Linar en Mith'Arwen

Aloha! Vem är man? Vem definierar vem man är? Vad gör en till den man är? Hur vet man? Varför ska man veta? Finns det svar på det? I så fall, vad går man efter? Vad man har gjort i livet? Vad man vill göra? Vad man gör? Vad man inte gör? Och vems synpunkt ska man gå efter? Sin egen? Någon annans? I vilken situation ska man bedöma? När man är själv? När man är med folk? När man mår bra? När man mår sämre? Och för den delen, vad är "bra" och vad är "sämre"?

Ska man gå efter intressen? Åsikter? Vänner? Aktioner och inaktioner? Tankar? Begränsingar? Styrkor? Är vem man är bestämt efter vad man vill göra eller det man väljer? Utvecklas man eller är man alltid samma person? Om man utvecklas, varför utvecklas vi? Vilka händelser leder till att vi gör det? Om inte, varför då? Är man ens en person eller är man flera? Om man är flera, när är man vem? Varför är det då så? Om man är en person, varför är man då så olika? Har man olika lager som olika personer får så? Vem bestämmer i så fall vem som får se vad? Har man ett äkta jag eller fejkar man? Kan man "vara sig själv"? Finns grupptryck?

Varför är man olika? Vad är de "olika"? Har "olika" starka gränser eller smälter de samman? Varför passar vi ihop med vissa och vissa inte? Hur kan vi veta vilka gillar och inte? Varför gillar och ogillar vi? Finns det katgorier över "olika"? Om så, vilka är de? Är det stilarna? Blondiner, tänkare, emo, arbetsnarkomaner, konstintresserade, maskulina, feminima, ensamvargar etc? Existerar dem ens? Om så, varför? Och vem sätter gränserna? Vad är gränserna? När är man något och när blir man något annat? När är man "jag" och när är man "du"? Vad är "dem"? Är de flera "du", flera "jag" eller är de bara? Är de individer eller är de en enhet? Om någon lämnar, vad blir då den? Varför?

???????????

Vem? Vad? Hur? När? Vilket? Vilka? Varför?

Vem är jag?

Vem är du?

Vilka är dem?

Vet vi det?

PEACE OUT!

Aloha! Det var meningen att jag skulle skriva om det här för längesedan, men det blev liksom aldrig av. Förrän nu då ämnet har liksom tagits upp igen och jag känner mig ganska... avsnoppad att vi inte fick fortsätta diskutera frågan som, enligt mig, är en ganska bra en. Det är nämligen så här, att, för några veckor sedan så jag lyssnade jag på radion på vägen in till skolan. Rix Morron Zoo, inget knepigt med det, tills de började prata om kattraser. Då började jag fundera lite men det föll i skymundan innan jag kom igen.

Men idag, på biologin, pratade vi om att vi, elever, inte ska se pseudovetenskap som vetenskap. Som exempel fick vi rasbiologi, som enligt vår lärare inte hade ett dugg med biologi att göra. Min första spontana tanke var: Hyckare. Efter det startades flodvågen och en massa gamla funderingar visade sina trynen igen.

Visst är det så att hör man rasbiologi så tänker man en sådär 60-70 år tillbaka i historien. Man ser koncentrationsläger, rektangelmustascher och swastikor framför sig. Eller hur? Det gjorde tydligen läraren också. Han sa något att det var något icke-vetenskapligt som inte skulle förväxlas med vad vi inom biologin gjorde. Men sanningen är ju den, att rasbiologi är ju fortfarande vad vi sysslar med. Rasbiologi ses fortfarande som något någorlunda vetenskapligt. Inte när det gäller människor. Morgana, Nej! Usch och fy! Men ändå tar vi oss själva rätten att dela in andra djurarter i underarter: Raser.

Efter lektionen gav jag ett exempel till några i klassen. Ett exempel byggt på vad jag hörde på radion, där de sa så här:

"Jag har skaffat katt."

"Åh, vad är det för ras?"

Mitt exempel var att ingen säger så här:

"Jag har skaffat pojk/flickvän."

"Åh, vad är det för ras."

Missförstå mig rätt, men vi får alltså inte tala om ras när det gäller människor som ser olika ut och/eller har olika egenskaper beroende på deras nerärvade anlag. Men, det är fritt fram inom, för att bara nämna något, vetenskapen att göra just detsamma hos våra husdjur, våra familjemedlemmar, our fellow creatures here on earth. Är inte det lite fucked up? Inte bara att det är second-nature för oss att göra det, till och med jag har rasböcker om katter och jag känner flertalet människor som är lika lite rasister som jag som har dylikt om hundar, hästar m.m. men det är också det första vi tänker på. Vi tänker på att Det är en Ras.

Är det bara jag, eller är det fler som tycker att det ska vara rättvisst på något sätt? Finns det inga människoraser som indikerar hudfärg, kroppsform, gener, egenskaper m. fl. ska det fan inte finnas det för andra djurarter heller...

PEACE OUT!

Aloha! Vet ni vad? Jag klarade det! Jag åkte till skolan, jag tog korten, spenderade lite tid i biblioteket med ett gäng sköna människor från klassen, gick på ESV och åkte hem! *le* Ärligt talat låg jag dock på gränsen och kämpade mot ångest samt what-not, men, fan, jag gjorde det. Jag gjorde det till i med i klackar. Även om jag gick i strumplästen på vägen hem från busshållsplatsen...

Visserligen har inte min skumma känsla av tomhet försvunnit som jag lite småhoppats på men nu vet jag att jag klarar det här. Jag klarar av skolan trots att jag mår äckligt piss och som jag trott så är det oerhört stärkande. Bara tanken på att man vet att det gick vilket är likamed att det går igen. Vad som är lite förvånande, är att jag tror att jag faktiskt var lite social idag hjälpte. Kanske även gjorde det lite att vad jag läste i bibilioteket var om Morgan le Fay och valkyriorna: mina favoriter och besattheter inom mytologi. Eller ja, det var nog en liten mix av allt. Ett litet bevis på papper att jag kämpar mig vidare i livet trots allt. För är det något jag märkt är det att än är jag inte helt frisk. Det är väl som en ätstörning: har man väl fått det, så kämpar man mot det för resten av sitt liv.

När jag kom hem dock, så märkte jag vad jobbigt det varit. Då gamla fysiska bemärkelser dök åter upp. Till exempel frossa, extrem utmattning m.m. Det var längesedan jag märkte av att jag frusit för att jag mått såpass kasst, eller att jag fått slåss mot mina ögon för att inte somna då hela kroppen är så trött att sömn i fjorton dagar låter helt rimligt. Mitt moderskap hade dock varit en ängel och hade varm mat klar nästan direkt när jag kom hem plus lite cheeseballs över från igår och nyinköpt Monster Ripper. Hjälpte kan jag säga, med lite snabb energi som gav en en kickstart och lagad mat som höll kickstarten uppe.

All in all, en jobbig dag men som ändå varit värt det, dels för min fars skull som nu äntligen vilar på en av de mest passande 0ch vackraste ställen i Värmland man kan tänka sig (Underbart val, C!) och dels för min då den bevisat lite vad jag är kapabel till. Nu ska jag dock ta mina sömntabletter och sussa sött i några timmar innan jag ska upp och åka på hälsokontroll imorgon kl 9.

PEACE OUT and Good night!

Aloha! Jag vet inte riktigt vad som tagit åt mig de senaste dagarna. Men jag har liksom känt mig lite nere och allmänt melankolisk av någon anledning. Det började i fredagskväll/lördagmorgon men jag vet inte varför. Jag känner mig typ bara allmänt nonchalant och tom gentemot vad som händer omkring mig. Att saker och ting inte spelar någon roll. Det är visserligen en känsla jag känner igen, och det bekymrar mig en aning att det har återkommit. Om det är här för att stanna eller inte, det vet jag inte, men jag har en förmåga att känna mig det motsatta när jag berättat om något så jag väl hoppas att skriva hjälper...

Jag har dock ångest mitt i bland allt detta. Förståligt också, för imorgon ska vi begrava urnan där min pappas aska ligger i. Än så länge verkar det ganska avlägset men jag oroar mig hur jag kommer att reagera imorgon. Speciellt med tanke på att två och en halvtimme senare ska vi ta skolfotografierna. Det blir liksom som att allt händer igen. Det är andra gången nu som jag ska fotograferas efter att ha hanteras med hans död. Första gången gick det okej, men andra gången...? Jag vet inte. Det värsta är nog att jag kommer vara tre mil hemifrån med minst en timmes väntan hem om jag känner paniken.

