Aloha! Igen har det blivit en liten paus i mitt skrivande. Men det blir så ibland. Man tappar skrivlusten eller känner att man har för mycket att säga för att få det på pränt. Så har det varit för mig på sistone. De senaste veckorna har varit... jobbiga, för att vara ärlig. Sömnen har aldrig varit min styrka. Inte sedan jag "glömde" bort den och allt annat livsnödvändigt man behöver. Det har liksom aldrig rättat till sig efter de där åren som allt sådant var så sporadiskt.
Jag får perioder ibland när kroppen glömmer bort att jag har rutiner att följa nu. John Blund vill helt enkelt inte kasta sig magiska pulver över mig. Ligger vaken i timmar och ångesten kryper sig på. Men på sistone tror jag att det har varit mer än bara brist på sömn. Så fort jag blir själv, speciellt på kvällen, så har jag känt att de kryper i kroppen, jag blir rastlös. Det börjar med att jag får en kanske lite mörkare tanke, suckar på grund av den och vill bara slå huvudet i närmaste hårda yta. För att det gör ont i kroppen. Inte fysiskt, men mentalt så gör det så jävla ont. Helt utan förklaring.
Så har jag legat i timtal, väntat, försökt somna. En sömn som aldrig kommer leder till enorm frustration. Den läxan har jag lär mig för längesedan men det har varit på tydligt nu. Allt har bara eskalerat tills allt krashar: alla tankar jag någonsin haft, allt jag ångrar, all sorg, allt tvivel, all skam. Våg på våg på våg. Till slut kan man inte ligga still. Kroppen börjar gå runt och rota i smäckfyllda skåp efter något fast man vet inte vad. Men när man hittar det, så blir man rädd för sina egna undermedvetna - om än preliminära - beslut.
Man tänker tillbaka på den där natten för snart två år sedan.
Minnen fyller ens huvud. Beslutet, glädjen, lättnaden, agerandet, frustrationen och väntandet innan rädslan slår en: Vad fan har jag gjort? Man kanske ångrar sig och då tar man konsekvenserna, oron om det gick för långt, om det är för sent. När allt är över, dock, så är man glad att man gjorde det. Tog skräcken och uppvaknandet för man får styrkan att fortsätta. Det händer inte igen för man har minnena kvar, ett rus man surfar på en lång tid...
Ändå kommer nu rädslan: Är vågen över nu? Varför? Är det allt man jagats av som äntligen kommer ikapp?
Allt det här är en process. Ett ögonblicks önskande är långt ifrån allt man behöver. Det tar tid för tankarna att gro, för sinnet att förbereda sig, att se det som den enda utvägen, innan man verkligen bestämmer sig. Efter det kommer väntan på den rätta stunden, när man verkligen är redo. Det är många steg på vägen dit. Vissa har jag redan passerat och visst har tanken funnits där att ta skräcken igen.
Men... det kommer jag inte för det var otroligt skönt att bara få de här tankarna ur sig.
PEACE OUT!
Jag får perioder ibland när kroppen glömmer bort att jag har rutiner att följa nu. John Blund vill helt enkelt inte kasta sig magiska pulver över mig. Ligger vaken i timmar och ångesten kryper sig på. Men på sistone tror jag att det har varit mer än bara brist på sömn. Så fort jag blir själv, speciellt på kvällen, så har jag känt att de kryper i kroppen, jag blir rastlös. Det börjar med att jag får en kanske lite mörkare tanke, suckar på grund av den och vill bara slå huvudet i närmaste hårda yta. För att det gör ont i kroppen. Inte fysiskt, men mentalt så gör det så jävla ont. Helt utan förklaring.
Så har jag legat i timtal, väntat, försökt somna. En sömn som aldrig kommer leder till enorm frustration. Den läxan har jag lär mig för längesedan men det har varit på tydligt nu. Allt har bara eskalerat tills allt krashar: alla tankar jag någonsin haft, allt jag ångrar, all sorg, allt tvivel, all skam. Våg på våg på våg. Till slut kan man inte ligga still. Kroppen börjar gå runt och rota i smäckfyllda skåp efter något fast man vet inte vad. Men när man hittar det, så blir man rädd för sina egna undermedvetna - om än preliminära - beslut.
Man tänker tillbaka på den där natten för snart två år sedan.
Minnen fyller ens huvud. Beslutet, glädjen, lättnaden, agerandet, frustrationen och väntandet innan rädslan slår en: Vad fan har jag gjort? Man kanske ångrar sig och då tar man konsekvenserna, oron om det gick för långt, om det är för sent. När allt är över, dock, så är man glad att man gjorde det. Tog skräcken och uppvaknandet för man får styrkan att fortsätta. Det händer inte igen för man har minnena kvar, ett rus man surfar på en lång tid...
Ändå kommer nu rädslan: Är vågen över nu? Varför? Är det allt man jagats av som äntligen kommer ikapp?
Allt det här är en process. Ett ögonblicks önskande är långt ifrån allt man behöver. Det tar tid för tankarna att gro, för sinnet att förbereda sig, att se det som den enda utvägen, innan man verkligen bestämmer sig. Efter det kommer väntan på den rätta stunden, när man verkligen är redo. Det är många steg på vägen dit. Vissa har jag redan passerat och visst har tanken funnits där att ta skräcken igen.
Men... det kommer jag inte för det var otroligt skönt att bara få de här tankarna ur sig.
PEACE OUT!
Inlägg
0 Comments to "So let mercy come and wash away"