Linar en Mith'Arwen

Aloha! Det är så frustrerande det här med sömnen och svårigheter med att somna respektive vakna. Jag har sömntabletter på recept - Atarax - men grejen är att de håller i 12 timmar a.k.a jag somnar men jag vaknar inte förrän det har gått minst den tiden. Oavsett hur trött jag var till att börja med. Inte direkt praktiskt till skolan, eller hur? Nej, precis så därför tar jag dem endast på helgen. Detta leder till, naturligtvis, att jag somnar inte under veckan får därför bara några timmars sömn och tar igen det med 14-16 timmar varje natt på helgen. Ett bra system när det fungerar.

Nyckelordet är självfallet fungerar. För att likt mina insomningsvårigheter som går i perioder gör också mina svårigheter att vakna. I två veckor nu har det varit stört omöjligt för mig att vakna. Jag har missat spanskan respektive kemin en gång och kommit för sent så många gånger att det har blivit ett internt skämt i klassen att jag alltid kommer för sent.

Idag... var ingen skillnad. Moderskapet panikväckte mig 8.55. Now, bussarna går varje heltimme och är framme i Karlstad varje hel och halv. Men snabbussarna ligger längre bort och jag får astmaanfall när jag försöker gå dit nu på vintern. Då kvarstår 801:orna som tar en timme. Idag blev då utfallet jag skulle blivit tvungen att åka med 10:00-bussen och vara framme 11.20 - om man räknar med stadsbussen till skolan. Biologin är mellan 11.00-12.40 och är självklart min sista lektionen för dagen.

Resultatet? Jag blev hemma. Sjukt frustrerande med tanke på min bakgrund. Påminnelsen jag får varje dag jag är hemma eller varje enstaka lektion jag missar är inte trevlig. Det sista jag vill är att säga att jag hatar situationen men jag ogillar den verkligen skarpt. En lärares erbjudande att gå till specialpedagogen låter väldigt lockande för tillfället. Såpass lockande att jag ska nog slänga iväg ett mejl och be om en tid. Detta fungerar inte längden.

PEACE OUT!

Aloha! Jag sitter här i mörkret med musik i hörlurarna och en TV som visar TV4 i bakgrunden. Ja, jag kollar på Handbolls-EM trots att jag för mindre än 5-10 minuter sedan inte visste att det pågick ett EM nu. Live and let learn, right? Men ska jag vara ärlig så har jag faktiskt fattat tycke för just handbollen sedan idrotten i måndags. Sport är roligare när man förstår vad som försiggår. Känner samma sak inför amerikansk fotboll sedan jag såg Benknäckargänget och fick reglerna förklarade för mig av Fontana.

Idag har dock varit en sådär omtumlande dag. Ena sekunden så sitter man leendes med tankarna på alla underbara stunder i livet och i andra slår något slint i huvudet på en vilket kan resultera i en dator som tjuter. Vilket också blev mitt resultat. Inför detta tjutande som skrämde skiten ur mig - datorn är dörrhållet till en värld jag känner mig trygg i - och stressande för att jag skulle hämta mat så bröt jag ihop.

Det är intressant att jag berättar det, tycker jag. Min hjärna har varit så inställd på att folk förväntar sig att jag ska må bra nu så jag har inte velat erkänna dessa stunder då man känner sig som Atlas med himlavalvet på sina axlar. Stunder då bara tanken på att någon ska prata med en, att något ska gå fel, att det är något man måste göra, etc. får en att krypa ihop till en skakande liten boll med ett sinne som penetreras av alla hemska minnen och tankar man har tills väggarna man byggt brister.

Detta händer mig fortfarande varje dag. Varje dag kan jag urskilja ett tillfälle då jag måste koncentrera mig det där lilla extra för att inte ta känslorna för långt. Det kan vara allt möjligt som triggar detta inom mig. Även något så litet som för någon vecka sedan då jag såg en lång man komma gående mot mig. En man vars silhuett i mörkret urskiljde en tjock arbetsjacka med reflexer på och en upprullad mössa på huvudet. Detta är något jag kommer ihåg från min far så det var bara naturligt att det högg inom mig.

