Linar en Mith'Arwen

Aloha! Idag är det tänkt att jag ska plugga som ett litet blåas för de dagar jag missat. Det gäller fysiskt mekanik och optik, att räkna med substansmängd m.m. i kemi plus finslipa lite på mitt fördjupningsarbete för tentamen i engelska A. Om det nu blir av är en annan fråga. Min självkontroll på den punkten... leaves something to be desired.

Som det ser ut nu dock sitter jag i vardagsrummet med en liten Ozzy i knät, musik i hörlurarna och är allmänt rastlös i väntan på... tja, något i alla fall. Förmodligen att London ska gå online på facebook eftersom jag missade henne imorse. Är det inte konstigt att en dag kan kännas fruktansvärt tom och meningslös om man inte har pratat med en viss person just den dagen? Att man kan sitta och nästan skaka av abstinens men när man väl pratat med person kan man gå runt och le som ett mufflonfår resterande tiden av dygnet? Nästan som en drog...

Jag vet inte om den känslan förstärks av att hon är längre bort från mig än hon brukar och vi pratar inte i telefon varje dag som vanligt. Nu är det mest bara att vi kan chatta fastän vi pratade i telefon varje dag. Och satan och fanskap vad underbart det var att äntligen få höra människans röst igen. Dialekten ändrad eller inte. Gått runt väldigt länge och tänkt att jag saknar den rösten, saknar den rösten, saknar den rösten och när jag väl hört den så känns världens färger genast så mycket mer bländande än vanligt.

Visst, man har ju om fjärilar i magen, om leenden, önskningar, fnitter och allt annat som hör till men när man väl är där känner man sig rätt löjlig. Men kul är det och nu är det bara bara 33 dagar kvar tills hon är tillbaka i England. Och där... där väntar 2000 minuter samtalstid. *le*

PEACE OUT!

Aloha! Idag har jag gjort något jag i vissa stunder aldrig trott att jag skulle klara igen. Visst, vissa kanske skulle tycka att det är löjligt att jag tänkt så. Men faktum är, som jag kanske nämnt förut, att musik har en enormt stor del i hur jag mår. En låt som påminner mig om något otroligt sorgligt kan ha monstruösa effekter i hur jag mår. Ändå sedan juni har det varit vissa låtar som fått mig att instinktivt skrika rakt ut att byt låt för i helvete. Några av dessa låtar har varit i princip allt material från Sissel Kyrkjebö.

Men idag, gott folk, har jag lyssnat på denna kvinnas röst. Och inte bara det, jag har lyssnat på låtar som redan betyder en hel del för mig. Till exempel Vårvindar friska och Sissels overture till Titanic.

Det fick mig att tänka en del på diverse traditioner, eller kanske till och med ritualer, i våra liv. Såsom begravningar och bröllop, för att nämna de mest känslosamma. En persons vars åsikter jag värdesätter trots våra små olikheter här och där sa här när det gäller bröllop: "Jag tycker att bröllop är något mellan två personer, sen gästerna är där för de gläds åt de här två personerna och vill fira dem. Då vill jag ha en melodi som är våran, inte någon som jag har tillsammans med någon annan." Log faktiskt när jag läste det, men, jag tänker lite annorlunda.

Trots att Sissels overture är väldigt sorglig så är det en låt - om man nu kan kalla den för det - som påminner mig starkt om min far. En person som jag önskar skulle kunna ha varit med på mitt bröllop. Eftersom han dock inte kan vara det fysiskt så känns det nästan rätt att ha med den biten av musik för att skapa en känsla för honom att han är där.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här förutom att det är en tanke jag behövt få ner på papper, so to speak. Är det så att man kan använda musik för att andligen göra en ej längre levande men fortfarande mycket älskad person närvarande vid några av våra speciella ritualer? Eller är de ritualerna till för de levande som ska firas eller den avlidne som vi ska säga adjö till? Det är frågor jag pusslat lite med idag av nyfikenhets skull och det är skönt att fått det nedskrivet nu faktiskt. Om inte annat bara för att berätta lite om min dag...

PEACE OUT!

Aloha! Nu ligger jag här i mörkret igen med huvudet fullt av tankar. Roliga tankar. Sentimentala minnen som poppar upp lite här och där. Finner mig själv i att skriva till liten söt rödtopp vad hon betyder för mig, komma ihåg gamla minnen och att le som en liten fåntratt. Och det känns underbart. Alltihop. *le*

Som jag nyss berättade för denna rödtopp, så tänker jag på när vi gjorde en shoppingtur till Karlstad till en enorm grej. Planerade, sov över hos varandra, gjorde falsk fransk manikyr, lockade håret, sminkade oss och fixade. Detta var 1 november, 2005. Snart fem år sedan. Vissa kanske skulle säga att det känns hemskt; Jag tycker det är fantastiskt.

