Linar en Mith'Arwen

Aloha! Det har varit tyst här en stund, mestadels för att jag har haft en period där jag stängt alla känslomässiga tankar inne. Med mer eller mindre bra resultat, så att säga. Så till den grad att jag känner att jag måste skriva av mig för att inte bli galen. Kanske inte det mest djupa och innersta då jag alltid varit ganska hemlighetsfull med det allra värsta och den senaste tiden, speciellt den här sommaren, har definitivt inte hjälpt på den punkten. Tvånget att hålla käften har varit starkare än någonsin men om jag bara får ur mig det mundana, såsom vardagsfunderingar och dylikt, så får jag förmodligen orken tillbaka att hantera det andra...

I alla fall, så ser mina tankar ut i nuläget.

Som ett sista inlägg vill jag även påpeka att även om jag skriver bloggen som en slags dagbok där jag får känslan av att jag pratar med någon så finns det tydligen folk som läser och även de som kommenterar. Och till dem vill jag säga att jag ska svara, om än i det fruktansvärt sena laget. Not to worry.

Peace out!

Aloha! Chattade med L igår om det ganska roliga ämnet sex. Hon tycker jag bör göra mitt projektarbete om sex då hon upptäckte vad jag fullkomligt brinner för ämnet. Jag brukar vara passionerad när jag pratar om det men igår överraskade jag till och med mig själv. Tänk er kraften i Do you hear the people sing, fast i stället för mänskliga rättigheter till alla invånare i samhället så pratade jag om ungdomars rätt till det sexet de vill ha. Eller något sådant.

Det hela slutade med att jag skickade ytterligare ett mejl till UMO.se om varför de, trots sin kvalitet, inte tar upp sex utanför normen. Visserligen tar de upp sex mellan olika och lika kön, sex med sig själv, de som inte vill ha sex, sex första gången, etc. Skitbra! Men varför är det bara "normalt" sex? Jag tänker på ungdomar som när de fantiserar och experimenterar upptäcker att smek, kyssar och gulligull inte är tillräckligt. De som tänder på något annat, de som inte vill ha "mjukt" sex, so to speak. Ungdomar med fetischer och kinks utöver det vanliga, helt enkelt. Det mest uppenbara exemplet bdsm.

Ska jag vara ärlig, så vet jag inte hur det känns att växa upp och känna sig onormal och kvävd sexuellt. Att bli påtryckt att vad jag gillar inte är okej, att det är fel, att det är äckligt, att det bara är galna människor som vill ha sådant. Eller kanske till och med sjuka människor. Jag växte inte upp så. Sex, för mig, har alltid varit något så fullkomligt naturligt i alla dess former, oavsett hur man kan "spexa" upp det hela. För mig, har det varit en rättighet, inte ett privilegium, att tända på det jag tänder på och jag tycker att alla borde växa upp så. Och inte sitta där, 40 år gammal med äkta hälft och vuxna barn och först då känna att det är okej att vara fri sexuellt efter 20-30 år av undantryckta önskningar och tron på att man är en mentalt störd person. Om man ens känner sig fri då.

Så jag kanske ska göra ett projektarbete av det här. Dock, oavsett, så kommer jag jobba med det i framtiden för jag brinner för det.

Peace out!

Aloha! Den här veckan har varit mäkta intressant. Åtminstone för självreflektion då och nu. På det sociala, menar jag då, och kontakt med människor. Det är ju ingen direkt hemlighet att jag har Aspergers Syndrom, och det är väl en ganska general kunskap att det är en lättare form av autism. Och det är ännu vanligare att folk vet, i stora drag, vad autism handlar om. Främst sociala svårigheter. Har man då, som jag, inte haft möjligheter till social, och fysisk, kontakt med människor, blir "symtomen" värre.