Med det positiva med dessa tillfällen är att jag kan nu urskilja dem. Jag kommer ihåg en tid då mina sinnen krävde musik för att framkalla känslor överhuvudtaget. Då jag för att bli glad var tvungen att lyssna på en låt som förde fram diffusa minnen om gammal lycka eller för att bli ledsen behövde bara göra samma sak. Jag känner saker nu. Jag kan känna igen glädje, sorg och hela det känslomässiga spektrumet däremellan nu. Starkare för var gång jag kämpar. Så visst får jag ha dåliga tidpunkter, dagar eller kanske hela veckor för nu har jag dem i alla fall.

PEACE OUT!

Aloha! Long time, no seen, eh? Jag skulle faktiskt ta det som något bra. Började skriva på den här bloggen när jag fortfarande mådde rejält kasst och bortåt sensommaren började jag må bättre så, tja, jag slutade skriva. Men nu är jag här igen...

Började som en jävligt bra dag. Tog mig flera timmar långsamt vakna till och sova ut, hängde med lite folk i skolan, skämtade och hade kul, fick reda på ett prov - till och med spanskan gick bra! Träffade en gammal vän jag inte pratar så ofta med på bussen. So far so good, right? Förutom att jag de senaste dagarna har varit utom mig av oro för en person jag älskar. En person som ställdes inför ett val som hon inte gillade för ett par dagar och som jag inte hört något från.

Det har varit total tystnad från henne och det har varit bortom hemskt. Men så kommer jag hem och hon är online, och hon beter sig om inget hänt, och jag blir så fruktansvärt arg. Jag ville bara skrika och skaka hennes axlar för att få henne att fatta att jag oroat mig, att jag saknat henne, och FAN, hon kunde ha hört av sig att hon var OK. Nonchalans är dock det bästa ordet jag kan använda beskrivande till hennes sätt.

Och jag... jag vet inte vad jag ska göra för samtidigt som hon gör mig glad, trygg, älskad så är det också hon som jag spillt mer tårar på än någon annan. Det blir en snöbollseffekt för det river upp så mycket därinne. Hela mitt huvud fylls med röster av allt jag vill säga, allt jag vill skrika samtidigt som kroppen skakar av behov att få ut det men jag kan inte. Kan inte säga till henne, kan inte säga det här, kan inte säga det till Fontana, inte till liten söt rödtopp, inte till moderskapet, inte någon. Vad som blir kvar är bara ett rum fyllt med fel sorts mörker och kyla och där inne känner jag mig naken, ensam och totalt förstörd. Tankar jag inte haft på länge kryper sakta in under skinnet på mig och jag tänker på vad jag min bakgrund, vad jag gjort, och jag undrar...

Men värst av allt det här att det är just idag. Idag som jag alltid brukar ringa och säga "Grattis på namnsdagen, pappa!"

PEACE OUT!

Aloha! Vem är man? Vem definierar vem man är? Vad gör en till den man är? Hur vet man? Varför ska man veta? Finns det svar på det? I så fall, vad går man efter? Vad man har gjort i livet? Vad man vill göra? Vad man gör? Vad man inte gör? Och vems synpunkt ska man gå efter? Sin egen? Någon annans? I vilken situation ska man bedöma? När man är själv? När man är med folk? När man mår bra? När man mår sämre? Och för den delen, vad är "bra" och vad är "sämre"?

Ska man gå efter intressen? Åsikter? Vänner? Aktioner och inaktioner? Tankar? Begränsingar? Styrkor? Är vem man är bestämt efter vad man vill göra eller det man väljer? Utvecklas man eller är man alltid samma person? Om man utvecklas, varför utvecklas vi? Vilka händelser leder till att vi gör det? Om inte, varför då? Är man ens en person eller är man flera? Om man är flera, när är man vem? Varför är det då så? Om man är en person, varför är man då så olika? Har man olika lager som olika personer får så? Vem bestämmer i så fall vem som får se vad? Har man ett äkta jag eller fejkar man? Kan man "vara sig själv"? Finns grupptryck?

Varför är man olika? Vad är de "olika"? Har "olika" starka gränser eller smälter de samman? Varför passar vi ihop med vissa och vissa inte? Hur kan vi veta vilka gillar och inte? Varför gillar och ogillar vi? Finns det katgorier över "olika"? Om så, vilka är de? Är det stilarna? Blondiner, tänkare, emo, arbetsnarkomaner, konstintresserade, maskulina, feminima, ensamvargar etc? Existerar dem ens? Om så, varför? Och vem sätter gränserna? Vad är gränserna? När är man något och när blir man något annat? När är man "jag" och när är man "du"? Vad är "dem"? Är de flera "du", flera "jag" eller är de bara? Är de individer eller är de en enhet? Om någon lämnar, vad blir då den? Varför?

