Angels fall from grace and sometimes heroes die

Aloha! Vet ni vad? Jag klarade det! Jag åkte till skolan, jag tog korten, spenderade lite tid i biblioteket med ett gäng sköna människor från klassen, gick på ESV och åkte hem! *le* Ärligt talat låg jag dock på gränsen och kämpade mot ångest samt what-not, men, fan, jag gjorde det. Jag gjorde det till i med i klackar. Även om jag gick i strumplästen på vägen hem från busshållsplatsen...

Visserligen har inte min skumma känsla av tomhet försvunnit som jag lite småhoppats på men nu vet jag att jag klarar det här. Jag klarar av skolan trots att jag mår äckligt piss och som jag trott så är det oerhört stärkande. Bara tanken på att man vet att det gick vilket är likamed att det går igen. Vad som är lite förvånande, är att jag tror att jag faktiskt var lite social idag hjälpte. Kanske även gjorde det lite att vad jag läste i bibilioteket var om Morgan le Fay och valkyriorna: mina favoriter och besattheter inom mytologi. Eller ja, det var nog en liten mix av allt. Ett litet bevis på papper att jag kämpar mig vidare i livet trots allt. För är det något jag märkt är det att än är jag inte helt frisk. Det är väl som en ätstörning: har man väl fått det, så kämpar man mot det för resten av sitt liv.

När jag kom hem dock, så märkte jag vad jobbigt det varit. Då gamla fysiska bemärkelser dök åter upp. Till exempel frossa, extrem utmattning m.m. Det var längesedan jag märkte av att jag frusit för att jag mått såpass kasst, eller att jag fått slåss mot mina ögon för att inte somna då hela kroppen är så trött att sömn i fjorton dagar låter helt rimligt. Mitt moderskap hade dock varit en ängel och hade varm mat klar nästan direkt när jag kom hem plus lite cheeseballs över från igår och nyinköpt Monster Ripper. Hjälpte kan jag säga, med lite snabb energi som gav en en kickstart och lagad mat som höll kickstarten uppe.

All in all, en jobbig dag men som ändå varit värt det, dels för min fars skull som nu äntligen vilar på en av de mest passande 0ch vackraste ställen i Värmland man kan tänka sig (Underbart val, C!) och dels för min då den bevisat lite vad jag är kapabel till. Nu ska jag dock ta mina sömntabletter och sussa sött i några timmar innan jag ska upp och åka på hälsokontroll imorgon kl 9.

PEACE OUT and Good night!
The Crüxshadows - Dragonfly

måndag, augusti 31, 2009 kl. 22:03 , 2 Comments

We live in sorrow, let's die tomorrow

Aloha! Jag vet inte riktigt vad som tagit åt mig de senaste dagarna. Men jag har liksom känt mig lite nere och allmänt melankolisk av någon anledning. Det började i fredagskväll/lördagmorgon men jag vet inte varför. Jag känner mig typ bara allmänt nonchalant och tom gentemot vad som händer omkring mig. Att saker och ting inte spelar någon roll. Det är visserligen en känsla jag känner igen, och det bekymrar mig en aning att det har återkommit. Om det är här för att stanna eller inte, det vet jag inte, men jag har en förmåga att känna mig det motsatta när jag berättat om något så jag väl hoppas att skriva hjälper...

Jag har dock ångest mitt i bland allt detta. Förståligt också, för imorgon ska vi begrava urnan där min pappas aska ligger i. Än så länge verkar det ganska avlägset men jag oroar mig hur jag kommer att reagera imorgon. Speciellt med tanke på att två och en halvtimme senare ska vi ta skolfotografierna. Det blir liksom som att allt händer igen. Det är andra gången nu som jag ska fotograferas efter att ha hanteras med hans död. Första gången gick det okej, men andra gången...? Jag vet inte. Det värsta är nog att jag kommer vara tre mil hemifrån med minst en timmes väntan hem om jag känner paniken.

Jag ska dock försöka. Det blir lite som ett test, ett eldprov. Förut så drog mina onda cirklar igång när jag gick igenom något och paniken kom som i princip bands med minnena vilket ledde till att jag hade svårt att återvända. Nu måste jag ta mig igenom det här, åka till skolan, åka hem och åka till skolan igen morgonen därpå. Det lär nog göra ont och en del av mina instinkter, samt mina äldre erfanheter och vanor, kommer nog säga emot men jag får kämpa. Jag vet att jag har styrkan för att orka och hittar jag den styrkan kommer jag återigen stärkas av stoltheten att jag brutit mitt mönster.

Det är de tankarna jag får fokusera på helt enkelt...

PEACE OUT!

söndag, augusti 30, 2009 kl. 23:08 , 1 Comment

Will you join in our crusade?

Aloha! Tacka författaren till musiktexterna i musikalen Les Miserables för detta inlägg. Jag tror inte det hade blivit av annars. Men i alla fall, texten - rubriken - väckte något i mig som hände häromdagen. Det är nämligen så att jag stötte på en gammal bekant - barndomsvän? - på bussen hem från skolan. Vi satt och prata om hittan och dittan, bland annat fanfiction som vi till min stora förvåning har gemensamt, när hon nämnde att hon i högstadiet tyckte att jag var så cool för att jag var den jag var/gjorde vad jag ville.

Och jag vart helt paff, exalterad, super-duper extremt überglad för detta! Det är den reaktionen jag vill ha på folk, inte att "jag är cool", men att jag, och andra, finns som är de personligheter vi föds och utvecklats till utan påtryck av andra. (Vilket är lite totalt bullshit, för i princip alla tar åt sig lite grann. Tanken finns liksom där: "Vad tycker folk om mig om jag gör så här?") Men man kommer ingen vart om man inte försöker, eller hur? Och trycker bort den tanken...

