Linar en Mith'Arwen

Aloha! Jag har, sedan inatt, funderat på vad som är vackert. Det hela började med att London skrev en massa underbara "historier" som vi kallade dem. Jag fick tårar i ögonen för hon kan läsa mig rakt av och måla mig med ord som obeskrivligt underbara. Jag skäms nästan för mitt eget sätt att skriva när jag läser något från henne.

Hon sa att hon påminns om en porslinsdocka, a China doll, som en gång i tiden varit oskadad, så underbart perfekt, men som nu är täckt av små, ärriga sprickor från smärtan av dockans erfarenheter när hon tänker på mig. Att hon påminns av ett stormigt berg, när hon tänker på mig. Ett berg som är så svårt att nå toppen, att det gör så fruktansvärt ont, om alla hjärtskärande upplevelser på vägen men när man äntligen når toppen så är det värt det. Att jag är en vacker duva för en konstär utan inspiritation som i sin frustrationen rivit sönder alla sina verk tills konstnären ser den där duvan som är så vacker att den skapar tusen tavlor.

Jag har inga ord för det hon skriver. Jag sparade alla historier och jag har läst dem om och om igen. För varje gång, så är känslorna så råa såsom första gång jag läste dem. Jag är så försvunnen i dem att jag inte ens vet vad jag ska skriva nu...

Men, kommer ni ihåg när jag skrev om en fanfiction där Draco vet att han kommer och dö om man han ger in och älskar (Ja, jag använder det ordet nu) med Harry? Det var också något jag fastnade för, och läste om och om igen. Jag vet att jag tänkte, varje gång, att om något är så fruktansvärt vackert, om ändå bara för några små stunder, så är det värt att dö för. Smärtan, och till och med döden, gör det värt det för då har man kämpat sig dit så är det så awe-inspiring att tårarna rinner av lycka. Hela kroppen skakar av känslor för vad man upplever. Man tänker att jag kommer aldrig glömma det här och man skulle göra det igen ögonblickligen.

Så lever jag mitt liv. För mig, är det äkta skönhet. Om det inte är värt att dö för, då är det inte vackert, då är det inte perfektion, då är det inte kärlek...

"--You remind me... Of that first kiss... You remind me of being scared to show yourself completely... To be vunerable and nervous of not how to do it properly... You remind me that perhaps if I did it wrong even the slightest... I would be pushed back roughly and be all left alone... Standing by myself and no one to kiss...You remind me to lose myself in the moment...You remind me to overcome my fears, my thoughts, my mind... My everything and lose yourself in the moment...You remind me that it's OK to live through the moment...--"

PEACE OUT!

The Sounds - No one sleeps when I'm awake