???????????

Vem? Vad? Hur? När? Vilket? Vilka? Varför?

Vem är jag?

Vem är du?

Vilka är dem?

Vet vi det?

PEACE OUT!

Aloha! Det var meningen att jag skulle skriva om det här för längesedan, men det blev liksom aldrig av. Förrän nu då ämnet har liksom tagits upp igen och jag känner mig ganska... avsnoppad att vi inte fick fortsätta diskutera frågan som, enligt mig, är en ganska bra en. Det är nämligen så här, att, för några veckor sedan så jag lyssnade jag på radion på vägen in till skolan. Rix Morron Zoo, inget knepigt med det, tills de började prata om kattraser. Då började jag fundera lite men det föll i skymundan innan jag kom igen.

Men idag, på biologin, pratade vi om att vi, elever, inte ska se pseudovetenskap som vetenskap. Som exempel fick vi rasbiologi, som enligt vår lärare inte hade ett dugg med biologi att göra. Min första spontana tanke var: Hyckare. Efter det startades flodvågen och en massa gamla funderingar visade sina trynen igen.

Visst är det så att hör man rasbiologi så tänker man en sådär 60-70 år tillbaka i historien. Man ser koncentrationsläger, rektangelmustascher och swastikor framför sig. Eller hur? Det gjorde tydligen läraren också. Han sa något att det var något icke-vetenskapligt som inte skulle förväxlas med vad vi inom biologin gjorde. Men sanningen är ju den, att rasbiologi är ju fortfarande vad vi sysslar med. Rasbiologi ses fortfarande som något någorlunda vetenskapligt. Inte när det gäller människor. Morgana, Nej! Usch och fy! Men ändå tar vi oss själva rätten att dela in andra djurarter i underarter: Raser.

Efter lektionen gav jag ett exempel till några i klassen. Ett exempel byggt på vad jag hörde på radion, där de sa så här:

"Jag har skaffat katt."

"Åh, vad är det för ras?"

Mitt exempel var att ingen säger så här:

"Jag har skaffat pojk/flickvän."

"Åh, vad är det för ras."

Missförstå mig rätt, men vi får alltså inte tala om ras när det gäller människor som ser olika ut och/eller har olika egenskaper beroende på deras nerärvade anlag. Men, det är fritt fram inom, för att bara nämna något, vetenskapen att göra just detsamma hos våra husdjur, våra familjemedlemmar, our fellow creatures here on earth. Är inte det lite fucked up? Inte bara att det är second-nature för oss att göra det, till och med jag har rasböcker om katter och jag känner flertalet människor som är lika lite rasister som jag som har dylikt om hundar, hästar m.m. men det är också det första vi tänker på. Vi tänker på att Det är en Ras.

Är det bara jag, eller är det fler som tycker att det ska vara rättvisst på något sätt? Finns det inga människoraser som indikerar hudfärg, kroppsform, gener, egenskaper m. fl. ska det fan inte finnas det för andra djurarter heller...

PEACE OUT!

Aloha! Vet ni vad? Jag klarade det! Jag åkte till skolan, jag tog korten, spenderade lite tid i biblioteket med ett gäng sköna människor från klassen, gick på ESV och åkte hem! *le* Ärligt talat låg jag dock på gränsen och kämpade mot ångest samt what-not, men, fan, jag gjorde det. Jag gjorde det till i med i klackar. Även om jag gick i strumplästen på vägen hem från busshållsplatsen...

Visserligen har inte min skumma känsla av tomhet försvunnit som jag lite småhoppats på men nu vet jag att jag klarar det här. Jag klarar av skolan trots att jag mår äckligt piss och som jag trott så är det oerhört stärkande. Bara tanken på att man vet att det gick vilket är likamed att det går igen. Vad som är lite förvånande, är att jag tror att jag faktiskt var lite social idag hjälpte. Kanske även gjorde det lite att vad jag läste i bibilioteket var om Morgan le Fay och valkyriorna: mina favoriter och besattheter inom mytologi. Eller ja, det var nog en liten mix av allt. Ett litet bevis på papper att jag kämpar mig vidare i livet trots allt. För är det något jag märkt är det att än är jag inte helt frisk. Det är väl som en ätstörning: har man väl fått det, så kämpar man mot det för resten av sitt liv.