Jag ska dock försöka. Det blir lite som ett test, ett eldprov. Förut så drog mina onda cirklar igång när jag gick igenom något och paniken kom som i princip bands med minnena vilket ledde till att jag hade svårt att återvända. Nu måste jag ta mig igenom det här, åka till skolan, åka hem och åka till skolan igen morgonen därpå. Det lär nog göra ont och en del av mina instinkter, samt mina äldre erfanheter och vanor, kommer nog säga emot men jag får kämpa. Jag vet att jag har styrkan för att orka och hittar jag den styrkan kommer jag återigen stärkas av stoltheten att jag brutit mitt mönster.

Det är de tankarna jag får fokusera på helt enkelt...

PEACE OUT!

Aloha! Tacka författaren till musiktexterna i musikalen Les Miserables för detta inlägg. Jag tror inte det hade blivit av annars. Men i alla fall, texten - rubriken - väckte något i mig som hände häromdagen. Det är nämligen så att jag stötte på en gammal bekant - barndomsvän? - på bussen hem från skolan. Vi satt och prata om hittan och dittan, bland annat fanfiction som vi till min stora förvåning har gemensamt, när hon nämnde att hon i högstadiet tyckte att jag var så cool för att jag var den jag var/gjorde vad jag ville.

Och jag vart helt paff, exalterad, super-duper extremt überglad för detta! Det är den reaktionen jag vill ha på folk, inte att "jag är cool", men att jag, och andra, finns som är de personligheter vi föds och utvecklats till utan påtryck av andra. (Vilket är lite totalt bullshit, för i princip alla tar åt sig lite grann. Tanken finns liksom där: "Vad tycker folk om mig om jag gör så här?") Men man kommer ingen vart om man inte försöker, eller hur? Och trycker bort den tanken...

Kan ju säga nu, att minnet av det citatet har gjort mig jublande glad igen, så att försöka göra det här enhetligt är basically a try doomed to fail.

Vad jag antar att jag försöker säga är, att det var bland det snällaste och mest awesome en människa kan säga till mig. Och det berör mig, djupt, varje gång någon säger något dylikt. Även de kommentarerna jag får på den här bloggen berör och stärker mig att fortsätta min bärsarkargång som den person jag är. Kan även säga att lite skuldkänslor får jag när jag inte skrivit på ett bra tag. *le*

Feedback är super, och jag är så glad att får den.

Tack!

PEACE OUT!

Aloha! Usch, det känns som om det var så längesedan jag skrev. Och jo visst var det det upptäckte jag nu. Så oavsett om jag har något att skriva eller inte ska jag göra det nu. Får väl låtsas att jag jagas av en brinnande piska. Det borde få fart på mig. *le*

Kan börja med att berätta att Nej, jag kom inte in på TIME. De godkände inte fri kvoten så nu står jag som reserv. Som fjärde reserv, vilket är ganska bra, men TIME är en såpass populär utbildning att inte många hoppar av. Vilket betyder att om en vecka börjar jag på Naturvetenskap på SÄG (vilket det egentligen inte längre heter) här i Karlstad. Inte mitt första val, men lär nog underbart i vilket fall. Och som sagt, jag har länge tänkt på alternativet att jag får gå ett år på natur och sedan söka om till våren. Oavsett hur mina närmaste år kommer att se ut, så tänker jag ta vara på tiden för någon högstadietid att längta tillbaka till fick jag ju aldrig.

Fick även veta igår att jag, när jag fyller 18, kommer få ta del av mitt arv som ligger på, uppenbarligen, en hel del pengar. Pengar som i stora drag kommer säkra min snaraste framtid. Jag kommer liksom inte behöva bekymra mig att pengarna inte räcker till när jag läser vidare, att jag får hoppa mellan korttidsjobb mina första år och snåla eller att jag inte kommer få körtkort och/eller göra det där som så många ungdomar drömmer om. Redan nu, löjligt nog, kan jag se fram emot en resa genom Europa, ett besök till den ultimata Priden i London om tre år, eller platsen där Pride började. Jag kommer kunna träffa Fontana i Kalifornien vilket jag aldrig kunnat drömma om. Jag kan även träffa Cleveland om jag vill det och för Morganas skull, jag kommer kunna träffa London (personen)!

Mina tankar brukar svärma som ett gäng miljoner bin men nu har hjärnan tagit det hela till överstyr på grund av alla möjligheter som öppnar upp sig för mig! Alla oförglömliga upplevelser, minnen och erfarenheter som kommer komma min väg nu. Och aldrig någonsin kommer jag glömma personen som ger mig den chansen... Det blir lite som en tragedi som slutar som en saga, eller hur? Hmm, kanske...

Men i alla fall, jag ler nu, för han kommer att finnas vid min sida på sitt egna lilla sätt genom det här. Bara för att jag inte kan träffa honom längre så kommer han fortsätta att leva vidare i båda gamla och framtida minnen som kommer. Och det är jag glad för.

Lite för glad, tankspridd eller något helt annat verkar det som för det är nästan som om det här inlägget inte har en röd tröd för fem öre! *le*

PEACE OUT!

Aloha! Jag har tagit en paus i mitt i städande som pågått i tre dagar. Musiken har öst på som fan och det gör den även nu. Tills en viss låt dök upp och jag kände med en gång att jag var tvungen att blogga lite. Så det gör jag, för låten handlar om en hemmafru som närmar sig 40-årsåldern och upptäcker att hon aldrig gjort det hon alltid drömt om. Texten är viktig, därför ska jag göra något jag svurit till mig själv att aldrig göra: Lägga upp en låttext. Men låten säger allt och mycket mer än vad jag någonsin skulle kunna...

The morning sun touched lightly on the eyes of Lucy Jordan,
in a white suburban bedroom in a white suburban town.
As she lay there 'neath the covers dreaming of a thousand lovers.
'Till the world turned to orange and the room went spinning 'round.

At the age of thirty-seven she realised she'd never,
ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair.
So she let the phone keep ringing and she sat there softly singing,
little nursery rhymes she'd memorised in her daddy's easy chair.

Her husband, he's off to work and the kids are off to school.
And there are, oh-so many ways for her to spend the day.
She could clean the house for hours or rearrange the flowers,
or run naked through the shady street screaming all the way.

At the age of thirty-seven she realised she'd never,
ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair.
So she let the phone keep ringing as she sat there softly singing,
pretty nursery rhymes shed memorised in her daddy's easy chair.

The evening sun touched gently on the eyes of Lucy Jordan.
On the roof top where she climbed when all the laughter grew too loud.
And she bowed and curtsied to the man who reached and offered her his hand,
and he led her down to the long white car that waited past the crowd.

At the age of thirty-seven she knew she'd found forever
As she rode along through Paris with the warm wind in her hair ...

PEACE OUT!

Aloha! För det första vill jag rätta ett litet misstag. Det var Europa som Zeus den vita tjuren fick barn med. Om jag nu varit duktig att skriva detta direkt när jag kollat upp det så hade jag kunnat berätta namnet på barnet, men alas, tyvärr, jag var för lat. (Det faktum att mitt exemplar av Prismas Stora Bok om Mytologi ligger mindre än en meter ifrån mig, det tänker jag inte på.)

På tal om böcker... Jag har varit "dum" nog att låna ut Sofies Värld till Auntie efter att ha bläddrat lite i den. Hur galet är inte det? Nu vill jag ju läsa den! Typiskt nog hamnade jag på sidorna om brevet där han beskriver vad filosofi är för Sofie. Speciellt den delen där han talat om kaniner och barns ovana syn på världen. Hur ett litet barn som ser sin far flyga litar fullständigt på att fadern faktiskt flyger medans modern, som är världsvan, skulle tro att hon är galen om hon skulle se samma situation.

Med det hela menar han ju att barn fortfarande lär sig hur världen är medans vuxna vet hur världen ska vara och inte kan se ur denna bubbla. Han menar också att filosofer strävar efter barnets syn på världen där inget är rätt eller fel, normalt och onormalt, vanligt och ovanligt etc. Han beskriver det hela genom att säga att vi föds på tippen av en kaninspäls och allt eftersom vi växer så kryper vi längre in mot huden, där vi trivs i kaninens varma och skyddande miljö. Att vi stadgar oss där inom ramen av vad som är världen, tror vi.

En gång så fuskade jag faktiskt på ett fysikprov. Jag ritade en svamp på min hand. Läraren hade ingen aning att det var ett slags fusk, för det var ju bara en svamp. Eller hur? Men jag såg det annorlunda. För mig så stod svampen för "Jag vill bo i en svamp annars får jag kramp" som i sin tur hjälpte mig komma ihåg ordningen av något fysiskt som jag i nuläget glömt bort. Men grejen är, för läraren var det en vanlig svamp och för mig något helt annat. Det visar ju att inget är svart och vitt, det finns inga rätt eller fel, det är ju bara en uppfattning vi har. En uppfattning som jag anser är ett bevis på att världen är vad vi ser den att vara och oftast är den synen intränad recis som ovan. För ett barn så flyger fadern och för en vuxen så är modern galen om hon ser fadern flyga.

