Aloha! Jag sitter här i mörkret med musik i hörlurarna och en TV som visar TV4 i bakgrunden. Ja, jag kollar på Handbolls-EM trots att jag för mindre än 5-10 minuter sedan inte visste att det pågick ett EM nu. Live and let learn, right? Men ska jag vara ärlig så har jag faktiskt fattat tycke för just handbollen sedan idrotten i måndags. Sport är roligare när man förstår vad som försiggår. Känner samma sak inför amerikansk fotboll sedan jag såg Benknäckargänget och fick reglerna förklarade för mig av Fontana.
Idag har dock varit en sådär omtumlande dag. Ena sekunden så sitter man leendes med tankarna på alla underbara stunder i livet och i andra slår något slint i huvudet på en vilket kan resultera i en dator som tjuter. Vilket också blev mitt resultat. Inför detta tjutande som skrämde skiten ur mig - datorn är dörrhållet till en värld jag känner mig trygg i - och stressande för att jag skulle hämta mat så bröt jag ihop.
Det är intressant att jag berättar det, tycker jag. Min hjärna har varit så inställd på att folk förväntar sig att jag ska må bra nu så jag har inte velat erkänna dessa stunder då man känner sig som Atlas med himlavalvet på sina axlar. Stunder då bara tanken på att någon ska prata med en, att något ska gå fel, att det är något man måste göra, etc. får en att krypa ihop till en skakande liten boll med ett sinne som penetreras av alla hemska minnen och tankar man har tills väggarna man byggt brister.
Detta händer mig fortfarande varje dag. Varje dag kan jag urskilja ett tillfälle då jag måste koncentrera mig det där lilla extra för att inte ta känslorna för långt. Det kan vara allt möjligt som triggar detta inom mig. Även något så litet som för någon vecka sedan då jag såg en lång man komma gående mot mig. En man vars silhuett i mörkret urskiljde en tjock arbetsjacka med reflexer på och en upprullad mössa på huvudet. Detta är något jag kommer ihåg från min far så det var bara naturligt att det högg inom mig.
Med det positiva med dessa tillfällen är att jag kan nu urskilja dem. Jag kommer ihåg en tid då mina sinnen krävde musik för att framkalla känslor överhuvudtaget. Då jag för att bli glad var tvungen att lyssna på en låt som förde fram diffusa minnen om gammal lycka eller för att bli ledsen behövde bara göra samma sak. Jag känner saker nu. Jag kan känna igen glädje, sorg och hela det känslomässiga spektrumet däremellan nu. Starkare för var gång jag kämpar. Så visst får jag ha dåliga tidpunkter, dagar eller kanske hela veckor för nu har jag dem i alla fall.
PEACE OUT!
Idag har dock varit en sådär omtumlande dag. Ena sekunden så sitter man leendes med tankarna på alla underbara stunder i livet och i andra slår något slint i huvudet på en vilket kan resultera i en dator som tjuter. Vilket också blev mitt resultat. Inför detta tjutande som skrämde skiten ur mig - datorn är dörrhållet till en värld jag känner mig trygg i - och stressande för att jag skulle hämta mat så bröt jag ihop.
Det är intressant att jag berättar det, tycker jag. Min hjärna har varit så inställd på att folk förväntar sig att jag ska må bra nu så jag har inte velat erkänna dessa stunder då man känner sig som Atlas med himlavalvet på sina axlar. Stunder då bara tanken på att någon ska prata med en, att något ska gå fel, att det är något man måste göra, etc. får en att krypa ihop till en skakande liten boll med ett sinne som penetreras av alla hemska minnen och tankar man har tills väggarna man byggt brister.
Detta händer mig fortfarande varje dag. Varje dag kan jag urskilja ett tillfälle då jag måste koncentrera mig det där lilla extra för att inte ta känslorna för långt. Det kan vara allt möjligt som triggar detta inom mig. Även något så litet som för någon vecka sedan då jag såg en lång man komma gående mot mig. En man vars silhuett i mörkret urskiljde en tjock arbetsjacka med reflexer på och en upprullad mössa på huvudet. Detta är något jag kommer ihåg från min far så det var bara naturligt att det högg inom mig.
Med det positiva med dessa tillfällen är att jag kan nu urskilja dem. Jag kommer ihåg en tid då mina sinnen krävde musik för att framkalla känslor överhuvudtaget. Då jag för att bli glad var tvungen att lyssna på en låt som förde fram diffusa minnen om gammal lycka eller för att bli ledsen behövde bara göra samma sak. Jag känner saker nu. Jag kan känna igen glädje, sorg och hela det känslomässiga spektrumet däremellan nu. Starkare för var gång jag kämpar. Så visst får jag ha dåliga tidpunkter, dagar eller kanske hela veckor för nu har jag dem i alla fall.
PEACE OUT!
Inlägg
1 Comment to "Clutched by the still of the night"