När jag kom hem dock, så märkte jag vad jobbigt det varit. Då gamla fysiska bemärkelser dök åter upp. Till exempel frossa, extrem utmattning m.m. Det var längesedan jag märkte av att jag frusit för att jag mått såpass kasst, eller att jag fått slåss mot mina ögon för att inte somna då hela kroppen är så trött att sömn i fjorton dagar låter helt rimligt. Mitt moderskap hade dock varit en ängel och hade varm mat klar nästan direkt när jag kom hem plus lite cheeseballs över från igår och nyinköpt Monster Ripper. Hjälpte kan jag säga, med lite snabb energi som gav en en kickstart och lagad mat som höll kickstarten uppe.

All in all, en jobbig dag men som ändå varit värt det, dels för min fars skull som nu äntligen vilar på en av de mest passande 0ch vackraste ställen i Värmland man kan tänka sig (Underbart val, C!) och dels för min då den bevisat lite vad jag är kapabel till. Nu ska jag dock ta mina sömntabletter och sussa sött i några timmar innan jag ska upp och åka på hälsokontroll imorgon kl 9.

PEACE OUT and Good night!

Aloha! Jag vet inte riktigt vad som tagit åt mig de senaste dagarna. Men jag har liksom känt mig lite nere och allmänt melankolisk av någon anledning. Det började i fredagskväll/lördagmorgon men jag vet inte varför. Jag känner mig typ bara allmänt nonchalant och tom gentemot vad som händer omkring mig. Att saker och ting inte spelar någon roll. Det är visserligen en känsla jag känner igen, och det bekymrar mig en aning att det har återkommit. Om det är här för att stanna eller inte, det vet jag inte, men jag har en förmåga att känna mig det motsatta när jag berättat om något så jag väl hoppas att skriva hjälper...

Jag har dock ångest mitt i bland allt detta. Förståligt också, för imorgon ska vi begrava urnan där min pappas aska ligger i. Än så länge verkar det ganska avlägset men jag oroar mig hur jag kommer att reagera imorgon. Speciellt med tanke på att två och en halvtimme senare ska vi ta skolfotografierna. Det blir liksom som att allt händer igen. Det är andra gången nu som jag ska fotograferas efter att ha hanteras med hans död. Första gången gick det okej, men andra gången...? Jag vet inte. Det värsta är nog att jag kommer vara tre mil hemifrån med minst en timmes väntan hem om jag känner paniken.

Jag ska dock försöka. Det blir lite som ett test, ett eldprov. Förut så drog mina onda cirklar igång när jag gick igenom något och paniken kom som i princip bands med minnena vilket ledde till att jag hade svårt att återvända. Nu måste jag ta mig igenom det här, åka till skolan, åka hem och åka till skolan igen morgonen därpå. Det lär nog göra ont och en del av mina instinkter, samt mina äldre erfanheter och vanor, kommer nog säga emot men jag får kämpa. Jag vet att jag har styrkan för att orka och hittar jag den styrkan kommer jag återigen stärkas av stoltheten att jag brutit mitt mönster.

Det är de tankarna jag får fokusera på helt enkelt...

PEACE OUT!

Aloha! Tacka författaren till musiktexterna i musikalen Les Miserables för detta inlägg. Jag tror inte det hade blivit av annars. Men i alla fall, texten - rubriken - väckte något i mig som hände häromdagen. Det är nämligen så att jag stötte på en gammal bekant - barndomsvän? - på bussen hem från skolan. Vi satt och prata om hittan och dittan, bland annat fanfiction som vi till min stora förvåning har gemensamt, när hon nämnde att hon i högstadiet tyckte att jag var så cool för att jag var den jag var/gjorde vad jag ville.

Och jag vart helt paff, exalterad, super-duper extremt überglad för detta! Det är den reaktionen jag vill ha på folk, inte att "jag är cool", men att jag, och andra, finns som är de personligheter vi föds och utvecklats till utan påtryck av andra. (Vilket är lite totalt bullshit, för i princip alla tar åt sig lite grann. Tanken finns liksom där: "Vad tycker folk om mig om jag gör så här?") Men man kommer ingen vart om man inte försöker, eller hur? Och trycker bort den tanken...

Kan ju säga nu, att minnet av det citatet har gjort mig jublande glad igen, så att försöka göra det här enhetligt är basically a try doomed to fail.