I grova drag menar jag på att jag, innan gymnasiet, inte hade kontakt med människor min egen ålder - förutom en mycket liten, mycket exklusiv skara - och definitivt inte att jag rörde vid någon. Ni vet, så där tjejer kan krama på sina kompisar, t.ex. Nope, never, aldrig. Då ville jag hellre fly de enstaka gånger det hände. Trots att jag själv försökt vara en sådan där fnittrig, kramig, nästan kawaii-ig, fjortistjej, så... nej. Jag tyckte till och med bättre om att bita en väninna i ögonbrynet än att krama henne. Bokstavligen.

På senare tid har väl det ändrats. Eller, jag vill fortfarande inte krama folk. Det finns enstaka få som jag älskar att krama och skulle kunna göra det i timmar men majoriteten uppbringar bara fly-eller-fäktas-känslor. Jag har dock upptäckt att jag trivs relativt bra i en grupp, att umgås, att välja att göra saker andra vill istället för att gå undan själv. Jag hoppar inte längre till någon råkar stöta till mig. Jag tappar inte längre tankeförmågan varje gång någon sitter bredvid mig. Visserligen är jag fortfarande hypermedveten när någon annan fysiskt rör vid mig, även av misstag. Nästan som en infraröd kamera som visar alla delar av min kropp som stöter i någon annans.

Framsteg? Well, I'd like to think you can teach an old dog how to sit.

By the way, apropå ingenting, jag har nu blivit övertalad att starta min sexblogg. Något jag velat göra i några år. Med min egna lilla twist på saken. Dock kommer den bli anonym och fullständigt separerad från den här då jag vill ha möjligheten att vara brutalt ärlig. Det är nämligen så att till och med jag som är relativt öppen med det mesta vill kanske inte att alla ska veta allt. Åtminstone inte när de känner mig och vet att det är jag *ler*. Det återstår dock att komma fram till någon slags struktur på hela, vad den ska heta samt en design. Men det sistnämnda kan Akademibokhandeln hjälpa till med. De har nämligen en fotobok med mycket inspiration.

Peace out!Taget 25 januari, 2008.

Aloha. Jag sitter här i mörkret med tårarna i ögonen. Men nu är det bara underbart, fastän det är tårar av sorg. Och lycka, på samma gång. Det är nämligen så att i julas hos b och bihang, så spelade hon The Fairytale of New York. Eftersom den julen var jobbig, to say the least, på grund av pappa, men ändå glad för, let's face it, det var jul, så är låten väldigt speciell för mig. För det första är den bra på egen merit och för det andra påminner den mig om pappa. Och pappa påminner mig om allt.

Pappa påminner mig om tiden då allt var mörkt och jag mådde hemskt, när tiden stod still och dagarna bara passerade, när nätterna betydde allt och inget, när allt gjorde ont fastän det inte kändes. Jag och pappa hade nästan ingen kontakt under den här tiden. Fast å andra sidan existerade inte någon i min värld förutom g för hon var som jag. Jag var lycklig då, men på ett miserabelt sätt. På ett uppskattande sätt som jag inte kan förklara.

Det är annorlunda nu, men ibland saknar jag den tiden. Och låten påminner mig om den saknaden och den om pappa fast också det som är bra. Tydligen så förstod han det också, för han var nyss här tror jag. Nej, jag är säker och han gjorde något åt mig som betyder världen, fastän det var så litet. Så trots att detta skulle bli ett långt inlägg, så blir det inte det. Jag ska lyssna på låten igen istället och drömma bort och veta att han fortfarande finns.

Peace out,

Aloha. Jag skulle lätt kunna bli rasist. Det kan du också. För att inte ens tala om resten av mänskligheten. Tillsammans gör vi det ännu enklare för oss. Eller hur?

Tänk dig en situation där du som är svensk sitter på bussen och är irriterad över de där invandrarna bakom dig som pratar snabbt på ett språk du inte förstår. Invandrarna som är så olika dig. Mörkhyade, mörka ögon med hår och kropp noga gömt för omvärlden. Och du finner dig undrandes: Vad pratar de om nu? Pratar de skit om mig som är svensk tjej - till exempel - och vågar slampa mig så att jag har håret synligt med kort kjol och leggings? Eller du kanske till och med funderar på om de skulle misshandla sina fruar, döttrar och systrar om de såg ut som du?

