Linar en Mith'Arwen

Aloha! Jag vet inte riktigt vad som tagit åt mig de senaste dagarna. Men jag har liksom känt mig lite nere och allmänt melankolisk av någon anledning. Det började i fredagskväll/lördagmorgon men jag vet inte varför. Jag känner mig typ bara allmänt nonchalant och tom gentemot vad som händer omkring mig. Att saker och ting inte spelar någon roll. Det är visserligen en känsla jag känner igen, och det bekymrar mig en aning att det har återkommit. Om det är här för att stanna eller inte, det vet jag inte, men jag har en förmåga att känna mig det motsatta när jag berättat om något så jag väl hoppas att skriva hjälper...

Jag har dock ångest mitt i bland allt detta. Förståligt också, för imorgon ska vi begrava urnan där min pappas aska ligger i. Än så länge verkar det ganska avlägset men jag oroar mig hur jag kommer att reagera imorgon. Speciellt med tanke på att två och en halvtimme senare ska vi ta skolfotografierna. Det blir liksom som att allt händer igen. Det är andra gången nu som jag ska fotograferas efter att ha hanteras med hans död. Första gången gick det okej, men andra gången...? Jag vet inte. Det värsta är nog att jag kommer vara tre mil hemifrån med minst en timmes väntan hem om jag känner paniken.

Jag ska dock försöka. Det blir lite som ett test, ett eldprov. Förut så drog mina onda cirklar igång när jag gick igenom något och paniken kom som i princip bands med minnena vilket ledde till att jag hade svårt att återvända. Nu måste jag ta mig igenom det här, åka till skolan, åka hem och åka till skolan igen morgonen därpå. Det lär nog göra ont och en del av mina instinkter, samt mina äldre erfanheter och vanor, kommer nog säga emot men jag får kämpa. Jag vet att jag har styrkan för att orka och hittar jag den styrkan kommer jag återigen stärkas av stoltheten att jag brutit mitt mönster.

Det är de tankarna jag får fokusera på helt enkelt...

PEACE OUT!