Linar en Mith'Arwen

Aloha! Usch, det känns som om det var så längesedan jag skrev. Och jo visst var det det upptäckte jag nu. Så oavsett om jag har något att skriva eller inte ska jag göra det nu. Får väl låtsas att jag jagas av en brinnande piska. Det borde få fart på mig. *le*

Kan börja med att berätta att Nej, jag kom inte in på TIME. De godkände inte fri kvoten så nu står jag som reserv. Som fjärde reserv, vilket är ganska bra, men TIME är en såpass populär utbildning att inte många hoppar av. Vilket betyder att om en vecka börjar jag på Naturvetenskap på SÄG (vilket det egentligen inte längre heter) här i Karlstad. Inte mitt första val, men lär nog underbart i vilket fall. Och som sagt, jag har länge tänkt på alternativet att jag får gå ett år på natur och sedan söka om till våren. Oavsett hur mina närmaste år kommer att se ut, så tänker jag ta vara på tiden för någon högstadietid att längta tillbaka till fick jag ju aldrig.

Fick även veta igår att jag, när jag fyller 18, kommer få ta del av mitt arv som ligger på, uppenbarligen, en hel del pengar. Pengar som i stora drag kommer säkra min snaraste framtid. Jag kommer liksom inte behöva bekymra mig att pengarna inte räcker till när jag läser vidare, att jag får hoppa mellan korttidsjobb mina första år och snåla eller att jag inte kommer få körtkort och/eller göra det där som så många ungdomar drömmer om. Redan nu, löjligt nog, kan jag se fram emot en resa genom Europa, ett besök till den ultimata Priden i London om tre år, eller platsen där Pride började. Jag kommer kunna träffa Fontana i Kalifornien vilket jag aldrig kunnat drömma om. Jag kan även träffa Cleveland om jag vill det och för Morganas skull, jag kommer kunna träffa London (personen)!

Mina tankar brukar svärma som ett gäng miljoner bin men nu har hjärnan tagit det hela till överstyr på grund av alla möjligheter som öppnar upp sig för mig! Alla oförglömliga upplevelser, minnen och erfarenheter som kommer komma min väg nu. Och aldrig någonsin kommer jag glömma personen som ger mig den chansen... Det blir lite som en tragedi som slutar som en saga, eller hur? Hmm, kanske...

Men i alla fall, jag ler nu, för han kommer att finnas vid min sida på sitt egna lilla sätt genom det här. Bara för att jag inte kan träffa honom längre så kommer han fortsätta att leva vidare i båda gamla och framtida minnen som kommer. Och det är jag glad för.

Lite för glad, tankspridd eller något helt annat verkar det som för det är nästan som om det här inlägget inte har en röd tröd för fem öre! *le*

PEACE OUT!