Och tänk dig en annan situation där du som är nysvensk - om du ser dig själv som sådan - kanske sitter framför de där ljushyade killarna som snackar om festen i helgen och de där snygga brudarna de låg med? Och kanske finner du dig tänkandes vad vidriga svenskar är? Horiga, respektlösa, ogudfruktiga svennesvin?

Det är lätt att bli rasist, eller hur? Jag skulle kunna slå vad om att mer än 99.9% av alla som just nu befinner oss i Sverige - i hela världen, till och med - någon gång fått sådana tankar. Fördomar. Okunskap. Rasistiska, kränkande tankar. Och det skulle vara så jävla enkelt att ge efter och tro på vår ignorans. Att svenskar är horor och invandrare är misshandlande kvinnoförtryckare. Bara hur jag valt att skriva den här texten tyder på vad enkelt det är. Att hitta fördomar är inte ett dugg svårt, de finns där varje dag. Speciellt i det publika rummet.

Du som är människa, vad tänker du? Tycker du att det är okej att detta inlägg talar om en fruktansvärd sanning där det är lättare att vara rasistisk, än medmänsklig? Det handlar inte om Sverigedemokraterna eller ens politik, det handlar om mig och dig - oss - och vad vi själva deltar i varje dag oavsett bakgrund. Och vad vi kan göra för att stoppa skiten.

Så, vad kan vi göra? Och är du beredd att tillsammans göra det?

PEACE OUT!

Aloha! Hade en dålig dag igår. Sådan där när oavsett hur mycket man än försöker så lyckas man bara irritera skiten ur halva världen, följt av en sjuhelvetes massa skuldkänslor. Så med risken att bli mordhotad av resten av världen, så gömde jag mig i en liten del av internet där ens föräldrar skulle misstänka en som en skolmassakertonåring om de hittade en. Nah, kanske inte.

Point being, jag har gjort väldigt lite de senaste två dagarna. Försökte mig dock på lite faktorisering av andragradsfunktioner tidigare med tanke på att jag ett x antal tal att komma ikapp med. Annars har jag tagit en liten promand med G tidigare idag. Mycket politik och även det varit mitt senaste specialintresse så börjar även jag önska att imorgon kan vi nog bra gärna hoppa över.

Apropå det... Igår - läs: fredag - så tröttnade jag på all smutskastning inom politik. Också anledningen till varför jag ogillar den så mycket. Varför är folk så jävla intelligensbefriade att de måste kalla andra för intelligensbefriade om de inte tycker likadant? Ta debatten på tv4 i torsdags som exempel. Våra blivande ledare av Sverige kunde inte hålla kommentarerna i styr så de blev till och med ombedda att tillägna 15 sekunder åt att vara trevliga. Och inte ens det lyckades de med. Reinfeldt gillar att dammsuga? What the fuck...?

Vad hände med det faktum att de har miljontals djurs liv och dess kvalite att ta hand om? Om de skulle spendera lika mycket tid att samarbete som de gör med sitt motarbete så kanske - kanske - de t. ex. inte skulle behöva käftas om SDs väg till vågmästarroll och kanske fixa ungdomsarbetslösheten utan att varken höja skatterna eller sänka lönerna. Fast man borde kanske ta hänsyn till att trots medelsvenssons behov att vara trevlig och omtyckt av alla förlorar ganska starkt emot människans biologiska behov att skada och mörda andra både psykiskt, fysiskt, mentalt och vad fan else.

Med detta i åtanke, så vill jag rösta på vänstern och Lars Ohly som utnyttjade sina 15 sekunder väl på ett sätt som gjorde till och med mig inspirerad. Passion for the win.

PEACE OUT!

The Offspring - You're gonna go far, kid

Aloha! Visst är det fantastiskt att lämna huset kl 7 på morgonen och inte komma hem igen förrän efter kl 17, nästan vareviga dag? Jättetrevligt, jovars. Speciellt med en håltimme på sisådär två och en halv timme runt lunch. Jag är ett litet skolfreak - varför finns det ordet med som rättstavat enligt Mozilla? - men någonstans måste även jag dra gränsen. Extra speciellt när man hade kunnat vara hemma 16.15 men då kemiutrustningen krånglade så gick inte det. Suck.

