Aloha! Long time, no seen, eh? Jag skulle faktiskt ta det som något bra. Började skriva på den här bloggen när jag fortfarande mådde rejält kasst och bortåt sensommaren började jag må bättre så, tja, jag slutade skriva. Men nu är jag här igen...
Började som en jävligt bra dag. Tog mig flera timmar långsamt vakna till och sova ut, hängde med lite folk i skolan, skämtade och hade kul, fick reda på ett prov - till och med spanskan gick bra! Träffade en gammal vän jag inte pratar så ofta med på bussen. So far so good, right? Förutom att jag de senaste dagarna har varit utom mig av oro för en person jag älskar. En person som ställdes inför ett val som hon inte gillade för ett par dagar och som jag inte hört något från.
Det har varit total tystnad från henne och det har varit bortom hemskt. Men så kommer jag hem och hon är online, och hon beter sig om inget hänt, och jag blir så fruktansvärt arg. Jag ville bara skrika och skaka hennes axlar för att få henne att fatta att jag oroat mig, att jag saknat henne, och FAN, hon kunde ha hört av sig att hon var OK. Nonchalans är dock det bästa ordet jag kan använda beskrivande till hennes sätt.
Och jag... jag vet inte vad jag ska göra för samtidigt som hon gör mig glad, trygg, älskad så är det också hon som jag spillt mer tårar på än någon annan. Det blir en snöbollseffekt för det river upp så mycket därinne. Hela mitt huvud fylls med röster av allt jag vill säga, allt jag vill skrika samtidigt som kroppen skakar av behov att få ut det men jag kan inte. Kan inte säga till henne, kan inte säga det här, kan inte säga det till Fontana, inte till liten söt rödtopp, inte till moderskapet, inte någon. Vad som blir kvar är bara ett rum fyllt med fel sorts mörker och kyla och där inne känner jag mig naken, ensam och totalt förstörd. Tankar jag inte haft på länge kryper sakta in under skinnet på mig och jag tänker på vad jag min bakgrund, vad jag gjort, och jag undrar...
Men värst av allt det här att det är just idag. Idag som jag alltid brukar ringa och säga "Grattis på namnsdagen, pappa!"
PEACE OUT!
Började som en jävligt bra dag. Tog mig flera timmar långsamt vakna till och sova ut, hängde med lite folk i skolan, skämtade och hade kul, fick reda på ett prov - till och med spanskan gick bra! Träffade en gammal vän jag inte pratar så ofta med på bussen. So far so good, right? Förutom att jag de senaste dagarna har varit utom mig av oro för en person jag älskar. En person som ställdes inför ett val som hon inte gillade för ett par dagar och som jag inte hört något från.
Det har varit total tystnad från henne och det har varit bortom hemskt. Men så kommer jag hem och hon är online, och hon beter sig om inget hänt, och jag blir så fruktansvärt arg. Jag ville bara skrika och skaka hennes axlar för att få henne att fatta att jag oroat mig, att jag saknat henne, och FAN, hon kunde ha hört av sig att hon var OK. Nonchalans är dock det bästa ordet jag kan använda beskrivande till hennes sätt.
Och jag... jag vet inte vad jag ska göra för samtidigt som hon gör mig glad, trygg, älskad så är det också hon som jag spillt mer tårar på än någon annan. Det blir en snöbollseffekt för det river upp så mycket därinne. Hela mitt huvud fylls med röster av allt jag vill säga, allt jag vill skrika samtidigt som kroppen skakar av behov att få ut det men jag kan inte. Kan inte säga till henne, kan inte säga det här, kan inte säga det till Fontana, inte till liten söt rödtopp, inte till moderskapet, inte någon. Vad som blir kvar är bara ett rum fyllt med fel sorts mörker och kyla och där inne känner jag mig naken, ensam och totalt förstörd. Tankar jag inte haft på länge kryper sakta in under skinnet på mig och jag tänker på vad jag min bakgrund, vad jag gjort, och jag undrar...
Men värst av allt det här att det är just idag. Idag som jag alltid brukar ringa och säga "Grattis på namnsdagen, pappa!"
PEACE OUT!
Inlägg
1 Comment to "Today I woke up screaming"