Linar en Mith'Arwen

Aloha! Det är sommar. Underbart värre, eller hur? I skrivande stund har jag solen i ögonvrån, det är varmare ute än inne och världen är explosivt grön. Det, in my book, är sommar. Jävligt skönt nu. Ta det lilla lugna efter helvetesdagen - återkommer till det! - för att inte tala om vintern. Även om jag var dökär i vintern i början också. Typiskt människobeteende det där, på sitt egna lilla vis.

I alla fall. Den där dagen var väl mer som natt. Kommer ni ihåg mitt pluggande som aldrig ville bli av? Tja, det blev ju av i slutändan. Började på kvällen dagen innan och jag hade fyra stora moment kvar att göra: ekvationssystem, andragradsekvationer, sannolikhetslära och statistik. I slutändan var jag inte klar förrän 5.30 på morgonen då det blev en paus innehållande en dusch, lite smink, lite musik och iväg till bussen 6.53. (Ja, jag går verkligen till bussen exakt på minuten.) Provet började 8.45 och var slut 12.45.

All things considered, så är jag ganska nöjd.

Prickade in en ¤ också, vad jag vet, så möjligtvis blev det MVG vilket jag hoppas. Matte B må endast vara en 50 poängskurs, men jag måste ha ett medel på ca 19.60 - exklusive meritpoängen - för att med säkerhet komma in på den utbildningen jag vill. Med andra ord, jag har inte råd att få VG i en kurs jag vet att jag klarar högre på. Skiter det sig i den här kursen, tja, då gör det det men jag vill ändå ha ett mål att sträva mot.

Apropå universitetsutbildningar... Idéen för tillfället är att läsa till civilingenjör i Teknisk fysik. Vart vet jag inte riktigt än. Jag har börjat sammanställa hur olika universitet lägger upp utbildningen så KAU är inte med i räkningen längre då de inte alls fokuserar på vad jag vill läsa. KTH, Chalmers och LU står högt på listan, tätt följt av UMU.

Nu blir det att slappna av, lyssna på musik och njuta av sommaren!

PEACE OUT!

Aloha! Jag har ett problem. För några veckor sedan var jag och en vän och lyssnade på några talare från RKU, SUF och FAS. Intressant värre, så vi skrev upp oss på RKUs lista för mer information. Strax därefter fick vi information om ett möte vi var välkomna på för detta. Vi gick dit och träffade några trevliga typer. Ja, en schyst grupp som framförallt var aktiva och mer tillmötesgående än andra organisationer jag träffat. Där var vi som sympatisörer bland medlemmarna och vi blev tillfrågade vad vi tyckte. Annars är jag van vid att man får slita som fan för att veteranerna ska lyssna.

Kort sagt, jag trivdes och tyckte alla kommande aktiviteter var definitivt något för mig.

Problemet ligger i det faktum att vi blev tillfrågade ifall vi ville bli medlemmar. Det borde inte vara ett problem, tycker man kanske. Jag har dock dragit det hela lite ur proportion. Jag har mina principer jag lever efter. Och då menar jag verkligen att jag håller starkt på dem för att jag trivs med dem. Till exempel att alla har en fri vilja, alla får tycka som de vill samt att jag ska vara neutral inför allt a.k.a inget är varken rätt eller fel. Linar en Mith'Arwen betyder Songs of a Grey Lady som essentiellt betyder att den här bloggen handlar om mina tankar från ett neutralt perspektiv.

Detta menar också att jag bestämt mig för att hålla mig politiskt obunden. Jag säger vad jag tycker, jag älskar att lyssna på vad andra tycker, men jag vill inte ha med politik att göra. Punkt. För mig så är politik något vidrigt, gräsligt, korrupt, övertygande som jag inte vill ha med att göra. Inte heller håller jag med RKU om allt de står för. Men! De står också för den där fria, demokratiska viljan som jag tycker så mycket om, om än lite korrupt sådan även där. Den fria viljan är något som jag vill kämpa för samt jag trivdes ju i den gruppen med människor. Medlemmarna sa också att träffar de har är väldigt utbildande och diskussionsrikt, vilket jag också uppskattar enormt.