Anyhow, jag kikade förbi valstugorna på torget i Karlstad idag. Tänkte höra mig för om de höll med SD som tyckte "onsdag var en dyster dag för demokratin". Skrämmande nog, eller inte, så gjorde de flesta det. Moderaterna var ganska tydliga med att i Sverige har vi mötesfrihet och yttrandefrihet och de rättigheterna bröt vi mot igår medan Miljöpartiet var lite mer osäkra. What..? tänkte jag, då för mig är det väldigt tydligt att vi också utnyttjade vår rätt till yttrandefrihet samt att mötet de skulle hålla i var på allmän plats för publik beskådan. Borde inte detta översätta till att alla, oavsett åsikt - eller hudfärg - får vara där?

Intressant.

I övrigt så hade vi också skolval idag - som en del av de ca 1500 skolor som deltar i Skolval 2010. Min lilla plan att rösta på olika grupper inom olika val sket sig ganska rejält då jag tänkt köra Vänsterpartiet till riksdagen, Folkpartiet till kommunen och möjligtvis Kristdemokraterna till landstinget. Men nej, bara ett val, så det blev Piratpartiet vars enda fråga tillhör mina hjärtefrågor. Call me mainstream, men internet är tamigfan en frizon och oavsett om man följer lagen eller inte så vill jag ha rätten till min privata integritet. Punkt.

Nu ska jag slänga i mig lite mer coca cola och vänta på V. Kanske plugga fysik.

PEACE OUT!

Aloha! Ofta blir det att jag inte skriver av två anledningar: Jag vill skriva om något vettigt, eller jag har för mycket vettiga saker som jag tänker på. Jag har skrivit om det förut även om minnet har sållat bort inläggets namn. Nu fick jag dock en liten intressant tanke.

Jag läste nyss en fanfiction som heter Finding Peace. Visserligen är temat baserat på BDSM, men även när det gäller kön. När Harry är liten så hittar han sin mosters gamla kläder i en garderob. Han klär ut sig i hennes klänning och leker tjej. Men hans familj kommer på honom och börjar väldigt noga berätta vad pojkar "ska" göra. När han sedan växer upp är han inte värst intresserad av sex för, tja, han är väl inte värst intresserad av att runka eller ha omslutande sex med tjejer. Kort sagt, det märks ganska tydligt att han inte tycker om vad som hänger och dinglar mellan benen.

Men till slut hittar han till BDSM och får veta att Severus Snape är dominant och ber då denne om hjälp med sin undergivna sida. Severus reducerar några gånger hans namn till "boy", något som även hans familj gjorde t ex "Do the dishes, boy!" men när han märker att Harry inte är bekväm med det, så slutar han. Den ledtråden tillsammans med det faktum att Harry inte är intresserad sex, leder honom till vissa slutsatser och på alla hjärtans dag ger han Harry en uppsättning "flickkläder" att använda. Harry blir helt förstörd eftersom han hela sitt levt med tron som de flesta av oss: killar har kukar, tjejer har fittor, killar har byxor, tjejer får ha klänningar m.m. Men Severus säger att vissa flickor har kukar. Harry tror honom och på så vis börjar leva sitt liv som kvinna, en hon, fast med kuk.

Jag har berättat den lilla sammanfattning för att de som läser detta ska få en uppfattning av vad jag menar. Jag har själv haft en period i mitt liv där jag funderade över mitt kön. Flera gånger ändå sedan jag varit barn har jag haft tankar över att jag varit kille. Detta blev starkare när jag började läsa slash, nämligen killar som är tillsammans med killar. Jag tänkte, fan, jag vill ju vara kille och bög! Ibland ville jag även genomföra en könskorrigering, jag tyckte inte om brösten eller det faktum att jag hade en fitta. Kort sagt, det blev en hel del problem eftersom jag uppenbarligen inte var kille. Trodde jag.