Vad jag antar att jag försöker säga är, att det var bland det snällaste och mest awesome en människa kan säga till mig. Och det berör mig, djupt, varje gång någon säger något dylikt. Även de kommentarerna jag får på den här bloggen berör och stärker mig att fortsätta min bärsarkargång som den person jag är. Kan även säga att lite skuldkänslor får jag när jag inte skrivit på ett bra tag. *le*

Feedback är super, och jag är så glad att får den.

Tack!

PEACE OUT!

Aloha! Usch, det känns som om det var så längesedan jag skrev. Och jo visst var det det upptäckte jag nu. Så oavsett om jag har något att skriva eller inte ska jag göra det nu. Får väl låtsas att jag jagas av en brinnande piska. Det borde få fart på mig. *le*

Kan börja med att berätta att Nej, jag kom inte in på TIME. De godkände inte fri kvoten så nu står jag som reserv. Som fjärde reserv, vilket är ganska bra, men TIME är en såpass populär utbildning att inte många hoppar av. Vilket betyder att om en vecka börjar jag på Naturvetenskap på SÄG (vilket det egentligen inte längre heter) här i Karlstad. Inte mitt första val, men lär nog underbart i vilket fall. Och som sagt, jag har länge tänkt på alternativet att jag får gå ett år på natur och sedan söka om till våren. Oavsett hur mina närmaste år kommer att se ut, så tänker jag ta vara på tiden för någon högstadietid att längta tillbaka till fick jag ju aldrig.

Fick även veta igår att jag, när jag fyller 18, kommer få ta del av mitt arv som ligger på, uppenbarligen, en hel del pengar. Pengar som i stora drag kommer säkra min snaraste framtid. Jag kommer liksom inte behöva bekymra mig att pengarna inte räcker till när jag läser vidare, att jag får hoppa mellan korttidsjobb mina första år och snåla eller att jag inte kommer få körtkort och/eller göra det där som så många ungdomar drömmer om. Redan nu, löjligt nog, kan jag se fram emot en resa genom Europa, ett besök till den ultimata Priden i London om tre år, eller platsen där Pride började. Jag kommer kunna träffa Fontana i Kalifornien vilket jag aldrig kunnat drömma om. Jag kan även träffa Cleveland om jag vill det och för Morganas skull, jag kommer kunna träffa London (personen)!

Mina tankar brukar svärma som ett gäng miljoner bin men nu har hjärnan tagit det hela till överstyr på grund av alla möjligheter som öppnar upp sig för mig! Alla oförglömliga upplevelser, minnen och erfarenheter som kommer komma min väg nu. Och aldrig någonsin kommer jag glömma personen som ger mig den chansen... Det blir lite som en tragedi som slutar som en saga, eller hur? Hmm, kanske...

Men i alla fall, jag ler nu, för han kommer att finnas vid min sida på sitt egna lilla sätt genom det här. Bara för att jag inte kan träffa honom längre så kommer han fortsätta att leva vidare i båda gamla och framtida minnen som kommer. Och det är jag glad för.

Lite för glad, tankspridd eller något helt annat verkar det som för det är nästan som om det här inlägget inte har en röd tröd för fem öre! *le*

PEACE OUT!

Aloha! Jag har tagit en paus i mitt i städande som pågått i tre dagar. Musiken har öst på som fan och det gör den även nu. Tills en viss låt dök upp och jag kände med en gång att jag var tvungen att blogga lite. Så det gör jag, för låten handlar om en hemmafru som närmar sig 40-årsåldern och upptäcker att hon aldrig gjort det hon alltid drömt om. Texten är viktig, därför ska jag göra något jag svurit till mig själv att aldrig göra: Lägga upp en låttext. Men låten säger allt och mycket mer än vad jag någonsin skulle kunna...

The morning sun touched lightly on the eyes of Lucy Jordan,
in a white suburban bedroom in a white suburban town.
As she lay there 'neath the covers dreaming of a thousand lovers.
'Till the world turned to orange and the room went spinning 'round.

At the age of thirty-seven she realised she'd never,
ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair.
So she let the phone keep ringing and she sat there softly singing,
little nursery rhymes she'd memorised in her daddy's easy chair.

Her husband, he's off to work and the kids are off to school.
And there are, oh-so many ways for her to spend the day.
She could clean the house for hours or rearrange the flowers,
or run naked through the shady street screaming all the way.

