Linar en Mith'Arwen

Aloha. Jag sitter här i mörkret med tårarna i ögonen. Men nu är det bara underbart, fastän det är tårar av sorg. Och lycka, på samma gång. Det är nämligen så att i julas hos b och bihang, så spelade hon The Fairytale of New York. Eftersom den julen var jobbig, to say the least, på grund av pappa, men ändå glad för, let's face it, det var jul, så är låten väldigt speciell för mig. För det första är den bra på egen merit och för det andra påminner den mig om pappa. Och pappa påminner mig om allt.

Pappa påminner mig om tiden då allt var mörkt och jag mådde hemskt, när tiden stod still och dagarna bara passerade, när nätterna betydde allt och inget, när allt gjorde ont fastän det inte kändes. Jag och pappa hade nästan ingen kontakt under den här tiden. Fast å andra sidan existerade inte någon i min värld förutom g för hon var som jag. Jag var lycklig då, men på ett miserabelt sätt. På ett uppskattande sätt som jag inte kan förklara.

Det är annorlunda nu, men ibland saknar jag den tiden. Och låten påminner mig om den saknaden och den om pappa fast också det som är bra. Tydligen så förstod han det också, för han var nyss här tror jag. Nej, jag är säker och han gjorde något åt mig som betyder världen, fastän det var så litet. Så trots att detta skulle bli ett långt inlägg, så blir det inte det. Jag ska lyssna på låten igen istället och drömma bort och veta att han fortfarande finns.

Peace out,