Flera gånger mådde jag dåligt pga det. Jag var tjej, jag gillade att vara tjej, men jag ville vara kille och alla andra tankar jag hade under den tiden. Det var några år som jag funderade över vad jag trivdes med. Till slut kom jag fram till att, fan, jag trivs med att vara tjej att vara en hon. Processen, mer eller mindre, slutade med att jag var en flicka som var queer. Det tog mig en stund att ta mig hit och tankarna finns fortfarande. Till exempel om någon skulle kalla mig kille eller han, så skulle jag bara bli skitglad och säga till den personen att hen mer än gärna fick fortsätta med det. Ofta uttrycker jag ofta att jag är tjej, men lite lutande åt "mitt-i-mellan". Det trivs jag med nu, helt klart. I "värsta fall" kan jag alltid rollspela och binda brösten om jag skulle vilja få utlopp för den sidan av mig.

Tanken som väcktes nu var mina egna erfarenheter baserat på Harry's i historien applicerat på hur andra ungdomar funderar när de växer upp. Många tjejer och killar växer upp, blir attraherade av killar respektive tjejer. Det är inget med mer det. Kanske slår de dem aldrig att de har en stor möjlighet för hur de vill vara? Kanske vet de inte att de kan vara killar med fittor eller tvärtom. Eller kanske är det så att många går igenom en liknande förvirrande period där de krigar med tanken på att det är något som känns fel? Är det ens något som vet det?

Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga. Det är väl att man kanske för uppmuntra ungdomar att fundera över vilka de vill vara även i könet utan att kalla det transsexualitet. Att det inte är svart på vit utan en enorm gråskala där vi själva väljer vad vi vill vara och kallas. För det är väl, eller hur?

PEACE OUT!

Aloha! Det är sommar. Underbart värre, eller hur? I skrivande stund har jag solen i ögonvrån, det är varmare ute än inne och världen är explosivt grön. Det, in my book, är sommar. Jävligt skönt nu. Ta det lilla lugna efter helvetesdagen - återkommer till det! - för att inte tala om vintern. Även om jag var dökär i vintern i början också. Typiskt människobeteende det där, på sitt egna lilla vis.

I alla fall. Den där dagen var väl mer som natt. Kommer ni ihåg mitt pluggande som aldrig ville bli av? Tja, det blev ju av i slutändan. Började på kvällen dagen innan och jag hade fyra stora moment kvar att göra: ekvationssystem, andragradsekvationer, sannolikhetslära och statistik. I slutändan var jag inte klar förrän 5.30 på morgonen då det blev en paus innehållande en dusch, lite smink, lite musik och iväg till bussen 6.53. (Ja, jag går verkligen till bussen exakt på minuten.) Provet började 8.45 och var slut 12.45.

All things considered, så är jag ganska nöjd.

Prickade in en ¤ också, vad jag vet, så möjligtvis blev det MVG vilket jag hoppas. Matte B må endast vara en 50 poängskurs, men jag måste ha ett medel på ca 19.60 - exklusive meritpoängen - för att med säkerhet komma in på den utbildningen jag vill. Med andra ord, jag har inte råd att få VG i en kurs jag vet att jag klarar högre på. Skiter det sig i den här kursen, tja, då gör det det men jag vill ändå ha ett mål att sträva mot.

Apropå universitetsutbildningar... Idéen för tillfället är att läsa till civilingenjör i Teknisk fysik. Vart vet jag inte riktigt än. Jag har börjat sammanställa hur olika universitet lägger upp utbildningen så KAU är inte med i räkningen längre då de inte alls fokuserar på vad jag vill läsa. KTH, Chalmers och LU står högt på listan, tätt följt av UMU.

Nu blir det att slappna av, lyssna på musik och njuta av sommaren!

PEACE OUT!