Pratade också med moderskapet om ett gammalt fik här i Grums. Det finns inte längre. Längan hette det och det hade de smaskigaste räkbaguetterna man kunde få tag på. Efter varje skolavslutning brukade vi alltid åka dit och äta. Detta gjorde vi naturligtvis i mormor och morfars DeSoto '56. Jag älskade då och älskar fortfarande känslan att åka i den bilen med dem, lyssna på gammal musik jag växt upp med, se sig omkring på all grönska, känna vinden i håret och bara... Fan, det är lycka det.

Ett annat roligt minne jag har, är från när jag först mötte C. Det var i juli 2004, har jag för mig. Pappa drar mig till Grums Pizzerian där jag får en coca cola innan vi går och sätter oss framför en person jag aldrig träffat i hela mitt liv. Där satt de pratandes medan jag fortfarande var lika förvirrad. Till slut går vi ut och där kysser han henne. Först när vi är på väg ut ur parkeringen med lastbilen säger han: "Det där var C. Vi möttes [då] och nu är vi tillsammans." Det var hans förklaring och det klarnade upp för mig allting. Så var min pappa. Lite udda, lite förvirrande, lite entusiastisk, lite ensamvarg och den mest perfekta pappa jag någonsin skulle vilja haft!

Och så kommer jag ihåg när jag pratade med Fontana för första gången. Det var på sensommaren 2007 och jag var blott 14 år. Han hade erbjudit sig att betaläsa min fanfiction Family Trait. Det som är så kul med själva historien är att jag var så ung och så förskräckt talade om för honom att inte berätta för någon min ålder i och med att jag läste och skrev NC17/XXX-rated material och tja, ljög om min ålder. Men, så ung och så som jag var då är jag fortfarande men med lite mer skinn på näsan och honom som en av mina bästa vänner.

Självklart kan jag inte avsluta denna tirad utan att nämna hur jag mötte London den 14 mars 2008. Hon skrev en fanfiction om Harry och Severus i ett kontroversiellt förhållande som intresserade mig väldigt mycket. Självklart när hon efter hon avslutat historien frågade sina läsare om deras åsikter så var jag tvungen att dela med mig. Fick hennes msn den natten och vi pratade, skrattade, flirtade och hade allmänt trevligt hela tiden. På morgonen när hon gick och lade sig gick jag direkt ut på Bilddagboken och lade ut att jag vandrade på små rosa moln. Kanske borde jag förstått att det var hon jag skulle bli djupt förälskad i redan då?

Fan, under åren har jag träffat så mycket fantastiskt folk som ligger mig nära och som jag aldrig kommer önska mig utan. Tyvärr kan jag inte skriva om er alla nu, men, ni finns här inne i huvudet med alla minnen jag har med er!

PEACE OUT!

Aloha! Det är så frustrerande det här med sömnen och svårigheter med att somna respektive vakna. Jag har sömntabletter på recept - Atarax - men grejen är att de håller i 12 timmar a.k.a jag somnar men jag vaknar inte förrän det har gått minst den tiden. Oavsett hur trött jag var till att börja med. Inte direkt praktiskt till skolan, eller hur? Nej, precis så därför tar jag dem endast på helgen. Detta leder till, naturligtvis, att jag somnar inte under veckan får därför bara några timmars sömn och tar igen det med 14-16 timmar varje natt på helgen. Ett bra system när det fungerar.

Nyckelordet är självfallet fungerar. För att likt mina insomningsvårigheter som går i perioder gör också mina svårigheter att vakna. I två veckor nu har det varit stört omöjligt för mig att vakna. Jag har missat spanskan respektive kemin en gång och kommit för sent så många gånger att det har blivit ett internt skämt i klassen att jag alltid kommer för sent.

Idag... var ingen skillnad. Moderskapet panikväckte mig 8.55. Now, bussarna går varje heltimme och är framme i Karlstad varje hel och halv. Men snabbussarna ligger längre bort och jag får astmaanfall när jag försöker gå dit nu på vintern. Då kvarstår 801:orna som tar en timme. Idag blev då utfallet jag skulle blivit tvungen att åka med 10:00-bussen och vara framme 11.20 - om man räknar med stadsbussen till skolan. Biologin är mellan 11.00-12.40 och är självklart min sista lektionen för dagen.

Resultatet? Jag blev hemma. Sjukt frustrerande med tanke på min bakgrund. Påminnelsen jag får varje dag jag är hemma eller varje enstaka lektion jag missar är inte trevlig. Det sista jag vill är att säga att jag hatar situationen men jag ogillar den verkligen skarpt. En lärares erbjudande att gå till specialpedagogen låter väldigt lockande för tillfället. Såpass lockande att jag ska nog slänga iväg ett mejl och be om en tid. Detta fungerar inte längden.

PEACE OUT!