Min lilla avslutningsfråga är då: Vart skulle du helst vilja vara? Vid kaninens hud där världen är vanlig, trygg och säker eller pälsens tipp där världen är ovanlig, spännande och oförutsägbar?

PEACE OUT!

Aloha! Jag blev just lite smått chockad. Jag har aldrig varit den som trott på diverse gudomliga makter. Men jämt nyss satt Cleveland och jag och pratade om en bok som handlade om den grekiska mytologin. Hon hintade lite åt att hon trodde på de grekiska gudarna, så jag frågade. Och i den splittsekunden som jag tänkte fråga så upptäckte jag att jag trodde på dem! Så där satt jag, troendes på mytologiska gudar och gudinnor när jag i evigheter distanserat mig från troendet på gudomlighet.

Jag har fortfarande inte listat ut hur det gått till att jag tror så här. Ända sedan jag kan minnas har gudomlighet helt enkelt inte funnits. Men när jag tänker på det nu så är det ju logiskt, eller hur? Jag har alltid trott att vart det finns rök finns det eld och tror jag definitivt på mytologi av diverse sorter. Och detta är ju grekisk mytologi, och romersk om man nu vill se det så.

Tänker man, så kommer flera andra förklaringar fram. Och ja, jag vill kunna förklara allt jag tror på och hålla fast vid det som känns rätt för mig. Till exempel att dessa är en del av detta oförklarliga detet jag pratat om i tidigare inlägg. Att de är urgamla varelser med vissa specifika gåvor. Att de är gudar och gudinnor. Och ja, alla andra exempel och förslag man kan komma på.

Men, vad jag alldeles nyss kom på att jag faktiskt tror, är att de är en urholkad idé ur detta detet. En bild, en personifikation av något specifikt, att hylla, att be till, att tillkalla. Som jag pratat om förut, att detet blir det som personen i fråga tror att det är.

Det finns dock ett fel med detta. Om de nu är en falsk bild av något övermäktigt, hur kunde då Zeus stiga ner till jorden som en vit oxe, eller hur nu historien gick igen? Hur kunde hans halvblodsdotter Europa födas? Och hur kunde årstiderna skapas att hon, vars namn jag glömt, blev förd till underjorden och tillbaka igen var sjätte månad?

Förklaringen hänger inte riktigt med historierna som finns. Och visst, jag säger alltid att vi människor inte är menade att förstå, men, som den människa man faktiskt är så finns behovet att förstå där. Det här kräver, för mig, ett långt samtal med någon jag kan byta idéer med tills jag hittar något som känns rätt. Det krävs också att jag får koll på vad legenderna säger och inte bara något något vagt minne från när jag läste hela religionsboken i mellanstadiet. Vilken tur, för mig, att jag ändå planerat att läsa en tjock bok om just ämnet den kommande tiden...

Nåja, jag ville bara få ut mina tankar om något nytt redan innan jag kommit underfund med det. För att få en idé om hur jag funderar fram något nerskrivet. Ska försöka sova nu dock. God natt!

PEACE OUT!

Aloha! Jag har, sedan inatt, funderat på vad som är vackert. Det hela började med att London skrev en massa underbara "historier" som vi kallade dem. Jag fick tårar i ögonen för hon kan läsa mig rakt av och måla mig med ord som obeskrivligt underbara. Jag skäms nästan för mitt eget sätt att skriva när jag läser något från henne.

Hon sa att hon påminns om en porslinsdocka, a China doll, som en gång i tiden varit oskadad, så underbart perfekt, men som nu är täckt av små, ärriga sprickor från smärtan av dockans erfarenheter när hon tänker på mig. Att hon påminns av ett stormigt berg, när hon tänker på mig. Ett berg som är så svårt att nå toppen, att det gör så fruktansvärt ont, om alla hjärtskärande upplevelser på vägen men när man äntligen når toppen så är det värt det. Att jag är en vacker duva för en konstär utan inspiritation som i sin frustrationen rivit sönder alla sina verk tills konstnären ser den där duvan som är så vacker att den skapar tusen tavlor.

Jag har inga ord för det hon skriver. Jag sparade alla historier och jag har läst dem om och om igen. För varje gång, så är känslorna så råa såsom första gång jag läste dem. Jag är så försvunnen i dem att jag inte ens vet vad jag ska skriva nu...

Men, kommer ni ihåg när jag skrev om en fanfiction där Draco vet att han kommer och dö om man han ger in och älskar (Ja, jag använder det ordet nu) med Harry? Det var också något jag fastnade för, och läste om och om igen. Jag vet att jag tänkte, varje gång, att om något är så fruktansvärt vackert, om ändå bara för några små stunder, så är det värt att dö för. Smärtan, och till och med döden, gör det värt det för då har man kämpat sig dit så är det så awe-inspiring att tårarna rinner av lycka. Hela kroppen skakar av känslor för vad man upplever. Man tänker att jag kommer aldrig glömma det här och man skulle göra det igen ögonblickligen.

Så lever jag mitt liv. För mig, är det äkta skönhet. Om det inte är värt att dö för, då är det inte vackert, då är det inte perfektion, då är det inte kärlek...

"--You remind me... Of that first kiss... You remind me of being scared to show yourself completely... To be vunerable and nervous of not how to do it properly... You remind me that perhaps if I did it wrong even the slightest... I would be pushed back roughly and be all left alone... Standing by myself and no one to kiss...You remind me to lose myself in the moment...You remind me to overcome my fears, my thoughts, my mind... My everything and lose yourself in the moment...You remind me that it's OK to live through the moment...--"

PEACE OUT!

The Sounds - No one sleeps when I'm awake

Aloha! Kan ni tänka er, nu ligger jag här och skriver igen. Helt full av tankar men inget som vill komma ut för de är så många. Hur ofta händer inte det? Ganska ofta. Grejen är att ibland har jag oftast för mycket tankar. Jag ser dem flyga förbi i huvudet, typ som den där skärmsläckaren där textremsor susar förbi på skärmen. Bara... jag har för många textremsor i olika storlekar, färger och typsnitt att jag inte kan separera dem.

Och nej, jag skojar inte, jag ser verkligen mina tankar så. Och sedan min egen röst som i olika tonlägen påpekar vad som sägs i textremsorna som är mest aktuella för tillfället. Mestadels så är textremsorna också som citat ur en redan skriven text, highlights av vad som i texten är viktigast. Bara att istället för att de redan är nedskrivna så är de förslag över vad jag ska skriva. Oftast när jag ska skriva ett inlägg, så är hälften redan mentalt skrivet innan behovet att få det "på papper" blir för stort. *le*

Även det här inlägget var förberett. Jag har redan beskrivit hur mina tankar "ser ut" och därför plockade jag direkta citat från det samtalet för att skriva det här.

När jag sitter och funderar över saker, typ hur jag ser på saker och ting, så sitter jag och mentalt pratar med mig själv. Också här hör jag min egen röst med egna tonlägen beroende på personligheten som den rösten har. Jag kan sitta och föra hela diskussioner med flera olika versioner av mig själv, lyssna på deras argument och fundera på saken hur deras synpunkt. Ibland kan det hända att jag svarar högt. Någon i mitt huvud kan säga något och jag svarar högt "Jo, så kan man ju också se på saken. Men det går att tänka så här också..." Speciellt när jag gör något metodiskt arbete, typ att städa, så går jag runt och muttrar för mig själv.

Ibland, speciellt när jag inte gör något av större betydelse och har ganska tråkigt, så sätter jag på en mental film. Oftast så är det en scen ur en fanfiction som jag sitter och tittar på, lyssnar på och integrerar med. Det kan också vara något jag skulle vilja göra eller vara med om. Så jag placerar mig själv i filmen och upplever det precis så som jag vill uppleva det. Det är därför jag har så lätt att fastna i drömmar, varför jag kallar mig själv för en självklar drömmare. Det händer också att jag intalar mig själv att jag vill ha saker bara för att jag placerat mig själv i en viss situation...

”--It briefly occurs to her that it’s pathetic that she feels more at home in a place that doesn’t exist than in this world she’s living in.--”

PEACE OUT!

Aloha! No long, no see! Shit, jag vet inte ens vad det var jag skrev senast, men mycket har hänt. Begravning, Arvikafestivalen, luftrörskatarr, även lite på kärleksfronten... Orkar inte ta upp det med begravningen nu. Fick en, ska man säga, relaps igår så såret känns lite för rått ännu. Men Arvika... Shit, Arvika, Arvika, Arvika!