Aloha! Jag har ett problem. För några veckor sedan var jag och en vän och lyssnade på några talare från RKU, SUF och FAS. Intressant värre, så vi skrev upp oss på RKUs lista för mer information. Strax därefter fick vi information om ett möte vi var välkomna på för detta. Vi gick dit och träffade några trevliga typer. Ja, en schyst grupp som framförallt var aktiva och mer tillmötesgående än andra organisationer jag träffat. Där var vi som sympatisörer bland medlemmarna och vi blev tillfrågade vad vi tyckte. Annars är jag van vid att man får slita som fan för att veteranerna ska lyssna.

Kort sagt, jag trivdes och tyckte alla kommande aktiviteter var definitivt något för mig.

Problemet ligger i det faktum att vi blev tillfrågade ifall vi ville bli medlemmar. Det borde inte vara ett problem, tycker man kanske. Jag har dock dragit det hela lite ur proportion. Jag har mina principer jag lever efter. Och då menar jag verkligen att jag håller starkt på dem för att jag trivs med dem. Till exempel att alla har en fri vilja, alla får tycka som de vill samt att jag ska vara neutral inför allt a.k.a inget är varken rätt eller fel. Linar en Mith'Arwen betyder Songs of a Grey Lady som essentiellt betyder att den här bloggen handlar om mina tankar från ett neutralt perspektiv.

Detta menar också att jag bestämt mig för att hålla mig politiskt obunden. Jag säger vad jag tycker, jag älskar att lyssna på vad andra tycker, men jag vill inte ha med politik att göra. Punkt. För mig så är politik något vidrigt, gräsligt, korrupt, övertygande som jag inte vill ha med att göra. Inte heller håller jag med RKU om allt de står för. Men! De står också för den där fria, demokratiska viljan som jag tycker så mycket om, om än lite korrupt sådan även där. Den fria viljan är något som jag vill kämpa för samt jag trivdes ju i den gruppen med människor. Medlemmarna sa också att träffar de har är väldigt utbildande och diskussionsrikt, vilket jag också uppskattar enormt.

På ett sätt känner jag mig smutsig om jag skulle bli medlem men på ett annat sätt så... tja, jag vet inte hur jag ska förklara, men det känns också bra. Frågan blir då: Ska jag bli medlem eller inte? Här är också ett exempel på hur jag kan argumentera alla sidor, då detta är bara en sjukt kort sammanfattning av allt som forsar genom min huvud för tillfället! Annat är hur detta är något jag och min vän kan göra tillsammans, hur min gammelmorfar gick runt och drömde/väntade på socialistisk revolution. Också positiva sidor, tills jag tänker på min egen integritet, vad jag lever och slåss för.

Hmm, svårt det här...

Aloha! Sitter i soffan och väntar på pizzagubben så jag tänkte se ifall jag kunde vränga ut lite fler ord idag. Vem vet? Jag kanske lyckas slå mitt rekord snart! Men, jag har faktiskt något kul att berätta. Förra sommaren så hade jag ju en himla massa planer men de flesta rann ut i sanden - förutom Arvikafestivalen - och detsamma har jag ju iår, självfallet. Skillnaden är bara att i år är det låsta planer. Det blir Peace&Love, det blir Queertopiafestivalen och det blir KAOS. Samt eventuellt Arvika i år igen.

Fick nämligen information om när och vad jag ska jobba med under KAOS för någon timme sedan. Områdesvårdare: "Dina uppgifter blir att hjälpa besökare på plats, hålla rent och snyggt på festivalområdet, se till att alla har det bra och också vara en av de som syns mycket "ute" på festivalen och därmed också blir lite av ett ansikte utåt. Som områdesvårdare skall ni också vara beredda på att rycka in där extra hjälp behövs. I och med att ni arbetar ute på festivalen ges också möjlighet att höra och se mycket av konserterna som pågår."

Wicked!

Aloha! Jag vaknade smått underbart imorse. En liten Ozzykatt låg på min mage och sov. Det är ju lätt en sådan grej som hamnar högt upp på topplistan över sätt att vakna. Rakt däruppe med när jag vaknade på min 17-årsdag: Utvilad med en varm sol lite försiktigt skinandes över mig. För att inte tala om att jag hade sovmorgon då!