På ett sätt känner jag mig smutsig om jag skulle bli medlem men på ett annat sätt så... tja, jag vet inte hur jag ska förklara, men det känns också bra. Frågan blir då: Ska jag bli medlem eller inte? Här är också ett exempel på hur jag kan argumentera alla sidor, då detta är bara en sjukt kort sammanfattning av allt som forsar genom min huvud för tillfället! Annat är hur detta är något jag och min vän kan göra tillsammans, hur min gammelmorfar gick runt och drömde/väntade på socialistisk revolution. Också positiva sidor, tills jag tänker på min egen integritet, vad jag lever och slåss för.

Hmm, svårt det här...

Aloha! Sitter i soffan och väntar på pizzagubben så jag tänkte se ifall jag kunde vränga ut lite fler ord idag. Vem vet? Jag kanske lyckas slå mitt rekord snart! Men, jag har faktiskt något kul att berätta. Förra sommaren så hade jag ju en himla massa planer men de flesta rann ut i sanden - förutom Arvikafestivalen - och detsamma har jag ju iår, självfallet. Skillnaden är bara att i år är det låsta planer. Det blir Peace&Love, det blir Queertopiafestivalen och det blir KAOS. Samt eventuellt Arvika i år igen.

Fick nämligen information om när och vad jag ska jobba med under KAOS för någon timme sedan. Områdesvårdare: "Dina uppgifter blir att hjälpa besökare på plats, hålla rent och snyggt på festivalområdet, se till att alla har det bra och också vara en av de som syns mycket "ute" på festivalen och därmed också blir lite av ett ansikte utåt. Som områdesvårdare skall ni också vara beredda på att rycka in där extra hjälp behövs. I och med att ni arbetar ute på festivalen ges också möjlighet att höra och se mycket av konserterna som pågår."

Wicked!

Aloha! Jag vaknade smått underbart imorse. En liten Ozzykatt låg på min mage och sov. Det är ju lätt en sådan grej som hamnar högt upp på topplistan över sätt att vakna. Rakt däruppe med när jag vaknade på min 17-årsdag: Utvilad med en varm sol lite försiktigt skinandes över mig. För att inte tala om att jag hade sovmorgon då!

Men nog om uppvaknande...

Idag bör jag plugga som ett litet blåstroll. Vi har nationella i matematik B på tisdag och rolig som jag är så har jag fortfarande ett och ett halvt kapitel kvar att göra. Grejen är att vi började med kursen efter jul och i väntan på julafton hade jag tråkigt och spenderade vad? Tre dagar? med att jobba i förväg. Resultatet blev att jag latat mig hela terminen till den grad att jag kom efter. Ironiskt, eller hur? Such is life när man är kass på att göra saker som inte är intresset för tillfället. Det är samma sak i alla de andra kurserna. Spanska 1 är ett extremt exempel...

Jag längtar till studenten. Inte för att "Yay, nu är skiten över!" utan för att då har jag lärt mig allt som vi ska lära oss. Ärligt, jag kan knappt bärga mig tills jag har läst Fysik B eller breddningskursen i biologi, till exempel. Idéen är att jag har lätt att lista ut mycket själv bara jag kan grunderna, så mitt huvud har bestämt sig för att om jag läst the basics i gymnasiet kan jag bygga på det själv. Tänk den där reklamen med tabletterna som gör att om du går ner 10 kg på egen hand, så gör tabletterna att du går 5 kg till. Det är typ så jag tänker mig.

Liten söt rödtopp brukar skämta om att jag aldrig lär sluta skolan. Att jag kommer sitta där i pensionstider fortfarande läsandes en kurs på distans här och där och tanka dokumentärer like there's no tomorrow. Hon har förmodligen rätt. Den tiden jag inte var i skolan så började jag känna mig dumförklarad. Jag märkte det inte själv först, men så började jag titta på Next World och grät nästan när jag märkte vad mycket jag tappat.

Galen? Pretty much.


Morion. En annan medlem i vår lilla familj.