Så jävla underbart, kan jag lova. Jag hade mina stunder där jag kände att ångesten skulle ta över, men fan, jag vägrade ge upp. Och det är nog det jag ser som bäst med hela tillställningen. Det faktum att jag tog kontrollen över mig själv. Jag duschade till och med i gemensam dusch, för Morgana's skull! Jag träffade redan kända underbara människor, jag träffade nya underbara människor och jag träffade underbara människor jag förlorat kontakten med och hade hejdundrade kul. För att inte ens tala om vad Arvikafestivalen är till för egentligen. *le*

Tragiskt nog började jag bli sjuk på torsdagskvällen och på lördageftermiddag var det så illa att jag fick mitt första, riktiga astmaanfall. Då var det liksom kört och jag fick åka hem. När jag inte var bättre efter en vecka, och började bli sämre igen, blev jag övertalad av London att åka till farbror doktorn. Väl där fick jag reda på att min förkylning utvecklats till luftrörskatarr p.g.a min astma och min rökning. Så, redan då när han sa det så bestämde jag mig att nu jävlar är det dags, nu är det stop, jag ska bli rökfri. Men, uhm, ja, det går lite sådär med den saken än så länge men slå på fan och hans moster om jag inte lyckas!

Som vanligt när det gått lång tid utan uppdatering så har jag inte blekaste koll på vad jag ska skriva och därmed inte heller vet jag hur jag ska formulera det så jag sätter punkt här. Men mer kommer, om inte annat referenser till vad som hänt den senaste tiden!

PEACE OUT!

P.s, jag fick ta ett blodprov och jag är panikslaget rädd för sprutor så jag tjatade till mig en lila, glittrig blyertspenna som pris för att jag gjorde det. *le*

Aloha! Okej, first off, jag är så bloody trött på alla som skriver till mig på Qruiser som är 30-40+. Hade jag velat en extra mor- eller farförälder hade jag bett om det. Charmen att skälla ut er har liksom också försvunnit efter flera sexuella erbjudanden om dagen i över ett år. Det var kul, ett tag, när ni skrev till både mig och Liten söt rödtopp, då materialet för förolämpning var totalt, men, shut the fuck upp nu, okej? Så, den lilla ranten över. Nästan...

Second off, jag har skickat mitt första fungerande internationella sms! Abstinensen var stor, desperationen oöverkomlig och behovet gnagade, så jag antar det var därför! Jag har skickat, och fått ett svar, av London, i ja, London-staden. Och roligt nog, även i sms kallade hon mig för China Doll. Underbart och gulligt värre, eller hur?

För det tredje... Det här med fina kalas, ja, ni vet, sitta-och-le-kalas? Där man ska vara fint uppklädd och föra sig efter oskrivna sociala lagar? Ja, dem. Bara ett ord: Varför? Varför ska det finnas regler för att fira eller umgås på? Till exempel om någon fyller år, varför måste hela tjocka släkten samlas hemma hos personen i fråga och dricka kaffe samt äta tårta och kakor efter konstens alla regler? Det är så stelt, up-tight och socialt uttröttande att i timmar sitta och skvallra, på fint vis, självfallet? För mig är sådant mer ett sörjande än ett firande. Kan man inte spexa upp det hela och ha kul istället för "trevligt"?

Fick denna tanke av en viss person som de senaste dagarna nästan tjatat öronen av mig av hur man ska och inte bete sig, göra, säga, ge bort och allt kan komma på på en begravning. Håller fast vid min plan, på mina kommande födelsedagar ska jag lämna hemmet ostädat, en skattkarta till kylskåpet där det finns något tårtliknande, med instruktioner att ta en bit och sedan åka iväg och göra vad ni vill för att fira mig. Och, på min begravning, om ni känner för att supa skallen av er på energidryck, springa konstsim på rullskridskor i en sådan ordentlig hall medans ni sjunger Allsång på skansen-låtar för full hals? Gör det!

PEACE OUT!

Aloha! Jag borde, kanske, jobba lite på någon slags packlista. Men jag väntar tills jag pratat med Auntie om vad som kan vara bra att ha med. Vilket är en total ursäkt, självfallet, för även om jag har har så tråkigt att jag vill klösa ögonen ur mig, så orkar jag inte. Musik är bättre! *le*

Jag väntar på slutintaget för Gymnasiet. Extremt mycket nu. Det är nämligen så att jag varit helt och hållet inriktad på att de skulle komma nästa vecka. När jag var i Arvika. Min hjärna har då sagt "Hopp, då får vi väl vänta tills veckan efter, eller hur?" Inget mer med det, right? Right. Jo, visst, tjena... En kompis till mig spräckte nämnligen min lilla säkra bubbla igår när hon nämnde att SYV sa att de kunde komma vecka 26 redan, inte bara 27. Så självklart springer jag runt som en halshuggen höna i tron att resultatet kan kanske, förmodligen, förhoppningsvis, jag vill, imorgon eller på fredag! Så tiden kryper fram. Suck. Man ska tydligen plågas lite innan man får reda på hur ens framtid kan se ut.

Okej, jag plockar allt ur arslet nu, för jag känner för att skriva men skallen är tom. Och ja, jag erkänner mig skyldig till brottet att skriva, sudda ut, börja om, sudda ut, etc...

Ååh, nästa brillianta idé! Nostalgi! Som sagt, lyssnar på musik, och helt plötsligt så hoppar Spotify igång Dragostea Din Tei med Haiducii! Hela kroppen ryser! Jag kommer ihåg när den gick, och gick, och gick, och bytte man radiokanal, ja men då fan spelade de den där också. Haha. Sedan kom skivan Absolute Music 46. Den första och sista, tror jag, skivan jag någonsin köpt. (Nej, köpte A-teens första också) Jag var besatt av den skivan och jag bara skulle ha den. Synd att den är helt repig nu, men... Ååååh, minnen! *ler som ett fån* Jag älskar Spotify, nu slängde det igång Jimmy Janssons Som sommaren...

Haha, och jag ska till Arvikafestivalen? Men alla har ju något smärre pinsamma barnminnen. Eller pinsamma och pinsamma? Have Pride damnit! Äsch, ger mig nu i denna minnestrip. Rocka på! (Ja, Markoolio feat. The Boppers)

PEACE OUT!

P.s, jag slänger in all musik jag gillar, någonsin gillat eller som betyder för mig då det är kopplat till ett speciellt minne i samma spellista. *le*

Aloha! Det börjar dra ihop sig nu. Var på apoteket nyss för att hämta ut mina sömntabletter när moderskapet börjar prata om att jag bör nog köpa sådana där små schampooflaskor, öronproppar, småplåster, skoskavsgrejer m.m. Inte trodde jag att jag hade en överbeskyddande mor, men, lite kul är det ju. Att få en sådan konfirmation att snart händer det! Jag åker ju till Arvika om en ynka vecka! Det enda jag pratat om är gummistövlar. *le*

Det blir mindre festivaler i sommar än först beräknats, och hoppats, på. Från E-tuna Spring Pride, Karlstad Pride, Stockholm Pride, P&L och Arvika till Arvika, Karlstad Pride och Sonisphere. Morgana dock, det blir Depeche Mode och Metallica till sommaren! (Och The Hives samt The Sounds!)

Är på ett sådant roligt litet humör nu. Ingen aning om varför, eller ens vad egentligen. Kanske för att mitt liv börjar ta en sådan där riktning jag längtat efter. Det är sommar, jag slipper Jättesten (Ja, skolan på top-5 av värsta i landet), börjar om på nytt snart, känner mig inspirerad, och dra på trissor, jag känner mig till och med lite kär! (Kanske också därför jag känner mig så passionerad för okonventionella förhållanden då det är ett poly-"drama" inblandat.)

Jag känner mig glad och på gång despite allt som hänt. Almost blessed by the very same events. Det känns inte heller så viktigt att komma in på TIME, för gör jag inte det, så kommer jag ändå in på Natur som jag kan gå ett år och sedan söka om. På så sätt får jag ju också läsa fler kurser och tillgång till fler personligheter. Kanske jag inte får det där behovet att prata med en person som för länge sedan sade upp kontakten med mig, som jag fick igår. (Även om jag fortfarande har personen på min MSN-lista. Han är till och med inloggad nu.)

Nah, jag kan inte beskriva mig själv i flytande ord just nu, så jag sätter punkt här! *le*

PEACE OUT!
Följ min blogg med bloglovin

Aloha! Är det inte dags vi är lite mer spontana? Igen, det här med sociala regler om vad som är okej och inte. Folk som är spontana, roliga och skiter apa i vad folk tycker när de gör något de känner för kan ofta bli beskrivna som, tja, galna? Pinsamma? Ohyfsade? Ja, och annat.

Pratade med London nu. Tydligen har jag visat henne många sidor, men inte helt min riktigt spontana, barnsliga sida. Hon visste inte att den fanns. Naturligtvis, så berättade jag för henne...