Men nog om uppvaknande...

Idag bör jag plugga som ett litet blåstroll. Vi har nationella i matematik B på tisdag och rolig som jag är så har jag fortfarande ett och ett halvt kapitel kvar att göra. Grejen är att vi började med kursen efter jul och i väntan på julafton hade jag tråkigt och spenderade vad? Tre dagar? med att jobba i förväg. Resultatet blev att jag latat mig hela terminen till den grad att jag kom efter. Ironiskt, eller hur? Such is life när man är kass på att göra saker som inte är intresset för tillfället. Det är samma sak i alla de andra kurserna. Spanska 1 är ett extremt exempel...

Jag längtar till studenten. Inte för att "Yay, nu är skiten över!" utan för att då har jag lärt mig allt som vi ska lära oss. Ärligt, jag kan knappt bärga mig tills jag har läst Fysik B eller breddningskursen i biologi, till exempel. Idéen är att jag har lätt att lista ut mycket själv bara jag kan grunderna, så mitt huvud har bestämt sig för att om jag läst the basics i gymnasiet kan jag bygga på det själv. Tänk den där reklamen med tabletterna som gör att om du går ner 10 kg på egen hand, så gör tabletterna att du går 5 kg till. Det är typ så jag tänker mig.

Liten söt rödtopp brukar skämta om att jag aldrig lär sluta skolan. Att jag kommer sitta där i pensionstider fortfarande läsandes en kurs på distans här och där och tanka dokumentärer like there's no tomorrow. Hon har förmodligen rätt. Den tiden jag inte var i skolan så började jag känna mig dumförklarad. Jag märkte det inte själv först, men så började jag titta på Next World och grät nästan när jag märkte vad mycket jag tappat.

Galen? Pretty much.


Morion. En annan medlem i vår lilla familj.

Aloha igen! Nu har jag suttit i några timmar och lekt med bloggen. Något som bara försvårades av att datorn dog stup i kvarten av överhettningen. Jag hade det problemet för ett tags sedan. Till slut spenderades min skärtorsdag med att leta kylfläktar som i slutändan löste mitt problem tills nu. Men det visade sig att fläkten hade dammat igen så fram med dammsugaren och så var det problemet löst. Eller, jag rättar mig: så var det I-landsproblemet löst. Usch, så blåst jag känner mig.

I alla fall, jag är nöjd över kvällens lilla uppgift och med mer inspirerande blogg så lär jag väl skriva oftare? One can only hope!

Jag behöver skrivandet av samma anledning som jag skrev om tidigare idag. De där jävla myrorna som vägrar försvinna såvida jag inte sliter ut dem. Slitandet genomförs av att jag berättar för någon om dem. För några månader sedan gick jag och tänkte på något som... tja, det var inget vidare att gå runt och bära på det, men när jag berättade för diverse vänner så kunde jag slappna av för första gången på länge. Tankeattackerna kommer inte lika ofta.

Detta är dock ett stort problem för mig som är en väldigt privat människa som har tillit lika med noll. Paradoxen i den meningen lämnar jag åt någon annan gång. Poängen är att jag helt enkelt inte vill vara beroende av någon, inte vill dela med mig av allt och är panikslagen inför tanken att någon skulle lära känna mig. Exempelvis ger jag bitvis av information till olika personer så ingen vet allt och därigenom känna eller "förutspå" mig. Min paranoia som hoppar upp och biter mig i arslet? Ohja, big time.

Aja, jag ville bara skriva lite...

Aloha! Jag är hypokondrisk. Nämn en sjukdom och jag kan ge dig fjorton argument till varför jag har den. Detta går i perioder för mig. För ett eller två år sedan var jag skräckslagen i tanken på att jag var schizofren och jag misstänker att de närmaste veckorna lär jag behöva slåss mot tanken att jag har OCD. Mitt huvud är som myrornas krig där varje färg är ett symptom liksom den kvällen för några år sedan.