At the age of thirty-seven she realised she'd never,
ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair.
So she let the phone keep ringing as she sat there softly singing,
pretty nursery rhymes shed memorised in her daddy's easy chair.

The evening sun touched gently on the eyes of Lucy Jordan.
On the roof top where she climbed when all the laughter grew too loud.
And she bowed and curtsied to the man who reached and offered her his hand,
and he led her down to the long white car that waited past the crowd.

At the age of thirty-seven she knew she'd found forever
As she rode along through Paris with the warm wind in her hair ...

PEACE OUT!

Aloha! För det första vill jag rätta ett litet misstag. Det var Europa som Zeus den vita tjuren fick barn med. Om jag nu varit duktig att skriva detta direkt när jag kollat upp det så hade jag kunnat berätta namnet på barnet, men alas, tyvärr, jag var för lat. (Det faktum att mitt exemplar av Prismas Stora Bok om Mytologi ligger mindre än en meter ifrån mig, det tänker jag inte på.)

På tal om böcker... Jag har varit "dum" nog att låna ut Sofies Värld till Auntie efter att ha bläddrat lite i den. Hur galet är inte det? Nu vill jag ju läsa den! Typiskt nog hamnade jag på sidorna om brevet där han beskriver vad filosofi är för Sofie. Speciellt den delen där han talat om kaniner och barns ovana syn på världen. Hur ett litet barn som ser sin far flyga litar fullständigt på att fadern faktiskt flyger medans modern, som är världsvan, skulle tro att hon är galen om hon skulle se samma situation.

Med det hela menar han ju att barn fortfarande lär sig hur världen är medans vuxna vet hur världen ska vara och inte kan se ur denna bubbla. Han menar också att filosofer strävar efter barnets syn på världen där inget är rätt eller fel, normalt och onormalt, vanligt och ovanligt etc. Han beskriver det hela genom att säga att vi föds på tippen av en kaninspäls och allt eftersom vi växer så kryper vi längre in mot huden, där vi trivs i kaninens varma och skyddande miljö. Att vi stadgar oss där inom ramen av vad som är världen, tror vi.

En gång så fuskade jag faktiskt på ett fysikprov. Jag ritade en svamp på min hand. Läraren hade ingen aning att det var ett slags fusk, för det var ju bara en svamp. Eller hur? Men jag såg det annorlunda. För mig så stod svampen för "Jag vill bo i en svamp annars får jag kramp" som i sin tur hjälpte mig komma ihåg ordningen av något fysiskt som jag i nuläget glömt bort. Men grejen är, för läraren var det en vanlig svamp och för mig något helt annat. Det visar ju att inget är svart och vitt, det finns inga rätt eller fel, det är ju bara en uppfattning vi har. En uppfattning som jag anser är ett bevis på att världen är vad vi ser den att vara och oftast är den synen intränad recis som ovan. För ett barn så flyger fadern och för en vuxen så är modern galen om hon ser fadern flyga.

Min lilla avslutningsfråga är då: Vart skulle du helst vilja vara? Vid kaninens hud där världen är vanlig, trygg och säker eller pälsens tipp där världen är ovanlig, spännande och oförutsägbar?

PEACE OUT!

Aloha! Jag blev just lite smått chockad. Jag har aldrig varit den som trott på diverse gudomliga makter. Men jämt nyss satt Cleveland och jag och pratade om en bok som handlade om den grekiska mytologin. Hon hintade lite åt att hon trodde på de grekiska gudarna, så jag frågade. Och i den splittsekunden som jag tänkte fråga så upptäckte jag att jag trodde på dem! Så där satt jag, troendes på mytologiska gudar och gudinnor när jag i evigheter distanserat mig från troendet på gudomlighet.

Jag har fortfarande inte listat ut hur det gått till att jag tror så här. Ända sedan jag kan minnas har gudomlighet helt enkelt inte funnits. Men när jag tänker på det nu så är det ju logiskt, eller hur? Jag har alltid trott att vart det finns rök finns det eld och tror jag definitivt på mytologi av diverse sorter. Och detta är ju grekisk mytologi, och romersk om man nu vill se det så.

Tänker man, så kommer flera andra förklaringar fram. Och ja, jag vill kunna förklara allt jag tror på och hålla fast vid det som känns rätt för mig. Till exempel att dessa är en del av detta oförklarliga detet jag pratat om i tidigare inlägg. Att de är urgamla varelser med vissa specifika gåvor. Att de är gudar och gudinnor. Och ja, alla andra exempel och förslag man kan komma på.

