Börjar det inte bli en vana att jag ligger på mitt golv, i mörkret, med musik strömmandes rakt in i öronen på en volym som säkerligen skulle kunna spränga en trumhinna eller två, när lusten att skriva sätter in? Det börjar kännas så... I alla fall, mitt val av musik idag är Howard Shore - Requiem for a dream. Det passar, att lyssna på en "dödsmässa för en dröm" efter de dagarna jag haft.
Om man räknar bort fruktansvärda, gråtvärdiga kramper genom hela magen, feber och huvudvärk så återstår fortfarande en hel del. Jag har verkligen inte mått bra. Nästan som om jag fallit tillbaka i ett svart, bottenlöst hål, djupare än vad jag någonsin varit förut. Inte för att jag kommer ihåg alla de stunder då depressionen varit som värst över åren, men allt har verkligen känts meningslöst. På det där "Nej, nu ger jag verkligen upp"-sättet som i regel är fördomen för depression. Minsta lilla har gjort att jag brustit ut i tysta tårar. Jag läste även om en dödsfic jag inte läst på kanske två år. Värst var när jag hörde den låten, när jag verkligen inte var beredd på att höra den. Mentalt kunde jag se den skyddande muren jag skapat knaka, skaka, och rivas sakta, men mycket säkert.
Men, det är dock meningslöst att fortsätta tänka på det. Jag vill inte det. Jag vill verkligen bli bättre så jag begravar dessa tankar i det där svarta, bottenlösa hålet med stark övertygelse att jag aldrig kommer nå så djupt att jag hittar dem. Japp, så gör vi.
On another note, jag har kommit fram till att inte bara behöver jag en ny, större och bättre väska för mitt behov att bära allt med mig, jag vill också ha grejer att fylla den med. Till exempel ett halv-stort anteckningsblock så att jag faktiskt kan tvinga mig själv att börja fysiskt sett kategorisera "my mind", occlumency-style. Jag börjar bli mer och mer som Severus Snape, på många fler än en aspekt, men jag gillar det. Mannen har stil. Jag har också tänkt att kanske är det värt det att börja meditera, eller ta kontakt med BUP igen, och hoppas på en annan kurator så jag kan börja öppna upp. Fourth time's the charm, perhaps?
Helt självklart har jag en del självkontroll kvar att träna in, men jag har sex månader på mig...
Om man räknar bort fruktansvärda, gråtvärdiga kramper genom hela magen, feber och huvudvärk så återstår fortfarande en hel del. Jag har verkligen inte mått bra. Nästan som om jag fallit tillbaka i ett svart, bottenlöst hål, djupare än vad jag någonsin varit förut. Inte för att jag kommer ihåg alla de stunder då depressionen varit som värst över åren, men allt har verkligen känts meningslöst. På det där "Nej, nu ger jag verkligen upp"-sättet som i regel är fördomen för depression. Minsta lilla har gjort att jag brustit ut i tysta tårar. Jag läste även om en dödsfic jag inte läst på kanske två år. Värst var när jag hörde den låten, när jag verkligen inte var beredd på att höra den. Mentalt kunde jag se den skyddande muren jag skapat knaka, skaka, och rivas sakta, men mycket säkert.
Men, det är dock meningslöst att fortsätta tänka på det. Jag vill inte det. Jag vill verkligen bli bättre så jag begravar dessa tankar i det där svarta, bottenlösa hålet med stark övertygelse att jag aldrig kommer nå så djupt att jag hittar dem. Japp, så gör vi.
On another note, jag har kommit fram till att inte bara behöver jag en ny, större och bättre väska för mitt behov att bära allt med mig, jag vill också ha grejer att fylla den med. Till exempel ett halv-stort anteckningsblock så att jag faktiskt kan tvinga mig själv att börja fysiskt sett kategorisera "my mind", occlumency-style. Jag börjar bli mer och mer som Severus Snape, på många fler än en aspekt, men jag gillar det. Mannen har stil. Jag har också tänkt att kanske är det värt det att börja meditera, eller ta kontakt med BUP igen, och hoppas på en annan kurator så jag kan börja öppna upp. Fourth time's the charm, perhaps?
Helt självklart har jag en del självkontroll kvar att träna in, men jag har sex månader på mig...
Inlägg
0 Comments to "Kick it in the nuts and pray that it's male..."