Linar en Mith'Arwen

Aloha! Några dagar efter allt, så fick jag en sista present av mitt faderskap. Jag fick ett examenskort utav honom, och en dikt samt en hundralapp som för alltid ska ligga i det kuvertet. Men, jag tror faktiskt inte det var "huvudpresenten", inte slutavskedet...

När min gammelmorfar dog av gammal ålder, så visste vi alla om det. Jag hade till och med gjort en "profetia" om det en och en halv månad innan. Så det kom inte som en överraskning när telefonen ringde klockan tre på morgonen den 16 Augusti 2007 att han avlidit. Vad som inte heller var överraskande nu i efterhand var att han exakt tre timmar senare stod bakom mig och gjorde sitt meddelande tydligt: Det räcker nu. Jag gav dig tre timmar. Sörj mig inget mer nu.

Det verkar som om min pappa gav mig lite mer tid än så, nämligen några dagar. I förrgår, så såg jag en bild av honom och allt brast, på det sättet jag ville. Jag hade inte världens koll på tiden, men jag grät ett bra tag innan den energin fanns bredvid mig igen. Skillnaden var att Åke stod bakom mig, på samma sätt han gjorde när han vakade över mig som liten, på avstånd. Pappa, on the other hand, lade sin arm runt mig och strök mig i håret och sa att det var lugnt, det räcker nu. Oavsett hur jag än försökte, hur mycket jag än ville, så kunde jag inte få ut en enda tår, inte den minsta snyftning.

Strax efteråt vart jag fruktansvärt trött, men ändå inte, såsom det nästan apatiska tillstånd jag befann mig i istället för sömn när jag mådde som värst. Så jag gick och lade mig, somnade och vaknade några timmar senare och allt var bra. Det kändes okej, det kändes över, jag kände ingen sorg längre. Saknad? Ja. Ledsamhet? Nej. Ändå var inte det nog...

När jag öppnade min mejl, vet ni vad jag hittade? Ett mejl från festivalen Sonisphere. Den som det görs reklam om på TV, den som Metallica ska spela på. Jag hade fått ett funktionärsjobb där, en möjlighet att se Metallica spela, live, utan att ens komma ihåg att jag anmält mig... Det finns inte ett enda litet tvivel i hela mig att det var Pappa som gav mig detta. En otrolig möjlighet, en önskan från honom han ville dela med mig. Det tror jag var det stora, det sista men ändå inte, ett minne för livet att komma ihåg honom från...

Min pappa gav mig Metallica, även om det inte är helt hundra säkert på att jag kommer dit, men jag fick chansen, möjligheten...