"It's not childish, per se, though. It's just... I don't care what people think of me, if I want to play with rubber swords in a grocery store, I do that. (In fact, I did, on... thursday?) If I want to buy one cherry just to see if it would be so cheap that I can't even pay for it, then walk back in the store to buy one more, again and again, until I have a bag full, I do that. (I did that, too.) My mother was ready to die of embarrasment, but in the car, we all laughed as I ate my one cherry. (The guy I bought it from recognised it as a joke and actually charged me 1 SEK for it ^^ )

If I can't walk around a table to get to the empty seat, then, well, I crawl under the table to get there. (Did that on a birthday celebration a few weeks ago.) If I feel like going through Stockholm wrapped in my Pride-flag 'cause I'm cold, or simply because, I do that. (And guess what? I did that too, on June 9th.)

Is that childishness, spontaniousness or self-confidence?"

Och, jag har en lista med saker jag ska göra innan jag dö. Bland annat att klä ut mig till pacman, hålla något skummande medel i en fontän, spela tic-tac-toe i en öken, gå vilse i (staden) London, skjuta en spruta i rumpan på någon, äta en glass i varje land jag besöker m.m. Visst, det är väl inte direkt spontant, men tänk, vilken inspiration man får av en sådan lista. Att göra en punkt kanske får en att tänka "Åååh, det måste jag ju också göra!" och sedan bestämma sig för att göra det.

Att stoppa sina impulser och tänka en andra tanke är bra i vissa lägen, men vad fan, när man får ett helt oskyldigt, roligt förslag i huvudet, gör det, färga världen lite gladare! Och varför inte tänka på Anonyma Klubben när man har en krona eller flera över?

PEACE OUT!

P.S, kan också lägga till att jag gick i strumplästen genom hela Drottninggatan i Stockholm och in på Shock Store så. Många vart lite fundersamma: Jag bara log.

Aloha! Jag sitter och läser en fanfiction nu, vid namn Good Life Becoming. Den handlar om hur Harry, Draco och Severus sakta men säkert blir vänner som sedan utvecklas till något mer. Så klart måste ju Harry berätta för Ron om hans förhållande med inte mindre än två män, på samma gång. Reaktionen han får är: "It's unnatural!" Men är det?

Som ni som följt bloggen en längre tid säkerligen vet, har jag kanske en väldigt öppen syn på det mesta. En syn kanske inte många håller med om. Men com on? Är det verkligen fel, till och med onaturlig? Vad som är "naturligt" och inte är väl ett begrepp där man inte jämnför med normen, men vad som faktiskt händer i naturen? If so, så är ju människan också ett djur. Och om jag inte minns fel från diverse biologilektioner, böcker och Animal Planet-dokumentärer så är människor faktiskt väldigt löjliga när det gäller sociala regler om vad som är accepterat, eller hur?

Många djurarter är inte så noga med att hålla sig till en partner. Sure, det finns de som "mate for life" men så vitt jag vet är det ganska ovanligt, alltså inte majoritet. Jag orkar inte ta itu med som faktiskt händer, men ta en kik på ovanstående exempel så vet ni vad jag menar.

Om vi nu ska prata i mänskliga påhitt, typ det här med kärlek. (Jag säger mänskliga påhitt väldigt löst, för jag såg våran katt när hon var så otroligt dökär att hon följde sin kärlek som en "lovesick puppy" överallt.) Vi hittar på något otroligt, som den äkta kärleken, den där man inte kan leva utan. Men sedan ger vi skiten regler? Typ, "du ska hitta din livskärlek, men det får bara vara en, du får bara vara med den personen, och är du tjej måste personen i fråga vara en riktigt familjekarl!" Come on! Det är ju som att köpa en tårta och sedan bara titta på den. Look but don't touch.

Varför limitera sig? Missförstå mig rätt, de som väljer och känner att de vill ha ett "mate for life"-förhållande... Perfekt, jättebra, underbart! Jag är glad för er skull. Men om jag känner att det inte riktigt stämmer för mig, att jag vill älska flera, både i grupp och i separata förhållanden, eller att jag helt enkelt bara vill älska en person men ha sexuella förhållanden med andra, ska inte jag få det då? Borde inte andra, med andra val, vara glad för min skull?

Nej, vad jag tycker är onaturligt är att sätta restriktioner, speciellt när man hela tiden säger "You can't help who you fall for".

PEACE OUT!

Aloha. Jag var och såg honom nyss. Jag är faktiskt glad för hans skull nu. Han såg väldigt lugn ut, fridfull. Precis som om han somnat, och var mitt i en snarkning när han blev frusen i tiden.
Det var fint...

Aloha! Några dagar efter allt, så fick jag en sista present av mitt faderskap. Jag fick ett examenskort utav honom, och en dikt samt en hundralapp som för alltid ska ligga i det kuvertet. Men, jag tror faktiskt inte det var "huvudpresenten", inte slutavskedet...

När min gammelmorfar dog av gammal ålder, så visste vi alla om det. Jag hade till och med gjort en "profetia" om det en och en halv månad innan. Så det kom inte som en överraskning när telefonen ringde klockan tre på morgonen den 16 Augusti 2007 att han avlidit. Vad som inte heller var överraskande nu i efterhand var att han exakt tre timmar senare stod bakom mig och gjorde sitt meddelande tydligt: Det räcker nu. Jag gav dig tre timmar. Sörj mig inget mer nu.

Det verkar som om min pappa gav mig lite mer tid än så, nämligen några dagar. I förrgår, så såg jag en bild av honom och allt brast, på det sättet jag ville. Jag hade inte världens koll på tiden, men jag grät ett bra tag innan den energin fanns bredvid mig igen. Skillnaden var att Åke stod bakom mig, på samma sätt han gjorde när han vakade över mig som liten, på avstånd. Pappa, on the other hand, lade sin arm runt mig och strök mig i håret och sa att det var lugnt, det räcker nu. Oavsett hur jag än försökte, hur mycket jag än ville, så kunde jag inte få ut en enda tår, inte den minsta snyftning.

Strax efteråt vart jag fruktansvärt trött, men ändå inte, såsom det nästan apatiska tillstånd jag befann mig i istället för sömn när jag mådde som värst. Så jag gick och lade mig, somnade och vaknade några timmar senare och allt var bra. Det kändes okej, det kändes över, jag kände ingen sorg längre. Saknad? Ja. Ledsamhet? Nej. Ändå var inte det nog...

När jag öppnade min mejl, vet ni vad jag hittade? Ett mejl från festivalen Sonisphere. Den som det görs reklam om på TV, den som Metallica ska spela på. Jag hade fått ett funktionärsjobb där, en möjlighet att se Metallica spela, live, utan att ens komma ihåg att jag anmält mig... Det finns inte ett enda litet tvivel i hela mig att det var Pappa som gav mig detta. En otrolig möjlighet, en önskan från honom han ville dela med mig. Det tror jag var det stora, det sista men ändå inte, ett minne för livet att komma ihåg honom från...

Min pappa gav mig Metallica, även om det inte är helt hundra säkert på att jag kommer dit, men jag fick chansen, möjligheten...

Hej... Just nu, mår jag ingenting. Totalt och fullo ingenting. Inte ett skit. Inte ett enda jävla dugg. Jag har inte ens en tanke i huvudet. Nada. Det är nattsvart i mitt huvud. Alla röster är tysta, precis som om de håller en väldigt lång, sörjande tyst minut. Det kan hända, ibland, när jag blir påmind, att någon liten jävla Jen säger "Han är död." ... Och jo, visst är han det.

Jag orkar inte längre prata i kodord. Det går inte, så jag ber om ursäkt om jag säger något olämpligt, men nu är det dags att den här bloggen blir vad den var tänkt som: Ett skrivande utlopp för mina tankar. Existerande eller icke.

Min pappa är död. Som i totalt väck. Som i att han lever inte längre. Som i att jag aldrig kommer få prata med honom igen. Som att jag aldrig mer, fysiskt, kommer få se honom igen. Inte ens för att fråga varför...

Han tog livet av sig...

...natten till min skolavslutningsbal för 9:orna.

Och jag... jag fick reda på det, när jag skulle börja göra mig i ordning. Jag tror jag var arg först. Lite kanske. Det försvann. För jag känner ju han så väl, eller hur? Jag visste precis hur han tänkte, jag kunde förstå varje beslut han tog, så jag förstod detta också, right? Jo, det gjorde jag. Så jag kunde inte vara arg. Jag kunde inte skälla på honom, jag kunde inte vara ledsen, jag kunde inte göra något, för jag förstod. Perfectly, chrystal clear. Det har också varit något på känn, eller hur? Jag tror jag förstod, redan i början av December, när han ringde och berättade om sitt första försök. Jag tror till och med jag förstod lite till för varje gång han åkte in tillbaka till avdelningen. Så kommer det som en chock? Nej, inte direkt.

