Aloha! Igår, så träffade jag Spanjorskan för första gången sedan strax innan jul, tror jag det var. Vi pratade lite om tjejer och så, vilket i sin tur ledde till ett längre, mer privat samtal om kärlek på msn senare. Det fick mig att fundera lite, när jag berättade om min syn på kärlek och förhållanden. Sedan upptäckte jag att det här blir mitt 50:e inlägg, så varför inte dedikera det till ämnet?
Vad är kärlek egentligen? Är det någon som vet? Någon kanske skulle säga att det är något man inte klarar sig utan och att det är det mest fantastiska i världen medan någon annan skulle säga att det inte är mer än en kemisk reaktion av hormoner i kroppen. Jag tror inte något är rätt eller fel, det är upp till var och en vad deras definition är. Som jag ser det dock, när man verkligen älskar någon, skulle man inte kunna leva utan den personen. Man skulle bli förkrossad utan personen i sitt liv, såpass mycket att man aldrig riktigt läker, aldrig glömmer.
Jag har sagt "Jag älskar dig" till sex personer och menat det. Moderskapet, faderskapet, gammelmormor, Liten söt rödtopp, London och Fontana. Tre tillhör min blodsfamilj. Utan dem, skulle jag få det där såret som inte läker. Detta är något som definitivt sätts på prov det senaste halvåret. De andra tre är mina absoluta närmaste vänner någonsin.
Flera gånger i historien har jag och Liten söt rödtopp haft det samtalet att skulle den andra dö, skulle vi följa efter. Jag tror att nu, är vi såpass starka att vi skulle överleva, men det skulle göra förskräckande ont. Fontana sårade mig djupt för några månader sedan, och jag slutade prata med honom. Det gjorde så fruktansvärt ont och var dag tänkte jag på honom tills jag inte kunde göra annat att upp kontakten och förlåta honom för det han gjorde. London, hon, ja... Hon är svår beskrivlig. Hon är en av väldigt få som jag ser upp till, som jag respekterar på ett visst sätt. Hon är speciell, och utan henne skulle livet inte vara detsamma. Det är henne jag önskar jag vore hos när jag gråter.
Det är något speciellt med de tre som gör jag, faktiskt, älskar dem och ser dem i en liga för sig självt i min bekantskapskrets. Men de är mina vänner, och det har tagit mig åratal innan jag kommit så här långt.
Hur är det med romantisk kärlek? För mig, så är ju kärlek något överväldigande, jag skulle inte klara att vara tillsammans med någon i ett par månader och sedan älska henne (eller honom). Det hjälper inte direkt att lista ut det här när min syn på förhållanden är i skiftning just nu. Saken är också den, att jag vet att jag med största sannolikhet inte är monogam. Men kan man älska flera vänner, flera familjemedlemmar, då borde man kunna älska flera "romantiska vänner", eller hur? Jag tror inte det finns något riktigt svar på den frågan, eller någon fråga om kärlek. Det känns lite för stort, för djupt, för att man ska analysera det till förståelse. Det kommer märkas, whatever it is, när stunden kommer. Som slutsats dock, kan jag väl säga att när jag älskar någon, så är det mycket.
PEACE OUT!
(Och ursäkta för ett lite, osammanhängande-med-sitt-egna-liv inlägg! *le*)
Vad är kärlek egentligen? Är det någon som vet? Någon kanske skulle säga att det är något man inte klarar sig utan och att det är det mest fantastiska i världen medan någon annan skulle säga att det inte är mer än en kemisk reaktion av hormoner i kroppen. Jag tror inte något är rätt eller fel, det är upp till var och en vad deras definition är. Som jag ser det dock, när man verkligen älskar någon, skulle man inte kunna leva utan den personen. Man skulle bli förkrossad utan personen i sitt liv, såpass mycket att man aldrig riktigt läker, aldrig glömmer.
Jag har sagt "Jag älskar dig" till sex personer och menat det. Moderskapet, faderskapet, gammelmormor, Liten söt rödtopp, London och Fontana. Tre tillhör min blodsfamilj. Utan dem, skulle jag få det där såret som inte läker. Detta är något som definitivt sätts på prov det senaste halvåret. De andra tre är mina absoluta närmaste vänner någonsin.
Flera gånger i historien har jag och Liten söt rödtopp haft det samtalet att skulle den andra dö, skulle vi följa efter. Jag tror att nu, är vi såpass starka att vi skulle överleva, men det skulle göra förskräckande ont. Fontana sårade mig djupt för några månader sedan, och jag slutade prata med honom. Det gjorde så fruktansvärt ont och var dag tänkte jag på honom tills jag inte kunde göra annat att upp kontakten och förlåta honom för det han gjorde. London, hon, ja... Hon är svår beskrivlig. Hon är en av väldigt få som jag ser upp till, som jag respekterar på ett visst sätt. Hon är speciell, och utan henne skulle livet inte vara detsamma. Det är henne jag önskar jag vore hos när jag gråter.
Det är något speciellt med de tre som gör jag, faktiskt, älskar dem och ser dem i en liga för sig självt i min bekantskapskrets. Men de är mina vänner, och det har tagit mig åratal innan jag kommit så här långt.
Hur är det med romantisk kärlek? För mig, så är ju kärlek något överväldigande, jag skulle inte klara att vara tillsammans med någon i ett par månader och sedan älska henne (eller honom). Det hjälper inte direkt att lista ut det här när min syn på förhållanden är i skiftning just nu. Saken är också den, att jag vet att jag med största sannolikhet inte är monogam. Men kan man älska flera vänner, flera familjemedlemmar, då borde man kunna älska flera "romantiska vänner", eller hur? Jag tror inte det finns något riktigt svar på den frågan, eller någon fråga om kärlek. Det känns lite för stort, för djupt, för att man ska analysera det till förståelse. Det kommer märkas, whatever it is, när stunden kommer. Som slutsats dock, kan jag väl säga att när jag älskar någon, så är det mycket.
PEACE OUT!
(Och ursäkta för ett lite, osammanhängande-med-sitt-egna-liv inlägg! *le*)
Emilie Autumn - What if
Inlägg
2 Comments to "Far too shallow, must too deep"