Personligen, så tror jag det har och göra med syndromet jag faktiskt har: Aspergers. Förmågan att fastna i tankebanor tills de är så uttjatade att hjärnan hittar ett nytt objekt att fokusera på. I skrivande stund har jag mentala listor i huvudet om det är med psykiatriska problem. Jag kan också ta vilken tanke som helst och bryta den i uti, vända den ut och in, upp och ner samt klistra ihop den för att verkligen se alla synpunkter utav den. Som Carrie säger om Miranda: "You can argue any side of every case."

Det är då lätt att förstå varför jag är hypokondrisk.

Bakgrunden till detta inlägg är en dokumentär jag nyss sett - How Mad Are You? - där fem volontärer med "mental disorders" samt fem "normala" undersöks av en grupp experter. Syftet är att ta reda på om man kan se på en person om de är "sjuka". Tydligen går inte det då de identifierade endast två samt att en person gissade de fel på inte mindre än två gånger. Undersökningen gällde OCD, anorexi, depression, bipolärt sjukdom samt social fobi.

Jag är lite besviken att AS inte togs upp eftersom syndromet är nästan ökänt i svårigheterna att identifiera. Själv har jag också varit där. Mina gamla lärare var chockade när de fick veta eftersom jag aldrig visat några sociala svårigheter. Endast min... tja, intelligens (i brist på bättre ord) har varit ett tydligt symptom. Jag har aldrig varit den som suttit i ett hörn, gungat fram och tillbaka och undvikit ögonkontakt - som kanske är de flestas syn på autism m.m. - även om jag har de andra klassiska symptomen, bl a mitt minne och ämnesöverskridande förmåga.

Allt det här visar på hur svårt det är med dessa syndrom och sjukdomar. Vilka är sjuka och vilka är det inte? Vad gör en sjuk? Vem bestämmer att det är så? AS upptäcktes av en läkare som märkte att en grupp pojkar stod ut från mängden. Var de sjuka bara för att de stod ut, eller betedde de sig bara på ett annat sätt? Varför, om de bara betedde sig olika, var de sjuka istället för gruppen som de stod ut ifrån? Och ADHD... är de sjuka på riktigt eller är de bara kravet från de som är "friska" som gör dem sjuka? Är det jag eller du som är sjuk, eller är vi bara människor?

Aloha! Livet är underbart, eller hur? Sitter här med dörrar och fönster vidöppna i ett något sånär nystädad vardagsrum och bara andas in frisk vårluft inomhus. Det är nu man känner vad instängd man är på vintern egentligen. Vintern i all ära men sin mysiga kyla, mörka nätter med upplyst snö och tjocka tröjor att burra sig in i. Men våren... våren kommer med den där mystiska känslan av ren lycka. Eller så tycker jag bara så nu eftersom vi alltid vill ha vad vi aldrig har och nu har vi en bit av vad vi ville ha igår. Vad vet jag? Ler gör jag i alla fall, fastän den där vinterkylan börjar dra lite gåshud över armarna.

För övrigt har jag fått underbara nyheter den senaste veckan. Till exempel funktionärsjobb på både Queertopia - en för i år nystartad festival med fokus på queerfeminism - och Peace&Love - som i år har en ruskigt mycket bättre lineup än förra året då jag sökte första gången. Det blir med andra ord en fartfylld julimånad för mig till sommaren. Men ack så skrämmande kul det kommer bli.

Jag hade också utvecklingssamtal i tisdags och ojojoj vad där var goda nyheter! Matematik A och B, Kemi A, Fysik B, Biologi A, Svenska A och Engelska A... allt på VG+ och MVG än så länge. Och närvaro, för den som är nyfiken. Perfekt närvaro! För den som känner till historian om min skolgång och kanske är nyfiken för hur det går. Kan också berätta att nu har jag ett mål i och med studenten. Jag ska satsa på ett betygsnitt på över 18.00 och fan om jag inte lyckas!

Det här blir visserligen ett kort inlägg men känner jag mig själv rätt så kommer det nog ett till snart. Ville bara få ut lite av de tankar som stökar till i huvudet.

PEACE OUT!