För jag för i helvete förstår!

Så hur fan ska jag då lyckats och bryta ihop så miserabelt att jag kan ta itu med skiten?! Hur jävla lätt är det, när jag är så förstående och kolugn över det hela? Mycket skit har jag fått, och jag har bearbetat det med att göra det hela lite värre för mig, gråta mig själv tills sömns i självsympati, och vaknat nästa morgon återuppstånden like the phoenix out of the ashes och accepterande att Detta. Är. Mitt. Liv....

Säg bara hur jag ska göra så att dammarna släpper, så att jag gråter och gråter och gråter tills mina ögon svider fysiskt så att jag kan hantera det! Snälla!

Aloha! Jag har haft för mycket att tänka på på sista tiden hence my too-long absence. Speciellt igår. Allt från vem jag är, romantiska fantasier, religion, etik till vanligt strunt. Att jag nu lyssnar på en låt som gör mig nästan hög hjälper inte det hela. Grejen är att låten får mig att tänka på satanism, som får mig att tänka på en miniserie som heter Revelations, som när jag såg den fick mig att fundera enormt på religion och "högre makter". Det med satanismen får också fram en slags magisk känsla inom mig (det som gör mig "hög") så jag sitter typ och gungar i sidleds, njuter och känner mig allmänt... religiös och nästan besatt av något. Mig själv kanske, min själ?

Grejer är att jag tror jag tror på djävulen. Eller nej, jag tror inte på den som en ensam grej, men jag tror på demoner. Kanske därför jag faschineras av just satanism, även om jag kan erkänna att jag vet ingenting om den rörelsen. Det känns bara... rätt? att fascineras. På samma sätt jag gör med Wicca. Jag är väldigt intresserad av mörker, som märks kanske genom att varje gång jag får chansen så vänder jag på dygnet. Jag beundrar också Morgana och inte Merlin, även om jag är intresserad av hans mor (eller är det far?) som är en incubus/sucubus (st?) (= förföriskt demon).

I en fanfiction jag läser beskrivs också Avalon som den enda platsen i den här världen där det finns en källa för mörk magi, vilket gör att jag även fascineras av det. Inte konstigt, eller hur? Morgan/a le Fey (m.m.) var ju The Lady of the Lake.

Ända sedan Revelations och några diskussioner med mitt faderskap och CA, har det här ämnet varit constantly on my mind. Pratade också med Fontana för någon vecka sedan om en teori jag har. Också den baserad i en fanfiction. Det är så att i den är Harry djupt troende i en fiktiv religion kallad Havanism där de tror på det gudomliga som The Great Godesse. Han studerar också för att bli präst. Han träffar också en mindre canon-karaktär kallad Blaise, som valt att bli döpt och är troende katolik. När de i slutet slåss mot Voldemort släpper de lös en så awesome kraft att de dör, i princip. Men de separeras och Harry får träffa The Great Godesse. Han frågar varför Blaise inte är med honom och Hon svarar att han träffar en annan manifestation av Henne, nämnligen Gud som han tror på. Hon förklarar att Det manifesteras av vad personen må tro av.

Det fick mitt sinne att snurra. Kanske är det så att det, som jag tror på, finns ett Det, ett Allt som är oförklarligt. Detet är Alltet och därför är Det också vad vi tror på. Det finns kanske en Gud, flera Gudar och Gudinnor, Allah, Buddah, Vishnu, Shiva, Parvati, Thor m.m. för att detta Detet manifesteras utifrån vår tro. Det är för mäktigt och för mycket för att vara "något" och därför märker vi av Det som något vi mer kan förstå. Sagor som skapelseberättelser är något vi kan förstå, det är ett mänskligt påhitt för att vi är för medvetna att vara otroende men för primala för att inte kunna "se" vad det är vi tror på? För kristna blir Detet Gud, för muslimerna blir Detet Allah o.s.v. Det tål att tänkas på...

PEACE OUT!

P.s, jag går äntligen ur 9:an på fredag!

Aloha! Såg nyss ett avsnitt av How I met your mother, som handlade om hur en av karaktärerna förundrades över varför han umgicks med Barney. Det hela spelades ut i ett spontan, mer-och-mindre-lyckat äventyr till Philadelphia som slutade i att de gjorde något helgalet men spontant. Så vill jag leva mitt liv. Sluta tänka och bara "go with the flow", se vart livet tar en.

Förra sommaren var jag och en kompis iväg och fiskade. Jag fick en idé att vi skulle bada trots att vi inte hade någon handduk eller något annat med oss. Till slut så gjorde vi det i alla fall: Jag i klänning och hon i tunga punkarbyxor. Just den incidenten var en sådan liten sak, men ändå något kul att hitta på. Jag vill vara mer spontan. Jag är ganska spontan, bara att jag tänker efter för mycket annars.

Det är möjligt att jag ska till London till vintern, och ja, träffa "London". Hon frågar mig ganska ofta vad vi ska hitta på då, men jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Visst, jag vill se allt som man "normalt" ser där men det är inte toppen på min prioritetslista. En grej jag skulle vilja göra är att bara sätta mig ner på gatan bredvid någon frän person och bara umgås. Hoppa på någon random buss och se vart den för mig. Springa förbi någon urtypisk liten bar i Skottland (vi ska dit också). Fan, det finns så mycket att jag får hjärnsläpp på idéer och de jag kommer på är apkassa.

Har någon sett filmen Yes Man? Jag vill göra som dem, när de hoppar på första bästa plan till Lincoln, Nebraska och går på telefonutställning, football/baseboll-match i mer hejar-anda än de som faktiskt är inbitna fanatiker på ett visst lag, kollar in ett slakteri... Okej, kanske inte ett slakteri, men de hittar på en hel del kul. För att inte ens tala om alla andra stolligheter han har för sig. Skulle inte livet vara underbart om man faktiskt levde efter den teorin att faktiskt säga Ja till allt? Minsta lilla förfrågan och tanke man har? Än så länge är jag, i största fall, ganska lik honom innan han börjar leva så. Det kanske är dags för ändring?

Ja för fan! Dags för att lägga till lite extra i min lilla Severus Snape-självdisicplin!

PEACE OUT!

Aloha! Det regnar. Fy fan vad underbart, eller hur? Jag läste en bok om talmagi för några veckor sedan. Natten till min födelsedag faktiskt. När jag tog bröt ner mitt numerogram fick jag fram att min livsväg var siffran 7. Vad som var intressant med det var att där stod det att jag skulle älska vatten, finna lugn i vatten. Och just den biten av boken var mest intressant.

Jag älskar vatten, jag älskar månen, jag älskar nätter, jag älskar... allt som har med de att göra. Det har med kraften i vatten att göra. Visst, eld och jord är kraftfulla, mäktiga till och med. Men det är ju ytligt, eller hur? Luft och vatten, speciellt, kan vara lugnet självt innan det slår till med en styrka mäktigare än något annat. Det var det som drog mig till vatten. Jag kallade mig själv till och med för Siren ett tag.

Så nu, när jag märkte att vatten öste ner i mängder, så, ja, jag slet av mig kläderna jag hade på mig, kastade på mig min nya klänning, släppte ut håret och sprang ut barfota. En sådan enkelt sak, en sådan speciell sak för mig, är underbar. Att låtsas, kanske, att man är en älva och dansa runt i grönt gräs i en klänning som fladdrar omkring en när man stänks av regnet. Helt befriande fritt. Det är magiskt för mig...

PEACE OUT my dears!

Aloha! Igår, så träffade jag Spanjorskan för första gången sedan strax innan jul, tror jag det var. Vi pratade lite om tjejer och så, vilket i sin tur ledde till ett längre, mer privat samtal om kärlek på msn senare. Det fick mig att fundera lite, när jag berättade om min syn på kärlek och förhållanden. Sedan upptäckte jag att det här blir mitt 50:e inlägg, så varför inte dedikera det till ämnet?

Vad är kärlek egentligen? Är det någon som vet? Någon kanske skulle säga att det är något man inte klarar sig utan och att det är det mest fantastiska i världen medan någon annan skulle säga att det inte är mer än en kemisk reaktion av hormoner i kroppen. Jag tror inte något är rätt eller fel, det är upp till var och en vad deras definition är. Som jag ser det dock, när man verkligen älskar någon, skulle man inte kunna leva utan den personen. Man skulle bli förkrossad utan personen i sitt liv, såpass mycket att man aldrig riktigt läker, aldrig glömmer.

