryta den, eller bara något. Det var nog ett av mina "darkest moments" den senaste tiden. Hmm...

I efterhand skäms jag lite att jag tagit till sjävskada för första gången på över ett år igen, men som jag sa till LSS-handläggaren idag och som jag sagt till en kompis ett flertal gånger: Ibland går det inte längre, det finns bara ett sätt och det enda man kan göra är att hålla sig på en så säker nivå av självskada att det hjälper psykiskt men inte skadar alltförmycket fysiskt. Svårt att förklara, men ibland måste det ut, inte sant?

BUP har nu också nekat mig hjälp eftersom de anser att de inte kan möta de önskningar, i rad med krav, jag har för att kunna lita på dem och öppna upp mig. It sucks, men jag tar den smällen. Finns andra att vända sig till förhoppningsvis. Kanske min nya kontaktperson som jag träffade idag? Eller min skolsköterska? Eller min SYV? Alla, som är bland de enda, som verkar lita, och verkligen tro, på mig samt vet och vill att jag ska nå så långt som jag kan.

Jag har iallafall fått tillbaka något som liknar motivation för att gå tillbaka till skolan för första gången sedan påsk och "fight, tooth and nail, to make it". 38 dagar. Så få ynka dagar till examen. Piece of cake, ska jag tänka nu. Inte bara för mig själv utan för alla ni som tror på mig!

PEACE OUT!

Aloha! Long time, no see, huh? Shit, det var verkligen längesedan jag skrev men fan, mitt liv har varit som krossat glas de senaste veckorna. Först nu börjar jag kunna limma ihop delarna igen. Jag vet inte ens om jag har ett gäng läsare, men jag hoppas innerligt att om jag haft, att jag inte tappat några!

Det är nämnligen så att ett par dagar in på mitt påsklov, fick jag ett samtal att någon mycket nära till mig hamnat på sjukhus igen för tredje gången sedan December. Det var också tydligen värre än de trott innan. Jag reagerade inte direkt... eller jo, det gjorde jag. För jag blev besatt av att planera en fanfiction jag tänkt på länge. Och sakta men säkert kopplade jag ner allt annat i mitt fram tills ungefär en vecka senare och jag fått ytterligare en uppdatering om läget som allt brast. Badly.

Det börjar klara upp sig nu dock och personen ifråga är så gott som hemma igen. Kanske ska träffa personen imorgon också, när vi firar min sextonde födelsedag. Som jag för första gången i mitt liv inte ser fram emot, så det är väl ett tecken på läget. Men, man får bita ihop och rida ut stormen så gott man kan. Det är lite mer än månad kvar till skolan är över och då kan jag slappna av helt. Och Morgana fy fan satans skap ser jag fram emot det!

Som en höjdpunkt på allt dock, har jag äntligen fått min piercing. Vaknade imorse och det såg ut som om jag fått en ordentlig käftsmäll. Var lite orolig för det känns som om det här smycket är kortare än det förra och svullnaden nu tryckte väldigt. Det avtog dock en efter en halvtimma eller så...

Vilket intressant inlägg det här var, eller hur? Haha, jag har just smällt i mig säsongens premiärgrillade mat och är übertrött. Så, jag sätter punkt förtillfället så höres vi snart!

PEACE OUT!

Och grattis till liten söt rödtopp som fyller år idag och ett otroligt stort grattis till alla par som idag äntligen fick gifta sig! Nu visar vi alla heteros hur man klarar sig 'til death do us apart, eller hur? ;)