"Det här är en historia om en sten. En liten grå sten med vit prick på sin yta här och där. Den var helt alldaglig där med gränslösa mängder andra stenar varav de flesta var den andra lik: gråa, vita, kanske rödspräckliga men totalt opersonliga och livlösa. Inte ens en geolog skulle ha gett den här stenen eller alla andra särskilt mycket uppmärksamhet. Och så förblev det i så lång tid att ingen kunde räkna den. Väder och vind gav stenarna sin egen lilla prägel. Tusentals utav dem nöttes ner till mindre gruskorn, rundades av eller helt enkelt bröts itu. Det var just detta öde som gick dem alla till mötes förutom just denna lilla sten.
Ingen tänkte mycket på det och stenen själv visste inte varför just den blev utvald av vattnet. Men allt eftersom tiden gick så utsattes den lilla gråa stenen för speciell vård. Det gick inte länge förrän den omärkbara gråa ytan var ett minne blott och kvar fanns bara en vit, slät klädsel många gånger lenare än det mjukaste rosenbladet.
Många var de runt omkring stenen som nu undrade varför detta var. Varför fick en av dem bli så skön men ingen annan, frågade de varandra. Men det skulle dröja ytterligare innan de fick svar. Så länge att även dessa icke-levande varelser kvävdes av avundsjuka. Varje chans tog de att undanröja den bland dem som var magisk. Den som märktes och stod ut. Så när väl dagen kom för vattumannen att hämta sitt konstverk fanns den inte längre att beskåda. För gömd var den där under all alldaglighet.
Efter många stunders sökande tappade vattumannen hoppet om att finna sin stolthet. En ensam tår rullade ner för hans kind innan den föll graciöst ner till marken utan en sekunds tvivel. Han försvann senare i tomma intet men inte utan att avge ett löfte att återvända.
Och så fortsatte historien. För varje år som gick vandrade vattumannen upp och ner för havet av stenar utan paus. Men varje steg drog honom längre och längre ner i djup sorg och skuld för vad han åstadkommit. Vad har hänt min lilla skatt, tänkte han ofta, kan jag någonsin förlåta mig själv vad min skapelse kan ha genomlidit? Under dessa många vandringar föll fler tårar som var och en träffade den vita stenens grannar. Grannar som svikit vattumannens skatt och som för var tår greps av samma känsla som droppen de träffats av.
Till slut kom ett år då vattumannen ej återvände. Stenarna som infekterats av hans tårar visste nu vilken hemsk handling de begått som kapat banden mellan älskare och älskad. Hade de haft hjärtan i deras centrum var de övertygade att det skulle ha smärtat. I och med den kunskapen tog de ett beslut.
Likt vattumannens låga av hopp hade oundvikligen släckts med tiden så började stenarnas tro att vekna. Sakta och säkert började många tro att de aldrig mer skulle veta hans närvaro men så en dag mörknade deras färg av väta. Överlyckliga men inkapabla att tala började de närmast den vita stenen att dra hans uppmärksamhet till dem. Dagar och nätter passerade i deras tålamod men vattumannen var nu blind inför sin skatt som nu låg öppen för världen. Nu lämnades inga tårar när han försvann i intet.
Stenarna som kämpat att göra upp för sina misstag, dock, de grät för vattumannen och det band de visste aldrig skulle knytas igen. Även den vita stenen som denna historia handlar om grät i den stunden men inte av sorg: Dennes tårar var för de andras skönhet, så mycket vackrare än sin egen."
Jennifer, januari 2010
Ingen tänkte mycket på det och stenen själv visste inte varför just den blev utvald av vattnet. Men allt eftersom tiden gick så utsattes den lilla gråa stenen för speciell vård. Det gick inte länge förrän den omärkbara gråa ytan var ett minne blott och kvar fanns bara en vit, slät klädsel många gånger lenare än det mjukaste rosenbladet.
Många var de runt omkring stenen som nu undrade varför detta var. Varför fick en av dem bli så skön men ingen annan, frågade de varandra. Men det skulle dröja ytterligare innan de fick svar. Så länge att även dessa icke-levande varelser kvävdes av avundsjuka. Varje chans tog de att undanröja den bland dem som var magisk. Den som märktes och stod ut. Så när väl dagen kom för vattumannen att hämta sitt konstverk fanns den inte längre att beskåda. För gömd var den där under all alldaglighet.
Efter många stunders sökande tappade vattumannen hoppet om att finna sin stolthet. En ensam tår rullade ner för hans kind innan den föll graciöst ner till marken utan en sekunds tvivel. Han försvann senare i tomma intet men inte utan att avge ett löfte att återvända.
Och så fortsatte historien. För varje år som gick vandrade vattumannen upp och ner för havet av stenar utan paus. Men varje steg drog honom längre och längre ner i djup sorg och skuld för vad han åstadkommit. Vad har hänt min lilla skatt, tänkte han ofta, kan jag någonsin förlåta mig själv vad min skapelse kan ha genomlidit? Under dessa många vandringar föll fler tårar som var och en träffade den vita stenens grannar. Grannar som svikit vattumannens skatt och som för var tår greps av samma känsla som droppen de träffats av.
Till slut kom ett år då vattumannen ej återvände. Stenarna som infekterats av hans tårar visste nu vilken hemsk handling de begått som kapat banden mellan älskare och älskad. Hade de haft hjärtan i deras centrum var de övertygade att det skulle ha smärtat. I och med den kunskapen tog de ett beslut.
Likt vattumannens låga av hopp hade oundvikligen släckts med tiden så började stenarnas tro att vekna. Sakta och säkert började många tro att de aldrig mer skulle veta hans närvaro men så en dag mörknade deras färg av väta. Överlyckliga men inkapabla att tala började de närmast den vita stenen att dra hans uppmärksamhet till dem. Dagar och nätter passerade i deras tålamod men vattumannen var nu blind inför sin skatt som nu låg öppen för världen. Nu lämnades inga tårar när han försvann i intet.
Stenarna som kämpat att göra upp för sina misstag, dock, de grät för vattumannen och det band de visste aldrig skulle knytas igen. Även den vita stenen som denna historia handlar om grät i den stunden men inte av sorg: Dennes tårar var för de andras skönhet, så mycket vackrare än sin egen."
Jennifer, januari 2010
Inlägg