Men, vad jag alldeles nyss kom på att jag faktiskt tror, är att de är en urholkad idé ur detta detet. En bild, en personifikation av något specifikt, att hylla, att be till, att tillkalla. Som jag pratat om förut, att detet blir det som personen i fråga tror att det är.

Det finns dock ett fel med detta. Om de nu är en falsk bild av något övermäktigt, hur kunde då Zeus stiga ner till jorden som en vit oxe, eller hur nu historien gick igen? Hur kunde hans halvblodsdotter Europa födas? Och hur kunde årstiderna skapas att hon, vars namn jag glömt, blev förd till underjorden och tillbaka igen var sjätte månad?

Förklaringen hänger inte riktigt med historierna som finns. Och visst, jag säger alltid att vi människor inte är menade att förstå, men, som den människa man faktiskt är så finns behovet att förstå där. Det här kräver, för mig, ett långt samtal med någon jag kan byta idéer med tills jag hittar något som känns rätt. Det krävs också att jag får koll på vad legenderna säger och inte bara något något vagt minne från när jag läste hela religionsboken i mellanstadiet. Vilken tur, för mig, att jag ändå planerat att läsa en tjock bok om just ämnet den kommande tiden...

Nåja, jag ville bara få ut mina tankar om något nytt redan innan jag kommit underfund med det. För att få en idé om hur jag funderar fram något nerskrivet. Ska försöka sova nu dock. God natt!

PEACE OUT!

Aloha! Jag har, sedan inatt, funderat på vad som är vackert. Det hela började med att London skrev en massa underbara "historier" som vi kallade dem. Jag fick tårar i ögonen för hon kan läsa mig rakt av och måla mig med ord som obeskrivligt underbara. Jag skäms nästan för mitt eget sätt att skriva när jag läser något från henne.

Hon sa att hon påminns om en porslinsdocka, a China doll, som en gång i tiden varit oskadad, så underbart perfekt, men som nu är täckt av små, ärriga sprickor från smärtan av dockans erfarenheter när hon tänker på mig. Att hon påminns av ett stormigt berg, när hon tänker på mig. Ett berg som är så svårt att nå toppen, att det gör så fruktansvärt ont, om alla hjärtskärande upplevelser på vägen men när man äntligen når toppen så är det värt det. Att jag är en vacker duva för en konstär utan inspiritation som i sin frustrationen rivit sönder alla sina verk tills konstnären ser den där duvan som är så vacker att den skapar tusen tavlor.

Jag har inga ord för det hon skriver. Jag sparade alla historier och jag har läst dem om och om igen. För varje gång, så är känslorna så råa såsom första gång jag läste dem. Jag är så försvunnen i dem att jag inte ens vet vad jag ska skriva nu...

Men, kommer ni ihåg när jag skrev om en fanfiction där Draco vet att han kommer och dö om man han ger in och älskar (Ja, jag använder det ordet nu) med Harry? Det var också något jag fastnade för, och läste om och om igen. Jag vet att jag tänkte, varje gång, att om något är så fruktansvärt vackert, om ändå bara för några små stunder, så är det värt att dö för. Smärtan, och till och med döden, gör det värt det för då har man kämpat sig dit så är det så awe-inspiring att tårarna rinner av lycka. Hela kroppen skakar av känslor för vad man upplever. Man tänker att jag kommer aldrig glömma det här och man skulle göra det igen ögonblickligen.

Så lever jag mitt liv. För mig, är det äkta skönhet. Om det inte är värt att dö för, då är det inte vackert, då är det inte perfektion, då är det inte kärlek...

"--You remind me... Of that first kiss... You remind me of being scared to show yourself completely... To be vunerable and nervous of not how to do it properly... You remind me that perhaps if I did it wrong even the slightest... I would be pushed back roughly and be all left alone... Standing by myself and no one to kiss...You remind me to lose myself in the moment...You remind me to overcome my fears, my thoughts, my mind... My everything and lose yourself in the moment...You remind me that it's OK to live through the moment...--"

PEACE OUT!

The Sounds - No one sleeps when I'm awake

Aloha! Kan ni tänka er, nu ligger jag här och skriver igen. Helt full av tankar men inget som vill komma ut för de är så många. Hur ofta händer inte det? Ganska ofta. Grejen är att ibland har jag oftast för mycket tankar. Jag ser dem flyga förbi i huvudet, typ som den där skärmsläckaren där textremsor susar förbi på skärmen. Bara... jag har för många textremsor i olika storlekar, färger och typsnitt att jag inte kan separera dem.

