De senaste dagarna har jag ytterst spenderat till att läsa om den mäktiga versionen av Harry Potter-böckerna sett från en annan sida. Ett alternativt universum som följer canon från den mest uppenbara handlingen till den mest dolda detaljen skriven av FirePhoenx8. Denna saga kallad The Black Heir med sin fortsättning Vindico Atrum. Då historien byggs mycket på The Arthurian Legend, med betoning på Lady Morgana och hennes son, Mordred såsom legenden speglades i boken/miniserien The Mists of Avalon, kände jag att nu var det hög tid att se klart serien. Vilket jag nu också gjort. (Och här måste jag lägga in en liten bit om låten i serien, The Mystic's Dream av Loreena McKennitt. Underbart... magisk!)
Eftersom jag inte tror på någon Gud, Gudinna eller annan slags sentient varelse som högre makt (beror på ens definition av "sentient" dock) så försöker jag, och har försökt ett tag, vänja mig av att säga "oherregud" eller "för Guds skull" samt liknande. Ett tag använde jag Lord Voldemort som utbytesord. Nu istället, använder jag Morgana. Och jag har gjort det en ganska lång tid nu. För det är något som drar mig emot henne, denna ibland kallade mörka häxa, eller "The Dark Sorceress". Så när vi i litteraturhistorian fick reda på att legenden är baserad på en skönlitterär bok, så vart jag djupt besviken. Som om något inom mig brast. Men nu, ja, nu ändrades det...
Efter att ha googlat lite efter att ha läst klart The Black Heir/Vindico Atrum och sett klart The Mists of Avalon, så fick jag reda på detta: Legenden är inte en myt för det skrevs en bok, utan det skrevs en bok för att myten existerade redan. Och det... det väcker den där lilla gnistan inom mig igen att hon, och Avalon har funnits. Att de inte bara existerat, utan fortfarande gömmer sig där ute, i dimmorna.
Det känns på sätt och vis tryggande då, att ge Detet jag tror på ett namn, namnet på någon jag mystifieras utav, och veta att det finns en stor chans att hon levt därute i Storbritannien för 1500 år sedan. På så vis, längtar jag än mer till den dag jag får se Stone Henge, att kanske få känna en koppling med detta jag funderar på ständigt och önskar att lära mig mer om...
Eftersom jag inte tror på någon Gud, Gudinna eller annan slags sentient varelse som högre makt (beror på ens definition av "sentient" dock) så försöker jag, och har försökt ett tag, vänja mig av att säga "oherregud" eller "för Guds skull" samt liknande. Ett tag använde jag Lord Voldemort som utbytesord. Nu istället, använder jag Morgana. Och jag har gjort det en ganska lång tid nu. För det är något som drar mig emot henne, denna ibland kallade mörka häxa, eller "The Dark Sorceress". Så när vi i litteraturhistorian fick reda på att legenden är baserad på en skönlitterär bok, så vart jag djupt besviken. Som om något inom mig brast. Men nu, ja, nu ändrades det...
Efter att ha googlat lite efter att ha läst klart The Black Heir/Vindico Atrum och sett klart The Mists of Avalon, så fick jag reda på detta: Legenden är inte en myt för det skrevs en bok, utan det skrevs en bok för att myten existerade redan. Och det... det väcker den där lilla gnistan inom mig igen att hon, och Avalon har funnits. Att de inte bara existerat, utan fortfarande gömmer sig där ute, i dimmorna.
Det känns på sätt och vis tryggande då, att ge Detet jag tror på ett namn, namnet på någon jag mystifieras utav, och veta att det finns en stor chans att hon levt därute i Storbritannien för 1500 år sedan. På så vis, längtar jag än mer till den dag jag får se Stone Henge, att kanske få känna en koppling med detta jag funderar på ständigt och önskar att lära mig mer om...
Inlägg
0 Comments to "Oh sweet mother my dear Morgana"