Aloha igen! Nu har jag suttit i några timmar och lekt med bloggen. Något som bara försvårades av att datorn dog stup i kvarten av överhettningen. Jag hade det problemet för ett tags sedan. Till slut spenderades min skärtorsdag med att leta kylfläktar som i slutändan löste mitt problem tills nu. Men det visade sig att fläkten hade dammat igen så fram med dammsugaren och så var det problemet löst. Eller, jag rättar mig: så var det I-landsproblemet löst. Usch, så blåst jag känner mig.

I alla fall, jag är nöjd över kvällens lilla uppgift och med mer inspirerande blogg så lär jag väl skriva oftare? One can only hope!

Jag behöver skrivandet av samma anledning som jag skrev om tidigare idag. De där jävla myrorna som vägrar försvinna såvida jag inte sliter ut dem. Slitandet genomförs av att jag berättar för någon om dem. För några månader sedan gick jag och tänkte på något som... tja, det var inget vidare att gå runt och bära på det, men när jag berättade för diverse vänner så kunde jag slappna av för första gången på länge. Tankeattackerna kommer inte lika ofta.

Detta är dock ett stort problem för mig som är en väldigt privat människa som har tillit lika med noll. Paradoxen i den meningen lämnar jag åt någon annan gång. Poängen är att jag helt enkelt inte vill vara beroende av någon, inte vill dela med mig av allt och är panikslagen inför tanken att någon skulle lära känna mig. Exempelvis ger jag bitvis av information till olika personer så ingen vet allt och därigenom känna eller "förutspå" mig. Min paranoia som hoppar upp och biter mig i arslet? Ohja, big time.

Aja, jag ville bara skriva lite...

Aloha! Jag är hypokondrisk. Nämn en sjukdom och jag kan ge dig fjorton argument till varför jag har den. Detta går i perioder för mig. För ett eller två år sedan var jag skräckslagen i tanken på att jag var schizofren och jag misstänker att de närmaste veckorna lär jag behöva slåss mot tanken att jag har OCD. Mitt huvud är som myrornas krig där varje färg är ett symptom liksom den kvällen för några år sedan.

Personligen, så tror jag det har och göra med syndromet jag faktiskt har: Aspergers. Förmågan att fastna i tankebanor tills de är så uttjatade att hjärnan hittar ett nytt objekt att fokusera på. I skrivande stund har jag mentala listor i huvudet om det är med psykiatriska problem. Jag kan också ta vilken tanke som helst och bryta den i uti, vända den ut och in, upp och ner samt klistra ihop den för att verkligen se alla synpunkter utav den. Som Carrie säger om Miranda: "You can argue any side of every case."

Det är då lätt att förstå varför jag är hypokondrisk.

Bakgrunden till detta inlägg är en dokumentär jag nyss sett - How Mad Are You? - där fem volontärer med "mental disorders" samt fem "normala" undersöks av en grupp experter. Syftet är att ta reda på om man kan se på en person om de är "sjuka". Tydligen går inte det då de identifierade endast två samt att en person gissade de fel på inte mindre än två gånger. Undersökningen gällde OCD, anorexi, depression, bipolärt sjukdom samt social fobi.

Jag är lite besviken att AS inte togs upp eftersom syndromet är nästan ökänt i svårigheterna att identifiera. Själv har jag också varit där. Mina gamla lärare var chockade när de fick veta eftersom jag aldrig visat några sociala svårigheter. Endast min... tja, intelligens (i brist på bättre ord) har varit ett tydligt symptom. Jag har aldrig varit den som suttit i ett hörn, gungat fram och tillbaka och undvikit ögonkontakt - som kanske är de flestas syn på autism m.m. - även om jag har de andra klassiska symptomen, bl a mitt minne och ämnesöverskridande förmåga.

Allt det här visar på hur svårt det är med dessa syndrom och sjukdomar. Vilka är sjuka och vilka är det inte? Vad gör en sjuk? Vem bestämmer att det är så? AS upptäcktes av en läkare som märkte att en grupp pojkar stod ut från mängden. Var de sjuka bara för att de stod ut, eller betedde de sig bara på ett annat sätt? Varför, om de bara betedde sig olika, var de sjuka istället för gruppen som de stod ut ifrån? Och ADHD... är de sjuka på riktigt eller är de bara kravet från de som är "friska" som gör dem sjuka? Är det jag eller du som är sjuk, eller är vi bara människor?