Och nej, jag skojar inte, jag ser verkligen mina tankar så. Och sedan min egen röst som i olika tonlägen påpekar vad som sägs i textremsorna som är mest aktuella för tillfället. Mestadels så är textremsorna också som citat ur en redan skriven text, highlights av vad som i texten är viktigast. Bara att istället för att de redan är nedskrivna så är de förslag över vad jag ska skriva. Oftast när jag ska skriva ett inlägg, så är hälften redan mentalt skrivet innan behovet att få det "på papper" blir för stort. *le*

Även det här inlägget var förberett. Jag har redan beskrivit hur mina tankar "ser ut" och därför plockade jag direkta citat från det samtalet för att skriva det här.

När jag sitter och funderar över saker, typ hur jag ser på saker och ting, så sitter jag och mentalt pratar med mig själv. Också här hör jag min egen röst med egna tonlägen beroende på personligheten som den rösten har. Jag kan sitta och föra hela diskussioner med flera olika versioner av mig själv, lyssna på deras argument och fundera på saken hur deras synpunkt. Ibland kan det hända att jag svarar högt. Någon i mitt huvud kan säga något och jag svarar högt "Jo, så kan man ju också se på saken. Men det går att tänka så här också..." Speciellt när jag gör något metodiskt arbete, typ att städa, så går jag runt och muttrar för mig själv.

Ibland, speciellt när jag inte gör något av större betydelse och har ganska tråkigt, så sätter jag på en mental film. Oftast så är det en scen ur en fanfiction som jag sitter och tittar på, lyssnar på och integrerar med. Det kan också vara något jag skulle vilja göra eller vara med om. Så jag placerar mig själv i filmen och upplever det precis så som jag vill uppleva det. Det är därför jag har så lätt att fastna i drömmar, varför jag kallar mig själv för en självklar drömmare. Det händer också att jag intalar mig själv att jag vill ha saker bara för att jag placerat mig själv i en viss situation...

”--It briefly occurs to her that it’s pathetic that she feels more at home in a place that doesn’t exist than in this world she’s living in.--”

PEACE OUT!

Aloha! No long, no see! Shit, jag vet inte ens vad det var jag skrev senast, men mycket har hänt. Begravning, Arvikafestivalen, luftrörskatarr, även lite på kärleksfronten... Orkar inte ta upp det med begravningen nu. Fick en, ska man säga, relaps igår så såret känns lite för rått ännu. Men Arvika... Shit, Arvika, Arvika, Arvika!

Så jävla underbart, kan jag lova. Jag hade mina stunder där jag kände att ångesten skulle ta över, men fan, jag vägrade ge upp. Och det är nog det jag ser som bäst med hela tillställningen. Det faktum att jag tog kontrollen över mig själv. Jag duschade till och med i gemensam dusch, för Morgana's skull! Jag träffade redan kända underbara människor, jag träffade nya underbara människor och jag träffade underbara människor jag förlorat kontakten med och hade hejdundrade kul. För att inte ens tala om vad Arvikafestivalen är till för egentligen. *le*

Tragiskt nog började jag bli sjuk på torsdagskvällen och på lördageftermiddag var det så illa att jag fick mitt första, riktiga astmaanfall. Då var det liksom kört och jag fick åka hem. När jag inte var bättre efter en vecka, och började bli sämre igen, blev jag övertalad av London att åka till farbror doktorn. Väl där fick jag reda på att min förkylning utvecklats till luftrörskatarr p.g.a min astma och min rökning. Så, redan då när han sa det så bestämde jag mig att nu jävlar är det dags, nu är det stop, jag ska bli rökfri. Men, uhm, ja, det går lite sådär med den saken än så länge men slå på fan och hans moster om jag inte lyckas!

Som vanligt när det gått lång tid utan uppdatering så har jag inte blekaste koll på vad jag ska skriva och därmed inte heller vet jag hur jag ska formulera det så jag sätter punkt här. Men mer kommer, om inte annat referenser till vad som hänt den senaste tiden!

PEACE OUT!

P.s, jag fick ta ett blodprov och jag är panikslaget rädd för sprutor så jag tjatade till mig en lila, glittrig blyertspenna som pris för att jag gjorde det. *le*