Linar en Mith'Arwen

Aloha! Tacka författaren till musiktexterna i musikalen Les Miserables för detta inlägg. Jag tror inte det hade blivit av annars. Men i alla fall, texten - rubriken - väckte något i mig som hände häromdagen. Det är nämligen så att jag stötte på en gammal bekant - barndomsvän? - på bussen hem från skolan. Vi satt och prata om hittan och dittan, bland annat fanfiction som vi till min stora förvåning har gemensamt, när hon nämnde att hon i högstadiet tyckte att jag var så cool för att jag var den jag var/gjorde vad jag ville.

Och jag vart helt paff, exalterad, super-duper extremt überglad för detta! Det är den reaktionen jag vill ha på folk, inte att "jag är cool", men att jag, och andra, finns som är de personligheter vi föds och utvecklats till utan påtryck av andra. (Vilket är lite totalt bullshit, för i princip alla tar åt sig lite grann. Tanken finns liksom där: "Vad tycker folk om mig om jag gör så här?") Men man kommer ingen vart om man inte försöker, eller hur? Och trycker bort den tanken...

Kan ju säga nu, att minnet av det citatet har gjort mig jublande glad igen, så att försöka göra det här enhetligt är basically a try doomed to fail.

Vad jag antar att jag försöker säga är, att det var bland det snällaste och mest awesome en människa kan säga till mig. Och det berör mig, djupt, varje gång någon säger något dylikt. Även de kommentarerna jag får på den här bloggen berör och stärker mig att fortsätta min bärsarkargång som den person jag är. Kan även säga att lite skuldkänslor får jag när jag inte skrivit på ett bra tag. *le*

Feedback är super, och jag är så glad att får den.

Tack!

PEACE OUT!