Jag har sagt "Jag älskar dig" till sex personer och menat det. Moderskapet, faderskapet, gammelmormor, Liten söt rödtopp, London och Fontana. Tre tillhör min blodsfamilj. Utan dem, skulle jag få det där såret som inte läker. Detta är något som definitivt sätts på prov det senaste halvåret. De andra tre är mina absoluta närmaste vänner någonsin.

Flera gånger i historien har jag och Liten söt rödtopp haft det samtalet att skulle den andra dö, skulle vi följa efter. Jag tror att nu, är vi såpass starka att vi skulle överleva, men det skulle göra förskräckande ont. Fontana sårade mig djupt för några månader sedan, och jag slutade prata med honom. Det gjorde så fruktansvärt ont och var dag tänkte jag på honom tills jag inte kunde göra annat att upp kontakten och förlåta honom för det han gjorde. London, hon, ja... Hon är svår beskrivlig. Hon är en av väldigt få som jag ser upp till, som jag respekterar på ett visst sätt. Hon är speciell, och utan henne skulle livet inte vara detsamma. Det är henne jag önskar jag vore hos när jag gråter.

Det är något speciellt med de tre som gör jag, faktiskt, älskar dem och ser dem i en liga för sig självt i min bekantskapskrets. Men de är mina vänner, och det har tagit mig åratal innan jag kommit så här långt.

Hur är det med romantisk kärlek? För mig, så är ju kärlek något överväldigande, jag skulle inte klara att vara tillsammans med någon i ett par månader och sedan älska henne (eller honom). Det hjälper inte direkt att lista ut det här när min syn på förhållanden är i skiftning just nu. Saken är också den, att jag vet att jag med största sannolikhet inte är monogam. Men kan man älska flera vänner, flera familjemedlemmar, då borde man kunna älska flera "romantiska vänner", eller hur? Jag tror inte det finns något riktigt svar på den frågan, eller någon fråga om kärlek. Det känns lite för stort, för djupt, för att man ska analysera det till förståelse. Det kommer märkas, whatever it is, när stunden kommer. Som slutsats dock, kan jag väl säga att när jag älskar någon, så är det mycket.

PEACE OUT!

(Och ursäkta för ett lite, osammanhängande-med-sitt-egna-liv inlägg! *le*)

Aloha my little lovelings! Jen är på bra humör idag! Haft en pissig vecka där jag trott gång på gång att jag var rakt påväg ner i mörkret igen, men, nu känns det som i somras, när jag plötsligt mådde bra. Ett mående som höll i sig tills början på December. Lovely, huh? Jag börjar nästan tro, att det är inte anti-depressiva jag behöver (som det ibland känns som), men solterapi under vinterhalvåret för att hålla depressionen och ångesten i schack. Jag var i mycket sol idag och ser man på, jag mår bättre! Det är nog inte allt, men solterapi skulle nog hjälpa en hel del.

So, vad har den här underbara flickan gjort idag då? Efter att ha varit vaken 36 timmar igår, which was sustained by Monster Ripper Energy Juice, så sov jag lite och gick upp idag för åka in till Karlstad och dela ut flygblad om IDAHO (= International Day Against Homophobia) som är idag. Skulle ha varit till Karlstad Universitet och pluggat med min kontaktperson egentligen, men när jag hörde om IDAHO kände jag att jag behövde det.

Den enda bussen som skulle gå i tid var framme en timme för tidigt. Typiskt. Men jag gick till H&M och spenderade mina presentkort från min 16-årsdag där. Hittade en klänning jag förälskade mig i, en grön tröja ur den ekologiska serien (fast jag redan har en annan grön tröja därifrån), Peace-tröjan jag velat ha sedan jul, och, wait for it, en hatt! Jag vet inte vem som är mest förvånad. Jag, Jen, eller Jennifer. Gick en stund till Åhléns och hittade ett par röda solbrillor där som hjärtat bankade hårt åt vid första åsyn.

Eftersom det här inte är, och aldrig lär bli, en modeblogg så sätter jag punkt där. Efter utdelandet av flygblad gick jag till Hemköp, och tro det eller ej, där fanns den gröna varianten av Monster Ripper, energidrycken jag blivit nästan beroende av de senaste veckorna, köpte två (Jag köpte tre gula igår) och en jolt. Jag erbjöd mig också att betala panten åt en liten kille som skrapat ihop till en burk fanta men glömt bort att det var pant, men kassörskan sa att det behövdes inte. Mötte ett gammalt par utanför som sa ett par ord om min överfulla väska (Den gick knappt att stänga) innan vi sa hejdå med ett glatt "Ha en bra dag".

Min utflykt till den lite större staden slutade med att jag satt på torget och senare busstationen läsandes Harry Potter and the Half-Blood Prince för sjunde gången iklädd min stora Pride-flagga samt solglasögonen. Nu, här hemma, lyssnar jag musik ostört på hög volym och är så jävla lycklig! Jag ska ta vara på den här känslan!

PEACE OUT!

Aloha! Ni anar inte hur lättad, på en viss punkt, jag är! Min jävla fri kvot-ansökan är äntligen skriven, signerad och inlämnad, med en dag till godo. Underbart! Det är gjort. Nu återstår 35 dagar som jag kan jobba med min lista, vilket är alla, och de enda, uppgifterna jag har kvar plus att de näst-kommande elva dagarna är helt fria av tvång att gå till själva skolan och därmed slippa den ångesten. Fucking-wonderful-unbelievable-gloriously AWESOME!

Jag har också, äntligen, "made peace" med det faktum att blir jag inte beviljad fri kvot, kommer jag med största sannolikhet in på Naturvetenskap där jag kan läsa första året med alla dess kurser, och sedan söka om till TIME. Då har jag också kurser som jag redan gjort som jag inte behöver gå om och på så har poäng kvar till andra kurser. Fantastic, huh? Hell yes!

Men, det var svårt att skriva om sig själv. Historiken om min skolgång var lätt. Det var svartvitt, alltså det fanns där, det hade hänt. Jag behövde bara skriva ner det. Men sedan skulle jag man beskriva sig själv, vilka styrkor och svagheter man har. Däri kommer problemen. För, det här kommer låta som en och annan konspirationsteori, vi blir så inpräntade att vi ska vara starka, att vi ska vara på ett visst sätt, men aldrig i livet att vi får se våra styrkor och berätta dem för andra! Det är ju arrogant. På samma sätt som vi uppfostras att vara oss själva, och sticka ut ur mängden, men för Morganas skull får vi aldrig bryta normen! Vi ska alltså vara oss själva, men vi får inte vara annorlunda. Är inte det en paradox som försvårar för oss när vi ska beskriva just detta om oss själva?

Jag försöker strida mot sådana tankar hos mig själv, men det finns ju där, eller hur? Undermedvetet blir vi så hjärntvättade av alla. Man vill vara sig själv, men det är ju inte lätt när en planets hela mänskliga befolkningar trycker oss att tänka så här eller så där. Man tillåts inte heller vara lite-mitt-i-mellan. Antingen är man "cheerleadern alla vill vara", "vetenskapstönten", "estetiska emon" eller någon annan irriterande kategori. Och bestrider man dessa kategorier, då placeras man i en annan kategori: "De där pessimistiska, cyniska upptkäftiga typerna".

Så vad gör man? Ser man det så här: Medvetet blir vi lärda en viss sak medans undermvetet blir vi lärda motsatsen. Tänk om vi skulle bli tillsagda det undermedvetna medvetet istället, att alla ska hålla sig inom en viss ram, då kanske vi blir som en upprorisk tonåring (Jag vet, dessa fördomar) och gör totalt tvärtemot vilket äntligen ger alla rätten att vara sig själva och att detta är okej? Komplicerat värre, men komplicerat kanske är bra om man går efter den här motsatsteorin?

Usch, människor är jobbiga, anyhow...

PEACE OUT!

Aloha! Jag gillade inte fetstilen, så jag struntar i den. Anyhow, kommer ni ihåg mitt inlägg Are we human, or are we dancer? Kanske svårt att glömma, med tanke på att jag tjatat av och på om det sedan dess. Men i alla fall... Jag har hittat en till låt som inspirerar den känslan. Nämnligen Laakso - Norrköping. Jag vet inte riktigt, jag bara fylls av en känsla av en underbar, villkorslös sommar med de man älskar mest. Tänk Summer of '69! Låten går nu på repeat, blandat med några andra känslolåtar som jag har, i hopp om att lyfta mitt humör och ge mig någon likhet av styrka att fortsätta denna jävla sista månad!

Jag måste verkligen komma igång och uppdatera dagligen igen. Jag har för mycket att berätta och för lite ork att få ner allt på en gång. Bara en liten notering så där, för nu ska jag hjälpa en vän att kämpa lite...

