Aloha! Ni anar inte hur lättad, på en viss punkt, jag är! Min jävla fri kvot-ansökan är äntligen skriven, signerad och inlämnad, med en dag till godo. Underbart! Det är gjort. Nu återstår 35 dagar som jag kan jobba med min lista, vilket är alla, och de enda, uppgifterna jag har kvar plus att de näst-kommande elva dagarna är helt fria av tvång att gå till själva skolan och därmed slippa den ångesten. Fucking-wonderful-unbelievable-gloriously AWESOME!
Jag har också, äntligen, "made peace" med det faktum att blir jag inte beviljad fri kvot, kommer jag med största sannolikhet in på Naturvetenskap där jag kan läsa första året med alla dess kurser, och sedan söka om till TIME. Då har jag också kurser som jag redan gjort som jag inte behöver gå om och på så har poäng kvar till andra kurser. Fantastic, huh? Hell yes!
Men, det var svårt att skriva om sig själv. Historiken om min skolgång var lätt. Det var svartvitt, alltså det fanns där, det hade hänt. Jag behövde bara skriva ner det. Men sedan skulle jag man beskriva sig själv, vilka styrkor och svagheter man har. Däri kommer problemen. För, det här kommer låta som en och annan konspirationsteori, vi blir så inpräntade att vi ska vara starka, att vi ska vara på ett visst sätt, men aldrig i livet att vi får se våra styrkor och berätta dem för andra! Det är ju arrogant. På samma sätt som vi uppfostras att vara oss själva, och sticka ut ur mängden, men för Morganas skull får vi aldrig bryta normen! Vi ska alltså vara oss själva, men vi får inte vara annorlunda. Är inte det en paradox som försvårar för oss när vi ska beskriva just detta om oss själva?
Jag försöker strida mot sådana tankar hos mig själv, men det finns ju där, eller hur? Undermedvetet blir vi så hjärntvättade av alla. Man vill vara sig själv, men det är ju inte lätt när en planets hela mänskliga befolkningar trycker oss att tänka så här eller så där. Man tillåts inte heller vara lite-mitt-i-mellan. Antingen är man "cheerleadern alla vill vara", "vetenskapstönten", "estetiska emon" eller någon annan irriterande kategori. Och bestrider man dessa kategorier, då placeras man i en annan kategori: "De där pessimistiska, cyniska upptkäftiga typerna".
Så vad gör man? Ser man det så här: Medvetet blir vi lärda en viss sak medans undermvetet blir vi lärda motsatsen. Tänk om vi skulle bli tillsagda det undermedvetna medvetet istället, att alla ska hålla sig inom en viss ram, då kanske vi blir som en upprorisk tonåring (Jag vet, dessa fördomar) och gör totalt tvärtemot vilket äntligen ger alla rätten att vara sig själva och att detta är okej? Komplicerat värre, men komplicerat kanske är bra om man går efter den här motsatsteorin?
Usch, människor är jobbiga, anyhow...
PEACE OUT!
Jag har också, äntligen, "made peace" med det faktum att blir jag inte beviljad fri kvot, kommer jag med största sannolikhet in på Naturvetenskap där jag kan läsa första året med alla dess kurser, och sedan söka om till TIME. Då har jag också kurser som jag redan gjort som jag inte behöver gå om och på så har poäng kvar till andra kurser. Fantastic, huh? Hell yes!
Men, det var svårt att skriva om sig själv. Historiken om min skolgång var lätt. Det var svartvitt, alltså det fanns där, det hade hänt. Jag behövde bara skriva ner det. Men sedan skulle jag man beskriva sig själv, vilka styrkor och svagheter man har. Däri kommer problemen. För, det här kommer låta som en och annan konspirationsteori, vi blir så inpräntade att vi ska vara starka, att vi ska vara på ett visst sätt, men aldrig i livet att vi får se våra styrkor och berätta dem för andra! Det är ju arrogant. På samma sätt som vi uppfostras att vara oss själva, och sticka ut ur mängden, men för Morganas skull får vi aldrig bryta normen! Vi ska alltså vara oss själva, men vi får inte vara annorlunda. Är inte det en paradox som försvårar för oss när vi ska beskriva just detta om oss själva?
Jag försöker strida mot sådana tankar hos mig själv, men det finns ju där, eller hur? Undermedvetet blir vi så hjärntvättade av alla. Man vill vara sig själv, men det är ju inte lätt när en planets hela mänskliga befolkningar trycker oss att tänka så här eller så där. Man tillåts inte heller vara lite-mitt-i-mellan. Antingen är man "cheerleadern alla vill vara", "vetenskapstönten", "estetiska emon" eller någon annan irriterande kategori. Och bestrider man dessa kategorier, då placeras man i en annan kategori: "De där pessimistiska, cyniska upptkäftiga typerna".
Så vad gör man? Ser man det så här: Medvetet blir vi lärda en viss sak medans undermvetet blir vi lärda motsatsen. Tänk om vi skulle bli tillsagda det undermedvetna medvetet istället, att alla ska hålla sig inom en viss ram, då kanske vi blir som en upprorisk tonåring (Jag vet, dessa fördomar) och gör totalt tvärtemot vilket äntligen ger alla rätten att vara sig själva och att detta är okej? Komplicerat värre, men komplicerat kanske är bra om man går efter den här motsatsteorin?
Usch, människor är jobbiga, anyhow...
PEACE OUT!
The Bloodhound Gang - Something diabolical
Inlägg
2 Comments to "With the thrill of a kill"