Kan ju säga nu, att minnet av det citatet har gjort mig jublande glad igen, så att försöka göra det här enhetligt är basically a try doomed to fail.

Vad jag antar att jag försöker säga är, att det var bland det snällaste och mest awesome en människa kan säga till mig. Och det berör mig, djupt, varje gång någon säger något dylikt. Även de kommentarerna jag får på den här bloggen berör och stärker mig att fortsätta min bärsarkargång som den person jag är. Kan även säga att lite skuldkänslor får jag när jag inte skrivit på ett bra tag. *le*

Feedback är super, och jag är så glad att får den.

Tack!

PEACE OUT!
Les Miserables - Do you hear the people sing?

fredag, augusti 28, 2009 kl. 16:42 , 0 Comments

There is a life about to start when tomorrow comes

Aloha! Usch, det känns som om det var så längesedan jag skrev. Och jo visst var det det upptäckte jag nu. Så oavsett om jag har något att skriva eller inte ska jag göra det nu. Får väl låtsas att jag jagas av en brinnande piska. Det borde få fart på mig. *le*

Kan börja med att berätta att Nej, jag kom inte in på TIME. De godkände inte fri kvoten så nu står jag som reserv. Som fjärde reserv, vilket är ganska bra, men TIME är en såpass populär utbildning att inte många hoppar av. Vilket betyder att om en vecka börjar jag på Naturvetenskap på SÄG (vilket det egentligen inte längre heter) här i Karlstad. Inte mitt första val, men lär nog underbart i vilket fall. Och som sagt, jag har länge tänkt på alternativet att jag får gå ett år på natur och sedan söka om till våren. Oavsett hur mina närmaste år kommer att se ut, så tänker jag ta vara på tiden för någon högstadietid att längta tillbaka till fick jag ju aldrig.

Fick även veta igår att jag, när jag fyller 18, kommer få ta del av mitt arv som ligger på, uppenbarligen, en hel del pengar. Pengar som i stora drag kommer säkra min snaraste framtid. Jag kommer liksom inte behöva bekymra mig att pengarna inte räcker till när jag läser vidare, att jag får hoppa mellan korttidsjobb mina första år och snåla eller att jag inte kommer få körtkort och/eller göra det där som så många ungdomar drömmer om. Redan nu, löjligt nog, kan jag se fram emot en resa genom Europa, ett besök till den ultimata Priden i London om tre år, eller platsen där Pride började. Jag kommer kunna träffa Fontana i Kalifornien vilket jag aldrig kunnat drömma om. Jag kan även träffa Cleveland om jag vill det och för Morganas skull, jag kommer kunna träffa London (personen)!

Mina tankar brukar svärma som ett gäng miljoner bin men nu har hjärnan tagit det hela till överstyr på grund av alla möjligheter som öppnar upp sig för mig! Alla oförglömliga upplevelser, minnen och erfarenheter som kommer komma min väg nu. Och aldrig någonsin kommer jag glömma personen som ger mig den chansen... Det blir lite som en tragedi som slutar som en saga, eller hur? Hmm, kanske...

Men i alla fall, jag ler nu, för han kommer att finnas vid min sida på sitt egna lilla sätt genom det här. Bara för att jag inte kan träffa honom längre så kommer han fortsätta att leva vidare i båda gamla och framtida minnen som kommer. Och det är jag glad för.

Lite för glad, tankspridd eller något helt annat verkar det som för det är nästan som om det här inlägget inte har en röd tröd för fem öre! *le*

PEACE OUT!
Les Miserables - Do you hear the people sing?

onsdag, augusti 12, 2009 kl. 12:37 , 0 Comments

There's a lot of things to do before you die

Aloha! Jag har tagit en paus i mitt i städande som pågått i tre dagar. Musiken har öst på som fan och det gör den även nu. Tills en viss låt dök upp och jag kände med en gång att jag var tvungen att blogga lite. Så det gör jag, för låten handlar om en hemmafru som närmar sig 40-årsåldern och upptäcker att hon aldrig gjort det hon alltid drömt om. Texten är viktig, därför ska jag göra något jag svurit till mig själv att aldrig göra: Lägga upp en låttext. Men låten säger allt och mycket mer än vad jag någonsin skulle kunna...

The morning sun touched lightly on the eyes of Lucy Jordan,
in a white suburban bedroom in a white suburban town.
As she lay there 'neath the covers dreaming of a thousand lovers.
'Till the world turned to orange and the room went spinning 'round.

At the age of thirty-seven she realised she'd never,
ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair.
So she let the phone keep ringing and she sat there softly singing,
little nursery rhymes she'd memorised in her daddy's easy chair.

Her husband, he's off to work and the kids are off to school.
And there are, oh-so many ways for her to spend the day.
She could clean the house for hours or rearrange the flowers,
or run naked through the shady street screaming all the way.

At the age of thirty-seven she realised she'd never,
ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair.
So she let the phone keep ringing as she sat there softly singing,
pretty nursery rhymes shed memorised in her daddy's easy chair.

The evening sun touched gently on the eyes of Lucy Jordan.
On the roof top where she climbed when all the laughter grew too loud.
And she bowed and curtsied to the man who reached and offered her his hand,
and he led her down to the long white car that waited past the crowd.

At the age of thirty-seven she knew she'd found forever
As she rode along through Paris with the warm wind in her hair ...

PEACE OUT!

tisdag, augusti 04, 2009 kl. 18:08 , 0 Comments