Det är nämnligen såhär: Liten söt rödtopp, en av de tre som jag anser mina närmaste vänner och min närmaste i sin egen aspekt, är vegan. Något som hon får ta skit för dagligen. Det går inte länge emellan gångerna jag hör eller läser henne säga att hon vill för i helvete bara bli respekterad för sina åsikter! Varför? Varför ska det vara så? It doesn't make sense.

Vare sig man tycker att andra djur inte ska dödas för människans konsumption eller om man tycker att de existerar bara för människan är det ens egen åsikt. Om man nu tycker att en människas värde mäts i pengar och endast överklass har rättigheter eller om man står på motsatt sida och endast de som inte är blindade av rikedomar har betydelse så är det allas rättigheter att tycka så. Någon kanske tycker att Fritzl ska hängas långsamt medans någon annan kanske tycker att han helt enkelt hade "äganderätten" över sin dotter och kunde därför göra som han ville (som också majoriteten tyckte för inte alls många år sedan) så är det upp till var och en vilka åsikter de har och alla ska fan respektera dem även om det så skulle vara att någon tror jorden är platt!

Det står till och med i något regelverk någonstans att det är våra rättigheter att tro vad vi vill sedan om man håller med eller inte, det är en annan sak. Men inte fan ska man kommentera veganers bloggar med bilder på slaktade djur och skratta åt eländet och inte heller ska man jaga någon med facklor och gafflar för att någon väljer att inte äta eller använda animaliska produkter. Sådant är trams och fjanterier. Varför inte använda den intelligensen ni fått och bete er enligt majoritetiskt vett och säga "Okej, du tycker så här. Starkt av dig att gå emot massorna. Men jag tycker så här så på den punkten är vid oense." istället? No more, no less. Av båda parter!

On a last note, stå på dig vännen! Jag står bakom dig, och slutar inte skiten ber jag min pacifism dra åt helvete på ett eller annat vis! ;)

PEACE OUT!

Aloha! Återigen ett par dagars missat bloggande, menmen. Kan inte hitta något att skriva om. Allt som händer nu, alla tankar jag har, är så privata både för mig och för andra att jag inte kan få ut dem här. Jag kan komma på flera grejer jag måste få ut. Ut bara. Få ut dem ur mitt system fast de är låsta där och jag vet inte hur jag ska få ut dem. Känslan är inte så extrem som den var för några veckor sedan när jag fick panik och den enda tanken jag hade var att det måste UT!

Jag försökte både det ena och det andra. Både något positiva och mycket negativa saker. Som till exempel ett försök att bryta armen. Minnet är lite... hazy, men jag vet att jag slog och slog och verkligen drämde min vänstra arm i hårda ytor i ett försök att bryta den, eller bara något. Det var nog ett av mina "darkest moments" den senaste tiden. Hmm...

I efterhand skäms jag lite att jag tagit till sjävskada för första gången på över ett år igen, men som jag sa till LSS-handläggaren idag och som jag sagt till en kompis ett flertal gånger: Ibland går det inte längre, det finns bara ett sätt och det enda man kan göra är att hålla sig på en så säker nivå av självskada att det hjälper psykiskt men inte skadar alltförmycket fysiskt. Svårt att förklara, men ibland måste det ut, inte sant?

BUP har nu också nekat mig hjälp eftersom de anser att de inte kan möta de önskningar, i rad med krav, jag har för att kunna lita på dem och öppna upp mig. It sucks, men jag tar den smällen. Finns andra att vända sig till förhoppningsvis. Kanske min nya kontaktperson som jag träffade idag? Eller min skolsköterska? Eller min SYV? Alla, som är bland de enda, som verkar lita, och verkligen tro, på mig samt vet och vill att jag ska nå så långt som jag kan.

Jag har iallafall fått tillbaka något som liknar motivation för att gå tillbaka till skolan för första gången sedan påsk och "fight, tooth and nail, to make it". 38 dagar. Så få ynka dagar till examen. Piece of cake, ska jag tänka nu. Inte bara för mig själv utan för alla ni som tror på mig!

PEACE OUT!

Aloha! Long time, no see, huh? Shit, det var verkligen längesedan jag skrev men fan, mitt liv har varit som krossat glas de senaste veckorna. Först nu börjar jag kunna limma ihop delarna igen. Jag vet inte ens om jag har ett gäng läsare, men jag hoppas innerligt att om jag haft, att jag inte tappat några!

Det är nämnligen så att ett par dagar in på mitt påsklov, fick jag ett samtal att någon mycket nära till mig hamnat på sjukhus igen för tredje gången sedan December. Det var också tydligen värre än de trott innan. Jag reagerade inte direkt... eller jo, det gjorde jag. För jag blev besatt av att planera en fanfiction jag tänkt på länge. Och sakta men säkert kopplade jag ner allt annat i mitt fram tills ungefär en vecka senare och jag fått ytterligare en uppdatering om läget som allt brast. Badly.

Det börjar klara upp sig nu dock och personen ifråga är så gott som hemma igen. Kanske ska träffa personen imorgon också, när vi firar min sextonde födelsedag. Som jag för första gången i mitt liv inte ser fram emot, så det är väl ett tecken på läget. Men, man får bita ihop och rida ut stormen så gott man kan. Det är lite mer än månad kvar till skolan är över och då kan jag slappna av helt. Och Morgana fy fan satans skap ser jag fram emot det!

Som en höjdpunkt på allt dock, har jag äntligen fått min piercing. Vaknade imorse och det såg ut som om jag fått en ordentlig käftsmäll. Var lite orolig för det känns som om det här smycket är kortare än det förra och svullnaden nu tryckte väldigt. Det avtog dock en efter en halvtimma eller så...

Vilket intressant inlägg det här var, eller hur? Haha, jag har just smällt i mig säsongens premiärgrillade mat och är übertrött. Så, jag sätter punkt förtillfället så höres vi snart!

PEACE OUT!

Och grattis till liten söt rödtopp som fyller år idag och ett otroligt stort grattis till alla par som idag äntligen fick gifta sig! Nu visar vi alla heteros hur man klarar sig 'til death do us apart, eller hur? ;)

Vad skriver man i en fri kvot-ansökning?

Aloha! Vad ska man skriva? Det är frågan. Spenderat den senaste halvtimmen till att förklara för moderskapet hur man läser en blogg och för en amerikansk vän hur man gör en smörgåstårta. Men det senare endast i utbyte mot ett recept på "american pancakes". *le* Retade FRA lite igår också. Man blir ju så illa tvungen när man har vänner utanför Sverige och vet att det är någon som trackar vad man skriver!

Drömde en sjuk dröm inatt också. Det var jag, några från klassen och en syster till en i klassen. Vi var i ett fantasy tv-spel. Spelet gick ut på att spela nio banor, samla en ring (Ja, fingerringar) från varje, som sedan skulle förstöras av systern i en vulkan på sista banan. Spelet var i en serie av tre spel, varav i det första skulle ringarnas förstörelse resultera i sabotage mot Hitler. I det andra spelet skulle de ge oss åtkomst till Hitlers bunker (som i spelet var vardagsrummet i min gammelmormors gamla hus) där vi skulle ha ihjäl honom. Vilket vi gjorde genom att med stenar (som såg ut som The Death Stars I & II från Star Wars) bränna honom såsom lilla Harry Potter gör mot Voldemort i första filmen. Han smälte till en metall som vi knycklade ihop och sedan också skulle föras till vulkanen där han skulle förintas för alltid.

Det tredje spelet visade tydligen tecken på att vara ett sådant där spel som bara släpps för att de tidigare dragit in pengar. Det hade inte med Hitler och göra den här gången, men vi skulle ändå samla ringar men det var fler ringar i varje bana. Spelet hade också sämre grafik, mer fantasy och hade ingen mening. Det såg också ut som en blanding av Diablo II och Zelda till Nintendo 64...

Alltså, vem drömmer sådant här?!

En annan gång innehöll en dröm bland annat att jag, och en random grupp med människor, bland annat min förra drilltränare, som åkte buss genom Sverige. Vi åkte mitt i natten i en snöstorm på en liten, liten skogsväg när vi plötsligt möter en MC-karavan. Vi får den briljanta idén att lussa för dem. Så vi går ut ur bussen och vissa har magiskt med sig lucia-kronor. Men vi sjunger inga luciasånger utan vi rabblar reklamcitat på olika språk, till exempel japanska. Sedan säger körledaren till en kyrkokör i våran grupp att vi måste åka vidare för de ska sjunga på en julotta så vi packar ihop och åker igen.

Jag menar, hur pysslar man ihop det här i sömnen? Vad är det för sjuk humor min hjärna har egentligen? Och det värsta är att nu kommer jag ju ihåg skiten längre än ett par minuter också!Men, man får se det positiva: Det leder ju till en hel del hysteriska skratt, om än på ens egen bekostnad. *le*

PEACE OUT!