Aloha! Jag sitter här i mörkret med musik i hörlurarna och en TV som visar TV4 i bakgrunden. Ja, jag kollar på Handbolls-EM trots att jag för mindre än 5-10 minuter sedan inte visste att det pågick ett EM nu. Live and let learn, right? Men ska jag vara ärlig så har jag faktiskt fattat tycke för just handbollen sedan idrotten i måndags. Sport är roligare när man förstår vad som försiggår. Känner samma sak inför amerikansk fotboll sedan jag såg Benknäckargänget och fick reglerna förklarade för mig av Fontana.

Idag har dock varit en sådär omtumlande dag. Ena sekunden så sitter man leendes med tankarna på alla underbara stunder i livet och i andra slår något slint i huvudet på en vilket kan resultera i en dator som tjuter. Vilket också blev mitt resultat. Inför detta tjutande som skrämde skiten ur mig - datorn är dörrhållet till en värld jag känner mig trygg i - och stressande för att jag skulle hämta mat så bröt jag ihop.

Det är intressant att jag berättar det, tycker jag. Min hjärna har varit så inställd på att folk förväntar sig att jag ska må bra nu så jag har inte velat erkänna dessa stunder då man känner sig som Atlas med himlavalvet på sina axlar. Stunder då bara tanken på att någon ska prata med en, att något ska gå fel, att det är något man måste göra, etc. får en att krypa ihop till en skakande liten boll med ett sinne som penetreras av alla hemska minnen och tankar man har tills väggarna man byggt brister.

Detta händer mig fortfarande varje dag. Varje dag kan jag urskilja ett tillfälle då jag måste koncentrera mig det där lilla extra för att inte ta känslorna för långt. Det kan vara allt möjligt som triggar detta inom mig. Även något så litet som för någon vecka sedan då jag såg en lång man komma gående mot mig. En man vars silhuett i mörkret urskiljde en tjock arbetsjacka med reflexer på och en upprullad mössa på huvudet. Detta är något jag kommer ihåg från min far så det var bara naturligt att det högg inom mig.

Med det positiva med dessa tillfällen är att jag kan nu urskilja dem. Jag kommer ihåg en tid då mina sinnen krävde musik för att framkalla känslor överhuvudtaget. Då jag för att bli glad var tvungen att lyssna på en låt som förde fram diffusa minnen om gammal lycka eller för att bli ledsen behövde bara göra samma sak. Jag känner saker nu. Jag kan känna igen glädje, sorg och hela det känslomässiga spektrumet däremellan nu. Starkare för var gång jag kämpar. Så visst får jag ha dåliga tidpunkter, dagar eller kanske hela veckor för nu har jag dem i alla fall.

PEACE OUT!

Aloha! Long time, no seen, eh? Jag skulle faktiskt ta det som något bra. Började skriva på den här bloggen när jag fortfarande mådde rejält kasst och bortåt sensommaren började jag må bättre så, tja, jag slutade skriva. Men nu är jag här igen...

Började som en jävligt bra dag. Tog mig flera timmar långsamt vakna till och sova ut, hängde med lite folk i skolan, skämtade och hade kul, fick reda på ett prov - till och med spanskan gick bra! Träffade en gammal vän jag inte pratar så ofta med på bussen. So far so good, right? Förutom att jag de senaste dagarna har varit utom mig av oro för en person jag älskar. En person som ställdes inför ett val som hon inte gillade för ett par dagar och som jag inte hört något från.

Det har varit total tystnad från henne och det har varit bortom hemskt. Men så kommer jag hem och hon är online, och hon beter sig om inget hänt, och jag blir så fruktansvärt arg. Jag ville bara skrika och skaka hennes axlar för att få henne att fatta att jag oroat mig, att jag saknat henne, och FAN, hon kunde ha hört av sig att hon var OK. Nonchalans är dock det bästa ordet jag kan använda beskrivande till hennes sätt.

Och jag... jag vet inte vad jag ska göra för samtidigt som hon gör mig glad, trygg, älskad så är det också hon som jag spillt mer tårar på än någon annan. Det blir en snöbollseffekt för det river upp så mycket därinne. Hela mitt huvud fylls med röster av allt jag vill säga, allt jag vill skrika samtidigt som kroppen skakar av behov att få ut det men jag kan inte. Kan inte säga till henne, kan inte säga det här, kan inte säga det till Fontana, inte till liten söt rödtopp, inte till moderskapet, inte någon. Vad som blir kvar är bara ett rum fyllt med fel sorts mörker och kyla och där inne känner jag mig naken, ensam och totalt förstörd. Tankar jag inte haft på länge kryper sakta in under skinnet på mig och jag tänker på vad jag min bakgrund, vad jag gjort, och jag undrar...

Men värst av allt det här att det är just idag. Idag som jag alltid brukar ringa och säga "Grattis på namnsdagen, pappa!"

PEACE OUT!