Aloha! Återigen ett par dagars missat bloggande, menmen. Kan inte hitta något att skriva om. Allt som händer nu, alla tankar jag har, är så privata både för mig och för andra att jag inte kan få ut dem här. Jag kan komma på flera grejer jag måste få ut. Ut bara. Få ut dem ur mitt system fast de är låsta där och jag vet inte hur jag ska få ut dem. Känslan är inte så extrem som den var för några veckor sedan när jag fick panik och den enda tanken jag hade var att det måste UT!
Jag försökte både det ena och det andra. Både något positiva och mycket negativa saker. Som till exempel ett försök att bryta armen. Minnet är lite... hazy, men jag vet att jag slog och slog och verkligen drämde min vänstra arm i hårda ytor i ett försök att bryta den, eller bara något. Det var nog ett av mina "darkest moments" den senaste tiden. Hmm...
I efterhand skäms jag lite att jag tagit till sjävskada för första gången på över ett år igen, men som jag sa till LSS-handläggaren idag och som jag sagt till en kompis ett flertal gånger: Ibland går det inte längre, det finns bara ett sätt och det enda man kan göra är att hålla sig på en så säker nivå av självskada att det hjälper psykiskt men inte skadar alltförmycket fysiskt. Svårt att förklara, men ibland måste det ut, inte sant?
BUP har nu också nekat mig hjälp eftersom de anser att de inte kan möta de önskningar, i rad med krav, jag har för att kunna lita på dem och öppna upp mig. It sucks, men jag tar den smällen. Finns andra att vända sig till förhoppningsvis. Kanske min nya kontaktperson som jag träffade idag? Eller min skolsköterska? Eller min SYV? Alla, som är bland de enda, som verkar lita, och verkligen tro, på mig samt vet och vill att jag ska nå så långt som jag kan.
Jag har iallafall fått tillbaka något som liknar motivation för att gå tillbaka till skolan för första gången sedan påsk och "fight, tooth and nail, to make it". 38 dagar. Så få ynka dagar till examen. Piece of cake, ska jag tänka nu. Inte bara för mig själv utan för alla ni som tror på mig!
PEACE OUT!
Jag försökte både det ena och det andra. Både något positiva och mycket negativa saker. Som till exempel ett försök att bryta armen. Minnet är lite... hazy, men jag vet att jag slog och slog och verkligen drämde min vänstra arm i hårda ytor i ett försök att bryta den, eller bara något. Det var nog ett av mina "darkest moments" den senaste tiden. Hmm...
I efterhand skäms jag lite att jag tagit till sjävskada för första gången på över ett år igen, men som jag sa till LSS-handläggaren idag och som jag sagt till en kompis ett flertal gånger: Ibland går det inte längre, det finns bara ett sätt och det enda man kan göra är att hålla sig på en så säker nivå av självskada att det hjälper psykiskt men inte skadar alltförmycket fysiskt. Svårt att förklara, men ibland måste det ut, inte sant?
BUP har nu också nekat mig hjälp eftersom de anser att de inte kan möta de önskningar, i rad med krav, jag har för att kunna lita på dem och öppna upp mig. It sucks, men jag tar den smällen. Finns andra att vända sig till förhoppningsvis. Kanske min nya kontaktperson som jag träffade idag? Eller min skolsköterska? Eller min SYV? Alla, som är bland de enda, som verkar lita, och verkligen tro, på mig samt vet och vill att jag ska nå så långt som jag kan.
Jag har iallafall fått tillbaka något som liknar motivation för att gå tillbaka till skolan för första gången sedan påsk och "fight, tooth and nail, to make it". 38 dagar. Så få ynka dagar till examen. Piece of cake, ska jag tänka nu. Inte bara för mig själv utan för alla ni som tror på mig!
PEACE OUT!
Eisley - Invasion
Inlägg
1 Comment to "...And you, you will take the cherished people!"